Showdown and shutdown

Ibland kommer det över en, hur annorlunda det här landet faktiskt är jämfört med Europa. Jag menar, var annars skulle man komma på idén att stänga ner hela regeringen med alla dess myndigheter? Det är nämligen vad som kommer att hända om Obamaadministrationen och den av republikanerna dominerade kongressen inte kommer överens om hur staten ska finansieras innan den 8 april (här en färsk artikel om detta i NYT). Denna deadline har redan skjutits upp en gång, och kan väl bli det en gång till, men någon slags uppgörelse måste till förr snarare än senare. Frågan är om det sker innan eller efter större delen av den federala regeringen har tvingats stänga. Visst, FBI och motsvarande Tullen och Luftfartsverket får väl fortsätta med någon slags nödfinansiering, men det mesta andra ska då stänga. Konsekvenserna är svåröverblickbara.

Låter det extremt? Ja, det är det; det är vansinnigt. Jag skulle se det som signifikativt för en djup politisk kris, ett stort moras i det amerikanska systemet. Men det hände faktiskt 1996, när en annan demokratisk president ”drabbades” på samma sätt när han inte kom överens med en republikansk-dominerad kongress. Det blev rätt mycket kaos då, och landets väljare valde att straffa republikanerna och inte demokraterna vid följande val. Man förstår då att viss tvekan finns hos de förstnämnda idag att ta till detta vapen, men i sin nedskärningsiver kan de ändå komma att vilja ta detta steg för att tvinga Obama på knä.

Men läget är extremt också på ett annat sätt. USA, med världens största ekonomi, har tillsammans med Japan, Irland och Grekland världens sämsta offentliga finanser efter åratal av grov misskötsel. Bush och Obama är båda stora syndare. Och så finanskrisen förstås, men någon gång måste man ju börja städa upp i röran. Det årliga budgetunderskotten på federal- och delstatsnivå är gigantiskt, mer än 10 % av BNP, och några trovärdiga planer på att komma i balans finns inte. Senaste året har underskottet dessutom till allt större del finansierats av Federal Reserves, dvs. centralbankens, stödköp (dvs. man har tryckt oändligt med dollar för att köpa statsobligationer). Inte så sunt i längden, känns det som. Statsskulden katapulteras i år över 100 procent av BNP. Pensions-, vård- och sjukförsäkringssystemen tillhör de mest underfinansierade i världen, en oerhörd utmaning på lite sikt. Jag läser mina IMF-rapporter och börjar på allvar tro att USA:s ekonomiska problem snart (och igen) kan få världsekonomin att darra igen. Efter en finanskris kommer en offentlig finanskris - scenariot är inte okänt. En government shutdown är förstås inte svaret; i detta finns föga produktivt, det är ideologi och inte ekonomi som styr där. Men något extremt kommer att hända, behöver hända, i politiken eller ekonomin. Eller i båda. Håll i hatten.

Distans till dans

Förutom att det var Tages födelsedag i fredags så var det även en speciel dag på ett annat sätt. Det var nämligen första fredagen på tio veckor som vi kunde äta och dricka gott, och mysa i lugn och ro tillsammans hela familjen utan att behöva rusa iväg på träning. Agnes har verkligen gillat sin baletträning, men ärligt talat så har det varit en smula slitsamt att skynda iväg vid 19-rycket för att sedan återvända hem, med en mycket trött flicka, vid 21-tiden. Förra fredagen var det lite högtidligt med en liten avslutningsshow, följt av stort kramkalas med den goa dansläraren. Fortsättning lär följa om Agnes själv får bestämma (och det får hon väl!). Men det får vänta till hösten. Nästa vecka börjar Agnes med modern dans. På skolan, direkt efter ordinarie lektionstid = inget extra körande. Yeah!

Tagesschau

Och så över till helgnyheterna:

Fredag, 25 mars: Tage fyller ett år.

Ovetande om storheten i denna dag genomlever vår gängligt söta gatukorsning dagens extra kramar och födelsedagssång från barnen på stoiskt manér. Och det är klart, för en "tårta" bestående av köttbullar, jordnötssmör och hundgodis kan man ju gå igenom eld.

Lördag, 26 mars: Bollar och blommor

Självklart är det en engelsk kille som håller i fotbollsträningen; det känns helt rätt. Och man känner med honom när han kämpar med att säga "rätt" - bring your soccer balls, kids. Men han är pedagogiskt tramsig och får ett tjog glin om 3-4 år att emellanåt kikna av skratt medan de springer, dribblar, snubblar och krockar i krispig lördagsmorgonkyla på en halvgrön plan vid Spring Hill Rec Center. Pojkar och flickor blandat. Isaks första träning i the greatest game on earth. Garanterat inte sista; han gillar det skarpt.

Övergivna bajamajor under hav av blommor.

En dryg vecka om året håller de sitt grepp om nationens huvudstad, de ack så vackra körsbärsblommorna i miljontal. Cherry Blossom Festival är här, i år i all hast anpassat till det som händer i världen: parallellt med vandringarna kring The Tidal Basin nere i DC sker insamlingar av diverse slag till förmån för uppbyggnad och hjälp till de drabbade av Japans katastrofer. Kontaktytor mellan länder är mångfacetterade, men Tokyos gåva år 1912 till Washington, 3000 körsbärsträd, har visat sig vara en svåröverträffad långsiktig PR-fullträff. Av en halvslump hamnade vi på nattvandring där nere vid Jefferson Memorial igår kväll, med begränsade synintryck men utan den eviga trängseln som annars kännetecknar denna årliga galenskap.

Söndag, 27 mars: Snö

Vad ska man säga? Förra helgen var det 25 grader här, magnolian blommade över och måltiderna intogs på altanen; denna dag ligger det ett par centimeter nysnö över nejden när vi orkar slå upp de blå. Alla ömtåliga blommor i sina krukor fick övernatta inne - tack till meteorologerna för det.

Grönt är skönt

Grönt ska man ha på sig den 17 mars, S:t Patricks day. Både A och I tågade givetvis iväg till skolan denna dag, mer eller mindre klädda som sig bör. Isak protesterade knappast, grönt är ju hans favvofärg. (Själv hade jag gröna ginstrande stenar i öronen -det fick räcka!).

Grönt, i mera min smak, hade jag det med Agnes på eftermiddagen då vi planterade minipåskliljor och fick lite vårfint i rabatterna på framsidan av huset. Det gav mersmak, så följande dag åkte Isak och jag till handelsträdgården och inhandlade penseer och en härlig orange ranunkel.

För övrigt kan tilläggas att magnolian nu är i full blom här :-)

Dream a little dream of me

Efter att ha beklagat mig över Washingtonförortens brunhet skulle man kunna tro att steget inte är långt för en sådan gnällspik som jag att börja beklaga sig över Stockholms och Skånes fruktansvärda marsgråhet. Sannolikheten för detta borde öka när obekräftade rapporter talar om 25 grader varmt i Washington och spirande uteplatsliv. Men faktum är att jag på mina år som utlandssvensk inte haft någon tjänsteresa till Sverige som känns så bra som denna gång. Jobbmötena flyter på, det har varit härligt att hinna träffa familj och några (alltför få) vänner samt ändå ha tid till löprundor i bister, klar luft runt Riddarfjärden. Eller som denna morgon, att få flåsa på längs välbekanta stråk på Söderåsens sluttningar, med mängder av småfåglar som definitivt annonserar att våren är på gång trots att snö fortfarande ligger i skogen. Den särpräglade doften från några nyfällda granar som ligger längs skogsvägen. Den friska vinden från fälten bort mot Öresund.

Nostalgi? Fosterlandsromantik? Egotrippen att få vara "hemkommaren"? Tja, kanske en smula, vart och ett. Men jag vill också framhålla... god sömn. Hela nätter med ostörd vila; inga vandringar, uppvaknanden, buffande. Detta är ju något nästan helt okänt sedan 6½ år tillbaka för mig och Pia. Få tidigt lagda möten, få morgonmåsten. Och så superstarten på en sådan här resa - champagne och sedan horisontalläge och rofyllda drömmar på nattflyg över Atlanten. Business class skulle man kunna vänja sig vid.

Fyra nyanser av brunt

Guatemala City är verkligen ingen vacker stad. Men där finns åtminstone ursäkten att det är en stad med hundratusentals fattiga. Och färgrik är den, och med visst mått av karaktär (om än dålig sådan). Norra Virginia, förorterna till Washington D.C., lär vara ekonomiskt välblommande territorium, men hela dess karaktär är funktionalitetsbrun, det som man ser när man far längs dess trombosfyllda vener och artärer. Och det är vrålfult. Jag tror främst att det är all denna j-a okärlekslöst använda betong i olika nyanser av brunt och grått som gör mig tokig. Inte ens solen kan ändra intrycket, icke-färgerna sticker bara mer i ögonen. Nej, bara stort mörker hjälper för sådan fulhet. Vägar, vägar, vägar, överallt mer vägar, och därtill raderna av fastigheter längs med vägarna, av vilka 90 procent har ett negativt estetiskt mervärde. Det gör liksom ont att titta på allt sådant efter ett tag. Köpcenter på köpcenter. Parkeringsplatser. Betong, betong, betong. Och så bilar. Eviga strömmar och stopp av fordon, de tar aldrig slut. Lägger ett avgasbrunt damm över hela nejden.

Nej, inget speciellt har hänt mig/oss, och det är definitivt inte ruttet väder som gör att jag skriver det här. Solen har snarare varit generös i helgen, 14 grader varmt blev det idag och våren spritter nu igång på allvar. Det är härligt. Ja, lovad vare våren, för med lövsprickningen kommer väl totalvolymen hopplöshetsbruna synintryck att skäras ner någon smula när man tvingas ut och åka. I övrigt är det väl bara att hoppas på att tiden lär en att ignorera denna bedövande fulhet. Kanske ska man stirra mer på den blå himmeln, glädjas över trafikljusens sprittande färgglädje eller frodas i den hypnotiserande rödljusströmmen som flyter längs Beltway på kvällarna när transport är nödvändig. Och låtsas som att de parker som finns utspridda här och var verkligen kan kallas natur.

Mitt jobb är jättebra och spännande. Och D.C. har verkligen mycket schysst att erbjuda, kulturellt och så. Men vi är en hyggligt okulturell barnfamilj, och som sådan är vi så fort vi vill åka utanför vårt lilla hyggligt karaktärsrika (och mindre brunkonformistiska) bostadsområde förvisad till den förortens fördärvande transportmiljö. Det tär lite. Inget för ett längre stycke liv. Även om risken för jordbävningar och tsunamis är försvinnande liten.

Skönt, nu fick jag det ur mig. :)

Go west, young man

Klippiga bergen i Colorado såg inte ut som jag trott. De var liksom plattare. Grabbarna på resan uppträdde inte som jag trott. De var lugnare. Servicen på 4-timmarsflyget från DC till Denver var inte heller som jag trott. Den fanns inte. Skidåkningen gick sedan inte som jag trott. Den gick bättre (så man kanske inte är så gammal, seg och feg ändå...). Och puder blev det, denna trevliga långhelg i Breckenridge. Bland annat.


Glidarbackar ut från Peak 10, Breck.

 

Spänning och Dynami(k)t

Idag rullade det in bombtrupper och mängder med polisbilar i det lilla området Pimmit Hills där vi bor. Folk evakuerades från sina hem och flera kvarter spärrades av i nästan tre timmar. Det hade kommit till polisens kännedom att det fanns ett helt hus fyllt med dynamit (endast ett kvarter från vårt hus). Och här tar man inga chanser med sådan information. Vi lyckades slinka iväg och bort från avspärrningar och allt stohej. Martin skulle hinna med flyget till Colorado för fyra dagars skidåkning i Breckenridge.
Nu har lugnet lagt sig igen i villaidyllen. Vet ännu inte hur illa det verkligen var ställt i det där huset, men då jag såg en "till salu"-skylt där nu ikväll (en gammal man som flyttade vidare), så gissar jag på att det var mäklaren som hade gjort fyndet och kontaktat polisen. Fortsättning följer....