Dream a little dream of me

Efter att ha beklagat mig över Washingtonförortens brunhet skulle man kunna tro att steget inte är långt för en sådan gnällspik som jag att börja beklaga sig över Stockholms och Skånes fruktansvärda marsgråhet. Sannolikheten för detta borde öka när obekräftade rapporter talar om 25 grader varmt i Washington och spirande uteplatsliv. Men faktum är att jag på mina år som utlandssvensk inte haft någon tjänsteresa till Sverige som känns så bra som denna gång. Jobbmötena flyter på, det har varit härligt att hinna träffa familj och några (alltför få) vänner samt ändå ha tid till löprundor i bister, klar luft runt Riddarfjärden. Eller som denna morgon, att få flåsa på längs välbekanta stråk på Söderåsens sluttningar, med mängder av småfåglar som definitivt annonserar att våren är på gång trots att snö fortfarande ligger i skogen. Den särpräglade doften från några nyfällda granar som ligger längs skogsvägen. Den friska vinden från fälten bort mot Öresund.

Nostalgi? Fosterlandsromantik? Egotrippen att få vara "hemkommaren"? Tja, kanske en smula, vart och ett. Men jag vill också framhålla... god sömn. Hela nätter med ostörd vila; inga vandringar, uppvaknanden, buffande. Detta är ju något nästan helt okänt sedan 6½ år tillbaka för mig och Pia. Få tidigt lagda möten, få morgonmåsten. Och så superstarten på en sådan här resa - champagne och sedan horisontalläge och rofyllda drömmar på nattflyg över Atlanten. Business class skulle man kunna vänja sig vid.