Credo

Agnes och Isak har haft en del intressanta diskussioner om tomten på sistone, med varandra och med kompisar. Vad jag förstår är konsensus ändå upp bland 7-åringarna att Tomten faktiskt finns, men att inte alla tomtar är riktiga. Och att det behövs lite magi för honom att komma ner i skorstenen. Naturligtvis stödjer vi föräldrar dessa tolkningar, vad annars är rimligt?

När den småländska tomten (tomtan?) kom på julafton var både A och I mycket artiga, tog i hand, berättade vad de hette, ställde upp på foton, tackade för julklappar och var allmänna små ljus. Inte förrän vi skulle gå hem, med paketutdelning och tomtens avfärd sedan länge avklarad så gick Isak fram till min kollega Charlotte och lugnt och sakligt konstaterade (utan att anklaga) att: "men det var du som var tomten". Att paketen som sedan låg under granen och vid öppna spisen när de vaknade på juldagsmorgonen hade lappar som sade att de kom från kusiner och föräldrar spelade ingen roll - Tomten hade ju varit där och lämnat dem, det såg man ju om inte annat för att han ätit upp julgröten!

När juldagsmorgon glimmar...

För övrigt - är man en dålig förälder när man inte riktigt vill rätta sin 5-årige son när han leker att han är Sky Lukewalker?

Mellandagsblues

"Så vad är det du behöver när du mellandagsdeppar,
ja, inte är det väl badpeppar"

Ovan nämnda klassiska julrim från Lars Vegas Trios julskiva från 1992 skulle ha passat ganska bra för vår julaftonskväll med DC-vänner (för övrigt i området Friendship Heights), då flera verkade ha kommit till liknande slutsatser om lämpliga lagoma kompisjulklappar. Även om badsaltet som åsyftades av LVT nu på 2000-talet ersatts av badbomber och dylikt. Lush tackar och bockar för everybody's business.

Men allvar nu. Tyvärr, för det är inte bara återkomst till kontoret denna dag som gör mellandagsdeppet till ett relevant koncept. Strax före jul fick vi nämligen ett trist besked från vår hyresvärd med sannolikt rejäla konsekvenser för hela hushållet. Av någon legal anledning (sannolikt skilsmässa) måste han/de sätta upp "vårt" hus på marknaden för försäljning, och det relativt omgående. Vi har förvisso inte haft någon ordentlig diskussion med värden ännu, men hans fyraraders e-mail har satt igång en lavin av tankar och spekulationer. Vi har redan börjat söka hjälp hos legal expertis för att undersöka våra rättigheter, även om svar från denna lär dröja till en bit in på nästa år.

Det är svårt att veta vad som kommer att hända, men risken/sannolikheten att vi måste bryta upp från vårt stora, ljusa hus på Prout Place innan mitt kontrakt på IMF går ut är nog mycket hög. Och möjligheten att enkelt hitta ett nytt bostadsobjekt av lämplig storlek och prisklass inom samma skolområde är nog ganska begränsad, särskilt för en period kortare än ett år. Så risken för att detta blir en kostsam och utmattande logistisk röra verkar smärtsamt hög: 2012 såsom "resande cirkussällskapet Holmbergs oroliga år". Inte så kul, och därför kanske inte så förvånande att det har varit lite mer suckar än det borde under julen för vår del. Tja, det får väl helt enkelt ta lite tid att åter vänja sig vid att man inte har full kontroll på livets större skeden, när man under en längre period vant sig vid illusionen att så faktiskt var fallet. Och kanske, kanske kommer detta i efterhand att innebära förändringar till det bättre, i alla fall efter kaoset. Men ovälkommet i alla fall.

Fortsättning lär följa i denna kanal.

Merry, Joyeux, God, Feliz, Glædelig, Fröhliche

Nu kommer brevbäraren med sista (eller senaste?) julkorten ute på soliga Prout Place, trots lördag och julafton. Vi stressar efter julgrötsfrukost avslappnat vidare med sista fixet och trixet, och tänker på familj och vänner var de än månde vara.

God jul på er allesammans!

American Idol - X-mas edition

Först, en bloggnyhet - skriv in er mejladress i rutan här till höger om ni vill få blogginlägg direkt i inboxen!

Och nu till det viktiga.
Isak hade julavslutning på skolan förra fredagen. Diverse sånguppföranden där diskrepansen mellan publikens engagemang och uppskattning å ena sidan, och den egentliga kvalitén på sången å den andra, var så stor som den bara kan vara när det är den egna avkomman som uppträder. Isak har nu gått sin första termin på Brooksfield School, något som varit över all förväntan. Han verkligen älskar skolan. Och den dag i veckan han älskar mest är när hans musiklärare, idol och "personlige rockstjärna" (som Isaks lärare uttrycker det) John Henry England kommer till skolan. Vi har förstås en skiva med JH hemma, och den har gått minst lika mycket som skivan av grabben från Kattarp (som jag för övrigt hörde på amerikansk radio härom veckan !).

Tyvärr (?) är mina videosnuttar av sjungande barn för långa för att lägga upp här, men denna bild är inte dum. Kanske borde den egentligen sättas upp i ram på Isaks rum, men nu blir det först här i alla fall.

Väder, ögon och tänder

En smula senkommet - som det mesta i mitt liv känns det som. Jag hade tänkt att skriva detta inlägg den sista november. Ja, kanske lite för att undvika eller åtminstone tjuvstarta på någon av alla dessa uppdateringar som Martin menar kommer i denna, årets allra sista månad. Nåväl, november slutade med slask för vår del (i alla fall inte brask). I själva verket hade vi en strålande solig dag med cirka 5 grader varmt. Väderleksrapporten pekar på ungefär likadant väder nu till julhelgen, så den vita julen lär vi få klara oss utan (tja, för min del blir den vit, men i en annan bemärkelse). Annars hade vi ett par dagar i slutet av november som osökt fick mig att tänka på Skåne. Det vill säga, alldeles grått, spridda regnskurar och en vind som gjorde att regnet stundtals kom nästan underifrån. Det finns många saker som kan få en att längta hem, men vädret är sällan en av dem.
Tillbaka till november. Jag var med båda barnen på en grundlig synundersökning. Vid tidigare rutinkontroll hade det upptäckts att både Agnes och Isak kunde tänkas behöva bära bågar. Till mammas och pappas stora lättnad var så inte fallet, men speciellt Agnes blev mycket besviken.
Barnens tänder fick sig också sig en kontroll och inga problem där. Kan bara konstateras att vi "sliter ut en generation i taget" och nöter länge på mjölktänderna.

Alla dessa dagar

December, de eviga uppsummeringarnas tid. Jag vet inte hur det är för er andra, men personligen känns det som om mitt arbetsår sett i backspegeln saknar tydliga hållpunkter, ännu mer än privatlivet. Dagar, möten, mejl, rapporter att läsa, rapporter att skriva, mer möten, pendlingar, ja, allt flyter samman, och oftast inte så lite. För det mesta minns jag inte om det var i år jag sysslade med en viss fråga sist, eller kanske förra året. Igår eller i förra veckan.

Det är i alla fall antagligen inte en alltför modig gissning att det jag under ganska lång tid främst kommer att minnas från min tid på IMF, inkl. för 2011, är eurokrisen. Redan när jag började för knappt två år sedan var grekernas öde som krisland beseglat, även om det tog ändå till maj 2010 innan de fick sina första nödlån. Sedan dess har Irlands och Portugals regeringar tvingats be om stöd, och Italien tvingats till förudmjukande stödundervisning i hur man sköter en ekonomi. Det europeiska banksystemet knakar i fogarna, delvis för att det aldrig blev ett verkligt europeiskt system, dels för att bankerna varit en så villig finansiär av den lånefinansierade konsumtion och de tokiga spekulationsinvesteringar som nu måste betalas igen. Att försöka följa hur allt detta hanteras från IMF:s horisont, och förmedla det hem till mina månghövdade huvudmän, har klart varit huvudtemat för året, och inget tyder på att 2012 kommer att bli annorlunda.

Även årets geopolitiska bubblare, den arabiska våren, har fått genomslag på vad vi gjort, och kanske kommer jag att minnas även detta om ett decennium. Och även om delar av mig helst skulle vilja glömma IMF-årets verkliga rubrikskapare, så lär det bli svårt: Dominique Strauss-Kahns överbevisning inför världens alla ögon att han har personliga egenskaper som gjorde honom grovt olämplig på den högsta nivå i vår organisation dit han kommit. För att inte tala om såsom möjlig inneboende i Elyséepalatset, men det är ju en annan historia.

Långt bortom stora och små rubriker finns förstås mängder av saker små episoder som kunde förtjäna att minnas, kanske kollegor som kommit, gått eller gjort intryck, kanske till och med ens egna små stordåd och fadäser. Inte mycket som är av större allmänintresse är jag rädd. Men i slutändan kanske alla dessa dagar betyder något ändå - som Aristoteles lär ha sagt - “We are what we repeatedly do."

För övrigt finns ett nytt blogginlägg om Finland och eurokrisen här.

Fem solvarv

Pondering the dark side of the force.

Måndagar är ju som de är, fast om de är födelsedagar såg kan de ju vara speciella ändå. Särskilt om man fyller sitt första quinquennat. Isak har förvisso vaknat mycket tidigare än vanligt hela december - lysande pigga ögon som bara är nöjda när adventskalendrarna öppnats. En choklad- och en Legokalender i år. Men måndagen den 5 december var förstås ännu mer speciell, och det var bara många ord och förmaningar som kunde hålla lillkillen i sin säng tills sedvanlig uppvaktning var redo denna mörka förvintermorgon. Star Wars är årets presenttema (trots att killen inte sett en endaste snutt av filmerna) - plastsvärd, lego och Wii-spel, men frågan är om han ändå inte lekt mest med sina "BeyBlades" - en hottare blipp-blopp-version av gamla snurror. Let it rip! Eller med boxbollen och boxhandskarna som Lucila gav honom. Oväsentligt. I vilket fall - på födelsedagskvällen vankades chokladtårta OCH glass. Det var viktigt. Sånt är ju viktigt.

Glad måndagsmorgon.

På sin födelsedag hade Isak också med sig en poster till skolan (tidsödande söndagskreation för far och son) - All About Me - med främst ett dussintal foton som visade på viktiga saker och händelser i Isaks liv. Traditionen på hans nuvarande skola är att eleven får presentera denna på sin födelsedag, och därutöver har man en speciell firande-ritual någon dag under veckan, då en förälder också kan komma. Denna kallas "Walk around the Sun" och fick i Isaks fall bevittnas av Pia förra tisdagen. En stor solkalender låg på golvet mitt i rummet, alla elever satt ner i en stor ring och sjöng en sång medan Isak gick ett varv runt "solen". Efter varje varv/vers fick eleven visa ett foto på när de var ett år, sedan ett varv och foto för två år, och så vidare upp till fem solvarv för vår store lille pojke. Barnet i centrum denna gång var mycket nöjd med uppmärksamheten!

Inte Ikaros flykt, men brännhet ändå.

Stämningsfel

Igår: trångt i affärerna, hetsig julmusik spelandes överallt.
Idag: cyklar hem från jobbet och förundras (igen) över volymen kulörta lyktor och annan blinkande utstyrsel kring och på husen i vårt område.

Ovan är två helt normala fenomen här i den amerikanska huvudstadens blaffiga förorter trots att vi ännu inte är inne i december (det är väl ungefär som med glöggdrickande på Yrvädersgatan i Ödåkra, kan jag tänka). Men det är något som inte stämmer.

Svaret återfinns vid första bästa blick på en termometer: 23 grader mitt på dagen. Celsius. Blott en grad från de historiska rekorden dessa dagar år1896 och 1973. Och fortfarande strax under 20 nu på kvällen. Visst, det är behagligt, men underligt.

Alltså blev det lunch ute på terassen igen i helgen. Ännu en vända gräsklippning - måtte det vara den sista för året. Och ljusslingor sattes igår kväll upp av t-shirtklädda Holmbergare; fjolårets helfrusna fingrar enbart existerande som en ond, perifer dröm. Så man kan lätt säga att den klimatmässiga övergången från Jamaica till Falls Church blev "softare" än någon kunna vänta sig. Men julstämning? Nej, det funkar bara inte. Glöggen får stå kvar i källaren ett tag till.

- - - - - - -

Uppdatering onsdag: vinterjackan är på igen.

Sol, sand, reggae och punggrepp

Första "utlandssemestern" för gringosvenskarna blev en sen novemberaffär. Vi kan inte hävda att vi känner henne väl efter en vecka, vår nya vän Jamaica. Inte oväntat gick det mesta av veckan till relativ detaljutforskning av stort, välordnat och något överdesignat hotellkomplex vid azurblått hav på den nordvästra delen av ön. Ett par dagsutflykter prioriterades, förvisso. En till den fantastiska sandstranden och de tokiga klippdykarna i och kring gamla hippienästet (numera turistghettot) Negril, längst i väster. Och en upp bland de gröna, branta kullarna till lilla Mayfield Falls, en serie små vattenfall, forsar och bäckar med kristallklart vatten där vi vadade, badade och simmade oss fram. För övrigt passerade vi Merlene Otteys gamla skola där uppe i det gröna. Men det mesta vi gjorde, det gjordes i sakta mak. Baktakt, no problem, respect, ya man. Och så hade vi väl egentligen inte högre ambitioner än just detta - att få rå om varandra och ha det varmt, ljust och bra i uppsättning om tre generationer. Det lyckades mycket väl. Även om jag fick min värsta farhåga om landet bekräftad: Bob Marley har (också) blivit hiss-muzak.

Sunset Beach - en av två "hotellstränder".

Lite av den tuffare jamaicanska verkligheten smög sig in, oförhappandes. Som när passkontrollanten, en ung kvinna, kollade in mitt amerikanska visum och noterade att det stod IMF på det. Med blixtrande ögon och referens till det låneprogram som fonden har med hennes hemland kom frågan:

- So you're one of those that are holding my country by the balls?

Flukt på fisk

Poolplaskare KIVH

  

Vackra miner, all inclusive.

Tänk Sällskapsresan Snowroller, tänk guiden Nalle och "sopåkarkollegan"...

"Vart tog beachen vägen?"

Svala, klara strömmar vid Mayfield Falls

"Tvättmaskinen" - kameran fick dock aldrig följa med oss bakom fallet!

Måttfullhet är en dygd, men det är ju inga ord en 7-åring bryr sig om. Inte en snart 5-åring heller, för den delen... :)

Uppdatering: det slog mig idag att Jamaica väl inte kan vara en "hon", om det nu är pungkulor med i bilden också. Hrmm, förvirrande.

Schwung

Måste bara även i detta forum dela med av en video som togs av Isak igår kväll, och som gjort succé på Facebook idag. Agnes enorma utveckling på rockringsfronten senaste veckorna (på knä, sittande, runt halsen, dansande, you name it...) har nämligen till åtminstone för mig i förvånansvärd grad följts upp av stora framsteg hos vår lille 4-åring (ok, snart 5 men i alla fall). Det är bara att njuta! Notera att jag inte slutade att filma eftersom han inte kunde längre - men det finns ju gränser för vad som kan laddas upp på sociala medier.

Mr. Hula Hoop!

Milt förfall

När jag ser tillbaka på den känns det verkligen som om hela vår hösttermin har hittills framskritt i lugn och mildhet. Nåväl, med två livliga barn är det där förstås antagligen en frisering av verkligheten, men det känns som om vardagen funnit en bra form för familjen Holmberg dessa månader. Pia beklagar sig förstås över sina studiemåsten men gillar det hon gör, Isak verkligen älskar sin nya skola och Agnes, ja, hon lever på i sin värld och älskar sina aktiviteter och playdates. Hon har förvisso haft det lite tuffare med skolarbetet i år, men för det mesta har vi fått till någorlunda läxrutiner och, steg för steg, överkommit hinder. Hennes första betyg för skolåret kom idag - det ser bra ut: toppbetyg i "Art" och "Social Sciences".

Helgerna har vi klart oftare än inte fyllt med lokala, lågmälda och relativt lugna aktiviteter. Och vädret har, förutom en ovädersdag med snöslask i samband med mormor och morfar Holmbergs besök för ett par veckor sedan, varit förtjusande vänligt. Nästan så att det tagit allt det ruskiga ur hösten. Så sent som igår var det över 20 grader. Även om vi inte misstycker om planerna för nästa vecka, så skulle jag gissa att farmor och farfar från Åstorp kommer att njuta aningen mer av sol och värme på vår första "utlandssemester" sedan vi flyttade till USA - det blir Jamaica från och med lördag. Nåväl, det blir det säkert mer berättat om här sedan. Nu, några spridda höstbilder från senaste helgerna!

Höstfärger på Prout Place

IMF:s interna fotbolls-VM: Stability Cup - yours truly tvingades till målvaktsposten när ordinarie målvakt åkte på bröllop efter halva dagen. Resultat - mest vinster men smärtsam sorti på straffar i kvartsfinalen.

Fick höja bästa bucklan ändå...

Lövhögshoppare Holmberg, lördag 12 november

Årets sista utelunch? 12 november.

Senaste veckornas nygamla trend bland både flickor och pojkar! De är sååå mycket bättre än mamma och pappa, om ni nu skulle undra.

Kulturkrockar

Jag ska först erkänna att jag för det mesta verkligen gillar att vara utlandssvensk. Det må låta konstigt för den som aldrig bott utanför sitt hemland, men jag skulle hävda att jag kan vara mer ”mig själv” utomlands än när jag är i Sverige. För att bli lite mer precis så tror jag att det handlar om att jag utanför Sverige inte känner att jag måste leva upp till en massa underförstådda sociala koder och normer (tänk Jante, tänk klaga på vädret, tänk hålla rabatterna välrensade osv.). Och så är det spännande - man lär sig mycket om sig själv när man tvingas försöka förstå samhällsnormer och vanor på andra ställen. Men visst är jag kluven, för jag känner samtidigt mig väldigt svensk och är ofta stolt över det som befolkningen lyckats skapa i mitt hemland – högt ekonomiskt välstånd, human behandling av de svagaste, öppenhet för det nya, god infrastruktur, välfungerande rättssystem. Med mera. Och det är ju inte bara enkelt att bo utomlands – de eviga kulturkrockarna suger ju också ur en kraft.

Nåväl, dessa funderingar bara för att komma fram till den relativa chock det var att läsa denna artikel på CNN:s hemsida igår – tydligen är barnaga tillåtet i samtliga 50 amerikanska delstater, och därtill har läraren rätt att örfila barn i 19 delstater. Vidare har USA inte ens ratificerat FN:s deklaration om barns rättigheter. Jämförelsen i artikeln med Sverige känns rätt brutal – även om det är vi som är annorlunda i amerikanernas ögon så känner jag förstås att det är de som är stenålders – hur kan man rättfärdiga våld mot barn? Med tanke på frevensen som man fortfarande har offentliga avrättningar i det här landet kanske man inte skulle ha blivit så överraskad, men ändå, det handlar ju, återigen, om barn!

Vi har tack och lov varit relativt förskonade från att behöva bemöta denna kulturskillnad ”head on” här i USA (eller i Guatemala för den delen). Visst vet vi att några av grannarna här ger sina barn någon örfil då och då, men vi har inte sett det direkt och inte heller förstått att det ska ha varit något ”omfattande”. Men på denna punkten är Sverige ett verkligt föredöme där jag inte ser värdet av det annorlunda. I Sverige ligger den moraliska och legala rätten så självklart på barnens sida, och där kan en utomstående utan risk för repressalier lägga sig i andras "barnuppfostran" om den innehåller våld. Vi måste förstås acceptera att det inte är så där vi nu bor, men det lämnar en dålig smak i munnen.

Jag frågade Agnes igår kväll om hon visste vad "spanking" var: jo det visste hon, men nej, hon visste inte om någon kompis som råkade ut för det. Jag undrar hur många svenska barn som vet vad "aga" är. Agnes vet det inte.

Post Mortem

Halloween-dekorerade hus större delen av oktober. Sedan en upptrappning framemot slutet av månaden. För vår del var med Halloween Fall Festival-kväll på Agnes skola förra fredagen. Sedan Halloween Bash på Isaks skola förra lördagsförmiddagen, följd av Halloween-fest på kvällen med Agnes (och vårt) kompisgäng Förenta Nationerna. Och sedan äntligen avslut med "riktiga" Halloween på måndagen. Varje gång gärna med olika utklädnad. Och barnen bara älskar det. Själv var jag ganska avogt inställd till denna "högtid" innan vi kom hit, men måste erkänna att jag mjuknat lite. Kanske har jag alltid innerst inne drömt om att få plocka fram häxan i mig...?

Flamenca på Halloween Bash.

Barn är läskiga. Svärd är inne.

I måndags var det i alla fall lite stressigt att hinna med sinnebilden av Halloweenfirandet: trick or treat. Det var ju en vanlig måndagskväll, men självklart var vi tvugna att följa med barnen när de efter mökrets inbrott, väl utklädda en sista gång (Isak till cowboy, Agnes till vampyr).  I vårt lilla område svärmade grupper av glatt skränande och konstigt klädda ungar och vuxna från hus till hus. Det gäller alltså att springa fram och knacka på alla dörrar och be om godis. Det där med bus behöver man aldrig bry sig om - vi kom väl hem med ett par kilo minst. Alla hus med tända utelampor är acceptabelt villebråd, och alla verkar beredda och faktiskt glada över denna typ av påhälsningar. Mest gillade förstås barnen att gå fram till de hus som pyntats ordentligt med läskiga spöken, Frankensteindockor i full mansstorlek, rökmaskiner (ja!), fejkade gravstenar, skelett som stack upp ur market, gärna också med läskiga ljud strömmande ut från högtalare. Och en massa, massa annat "läskigt". Som väntat: the sky (or rather the grave) is the limit.

Festklädda

Ett uppkomlings skrytbygge

...från 1700-talet. Låter som en högoddsare för något som barn, föräldrar, hund och besökande morföräldrar samtliga skulle ha mycket glädje av att besöka. Men vi hade faktiskt en riktigt härlig visit på Mount Vernon, George Washingtons (the one and only) välbehållna bygge en handfull mil söder om Washington, med en underbar utsikt över Potomacfloden. God guidning, vackert väder, härliga höstfärger, stora promenadbara nejder och mycket fina museidelar för dem lagda åt det hållet. En lite oväntad hit.

Utsikt från terassen. Kvinna med hund fick dock inte gå på visningen inne i huset.

October assembly

Både vi och Isak är mycket, mycket nöjda med hans nya skola, Brooksfield. Han tycker att det är superkul att gå dit. De har verkligen en genomtänkt och strukturerad verksamhet, och de ser till att vara mycket utomhus. Isak är i skolan kl. 9-15 alla dagar i veckan. Han har spanskatimme två gånger i veckan, musik en gång och bild en gång. Vi får kontinuerlig uppdatering varje vecka både från hans klasslärare och från rektorn. Vi har blivit inbjudna till skolan en faslig massa gånger redan (picnic, back-to-school-night, Open house, Parent cooffee morning, Parent info meeting, Parent night, Nutrition workshop, Apple picking, etc, etc). Martin och/ eller jag har nog lyckats vara med på allt hittills. Något av det roligaste var "Assembly". Det innebär (i alla fall på Brooksfield) att föräldrarna bjuds in på morgonfika och barnen framför något slags uppträde. Isaks klass showade med en pumparamsa. Såå duktiga! De lite äldre barnen framförde flera olika saker, både individuellt och i grupp. Efter uppträde följde en liten föreläsning av en inbjuden barnspecialist (förra gången handlade det om hur man motiverar barnen att gilla att plugga).

I Isaks klassrum har de en kanin, Jumpy Bunny. Den kaninen är nog något av det tåligaste man kan tänka sig. Varje helg får han en "ny famlj". Vi hade hand om honom en helg och barnen tyckte att det var jättemysigt (så jag tror att Bunny faktiskt har det ovanligt bra, för han blir aldrig bortglömd och man hinner inte tröttna på honom på så kort tid). Ja, barnen tyckte att det var kul, men Tage tyckte det var bara BÄST! Han var så nyfiken på Bunny och låg som i trans framför buren och följde varje rörelse därinne. Tage får dock ge sig till tåls att åter träffa sin nya kärlek tills december, när vi ska ha Bunny igen.

Det var en gång en mossighet

Hela familjen konsumerade en av Agnes födelsedagspresenter igår - riktigt bra biljetter till "Disney On Ice" på Patriot Center i Fairfax, VA. En värlregisserad, färgrik och i slutändan sprakande isshow, ganska tydligt tiltad mot fluffigt prinsesstema dock (Isak gjorde tummen ner och buade när det pussades, men var annars också nöjd...). Tematiskt var innehållet från Prinsessa och Grodan, Askungen och Tangled. I finalen kom alla skridskovirtuoserna in utklädda till samtliga prins- och prinsesspar från Disney's rika produktion: en glittrande marängparad!

Som tänkande vuxen kan man förstås bestämma sig för att strunta i den överdrivna glättigheten, de påklistrade leendena och extremkommersialiseringen runt hela evenemanget, och bara gilla "showen" och de skratt den producerade hos barnen. Men jag kunde inte låta bli att börja fundera på om Disneys glorifiering av heteronormativiteten och tvåsamheten (därtill inom strikta etniska gränser), mer än av kärleken som sådan, inte har sina baksidor. För det lär väl dröja innan Disney presenterar sin första prinsessfilm där hjältinan i slutet får sin prinsessa... Nåväl, nu lever ju de flesta barn i verkligheten med alla dess svårtolkade tvetydigheter även om inte Disney gör det, och förhoppningsvis är de flesta smarta nog att ta mer lärdom av denna än av mossiga Musse Pigg-normer.

För övrigt mer ekonomikristankar här.

Oktobergalleri

Om september nu gick i regnets tecken så har första halvan av oktober visat upp våra trakter från sin mest fantastiska sida: klarblå himmel de flesta dagar som bakgrund till i pastellfärger exploderande trädkronor, friska morgnar men ändå över 20 grader på dagarna. Att komma ut i skog och natur har blivit ett måste på helgerna (i alla fall för de i familjen som inte både pluggar heltid och jobbar heltid samtidigt...). Förrförra helgen gjorde vi en utflykt för lite vandring i två nationalparker en timme norrut från Washington, mitt i Maryland. Den ena, Catoctin Mountain Park, råkade vara halvt avstängd eftersom den innehåller presidentämbetets officiella "friluftsbostad" Camp David och Obama råkade hänga där just den helgen. Resten av parken räckte gott till oss ändå. Den gångna helgen var det mer närbelägna skogsdungar som besöktes. Nedan några små foto-axplock.

Cunningham Falls State Park, MD

Kompisgäng på Wolf Rock, Catoctin Mountain Park, MD

Chimney Rock, Catoctin Mountain Park, MD

Stenkastning i Scott's Run Nature Preserve, VA

Scott's Run rinner ut i Potomac-floden i ett fint litet vattenfall.

Potomac

Vittnesbörd från septembers "flash floods" då vattnet i den lilla Scott's Run steg från 3 decimeter till 2-3 meter på några dagar.

Höstkompisar

Senga

Dottern har av någon anledning börjat skriva under sina läxuppgifter med ovanstående. Hennes fröken, Miss Lopez, har inte protesterat ännu. Precis som i ettan har A långa skoldagar: från 8.30 till 15.15 varje dag utom måndagar (då går hon "bara" till två). Måndag till torsdag är det läxa. Normalt sett har hon två till tre övingsblad i matte per dag, samt 10 ord att stava och ett "science"-häfte att läsa in per vecka: på de sistnämnda är det skriftligt förhör varje fredag. I "science" handlade det förra veckan bl.a. om att lära sig världsdelarna och världshavens namn och placering. Något som fröken spikade, för övrigt.

I matte håller de på med avrundning till närmaste tiotal och hundratal, samt addition med "fractions" (halvor, fjärdedelar och sånt). Därtill förväntas hon läsa 20 minuter varje dag. Det är nog inte så ofta det blir så länge, men ikväll fick hon läsa två sagor för lillbrorsan - hur sött som helst (och soft för en trött pappa). Läsa älskar hon, likaså att skriva. Stava däremot är inte en favvo-syssla, och inte matten heller. Det blir mest på engelska hon läser, även om vi tvingar henne att läsa på svenska då och då. Känns som att vår 7-åring har nog med utmaningar ändå, egentligen. Svårt att veta var gränsen ska dras. Vi vill ju att hon ska hänga med i klassen, samtidigt känner både jag och Pia i våra svenska flumskolehjärtan att hon inte får tillräckligt med tid att bara leka och vara barn. Rast har de därtill bara en gång per skoldag. Märk väl, detta är inte någon slags elitskola, bara en vanlig Elementary School i Fairfax county, VA.

För övrigt kan nämnas att hon nu äntligen har en fullgod lågstadieglugg i överkäken. Mycket stolt när tanden visades upp efter skolan i onsdags.

Il buono, il brutto, il cattivo...?

Otacksamt att vara svensk poet, om så geniförklarad och med ett nytt Nobelpris i knät, om man vill ha uppmärksamhet i amerikansk media. I alla fall om man råkar få priset samma dag som en geniförklarad grundare av världens största teknikföretag råkar gå ur tiden. Jag såg inte en endast rubrik om Tomas i nyhetsflödet här, och av Facebook-vännerna gick det på en höft en lyrisk lyrikkommentar på 15 gamla Jobs-citat den dagen, den 6 oktober. Våra barn noterade ingen av dessa saker; däremot sjöngs det förstås över Skype för farfar på dagen från vilken pensionärsrabatt alltid kommer att gälla. Heja!

Stort i säsongen

Tidig höst! Det kan innebära 24 grader varmt och underbar blå himmel. Idag, efter veckor av tjat, åkte vi så slutligen och inhandlade ett av säsongens måsten här: pumpor att sätta på trappan. Och nej, vi tog inte den som Isak står bredvid här nedan, även om han ville det.

För övrigt vill vi visa säsongens första skolbild av en som också är så stor så stor (tycker vi): familjen andreklickare. Terminen är inte gammal men vi har redan hunnit få samtal hem från läraren efter att Agnes glömde att komma tillbaka till lektionen från ett toabesök - det var för roligt att sitta i korridoren och snacka med kompisar... För övrigt håller hon på med ett spännande anatomiskt experiment för tillfället - att ha två framtänder på ett ställe samtidigt. Det uttjänta grynet vill nämligen inte släppa det dinglande taget från sin skinnslamsa, allt medan den nya stora framtanden växer fram. Vi har försökt få henne att gå med på att binda en tråd om tanden i bästa Astrid Lindgren-stil, men Agnes är inte så lättlurad. Hon har läst om såväl pigan Linas som Olle i Sörgårdens tandutdragarbekymmer och tänker inte gå med i den valsen.

På spaning efter den trend som ännu inte flytt

Ett besök i New York är vanligen ett bra sätt att få reda på hur otrendig man är. Döm därmed om min förvåning, efter vår korta minisemester där alldeles nyss, hur väl jag själv "låg i tiden" på åtminstone en liten punkt: ansiktsbehåring. Från trendigt med skarpa kanter på MoMA-besökare, via veckolånga casual-skägg hos kontorstyper till tovigt och yvigt hos Occupy Wall Street-folket - aldrig har jag sett så många män bojkotta Gillette. På modebutikernas affischer och i filmreklam på blinkande jätteskärmar vid Times Square förstärktes bilden av att säsongens ideal är den hårige mannen. Är inte det månne ett tecken så gott som något om att (ännu) bistrare kris- och spartider är på gång?  

The Hangover-Zach fortsätter hårigt i nya filmen...

HM's pojkar - http://www.hm.com/us/

Kämpar för en bättre, mindre välrakad värld...



Uppdatering på begäran: Lite, lite Jersey Shore-trendig?

För övrigt finns ännu ett ekonomi-inlägg här. Måste bli bättre på att bli kort och kärnfull, tror jag...

Ny världsordning

Nja, jag menar kanske inte ute i den stora världen, men väl i den lilla, närmare bestämt i famljen Holmbergs vardagsliv. Barnen vet nästan inget annat än att mamma är hemma och fixar (och alltid finns tillhands), och pappa går till jobbet. Visst var jag borta tre dagar i veckan under sex månader av Guate-tiden, och jag jobbade ju heltid på Världsbanken i en månad i våras. Därtill har jag jobbat en del voluntärt, ungefär en dag i veckan, då jag försvinner iväg till "mitt jobb".

En av de första bilderna som jag gjorde i den här kursen. Jag hittar redan tonvis med möjligheter till förbättring med den, och nu kan jag till och med utföra dem. Det går så sakteliga framåt :-)

Men nu är det något helt annat. Det är jätte, jättekul att plugga igen. Jag har börjat läsa en ett-årig webbdesignutbildning. 100% via internet på Högskolan Väst. Utbildningen började med en riktig rivstart, för att sedan bara öka i tempo. Puh! Jag har en till två inlämningsuppgifter varje vecka, och eftersom jag laddar ner föreläsningarna kan jag välja själv när jag vill "gå på dem" och hur många gånger jag vill gå. Dessutom går det utmärkt att göra en paus mitt i, och sedan fortsätta när det passar mig. Jag var lite nervös över hur det skulle fungera att studera på detta, för mig helt nya, sätt över internet. Men det har överträffat alla mina förväntningar -på ett positivt sätt. Just nu har jag bland annat ett stort grupparbete med tre inlämningsuppgifter. Ja, vi har grupparbete, fast vi inte kan träffas fysiskt. Vi bestämmer i stället träff i ett elektroniskt mötesrum där vi kan kan prata på ganska obehindrat, och välja om vi även vill se varandra.

Som sagt, otroligt roligt, men väldigt, väldigt tidskrävande. Av de gångna fyra gångna helgerna sedan kursen började har jag suttit hemma och pluggat fyra (när de andra varit iväg på utflykter och annat kul). Nu har jag redan lämnat in måndagens inlämningsuppgift, och grupparbetet ska få "vila" i två dagar. Imorgon susar Martin och jag till det stora äpplet för lite vuxentid.

Jaha, det här var denna veckas alster. Återigen så kunde den hade blivit mycket bättre med ett par timmars extra arbete -men det får bero till förmån för NYC. Jag är i alla fall nöjd med att jag vet hur jag borde göra för att få den bättre.

Snabbtänkare och andra

I helgen hölls IMF:s och Världsbankens årsmöten, vilket för min del innebar långa dagar då jag fick äran (ja, typ) att ackompanjera delegationer från Riksbanken och Finansdepartementet till en oändlig rad möten. Det kanske låter som tortyr för många, och även om jag inte spontanälskar att jobba helg så var det oftare än inte mycket engagerande denna gång. Tyckte jag, alltså. För oss som är intresserad av internationell ekonomi och politik är det ju nästan lite väl spännande tider, med europeisk skuldoro som toppen på berget. Vidare är det förstås kul att få diskutera lite på egen hand med svenska toppbeslutshavare mellan mötena, men kanske framför allt få se dem "in action". Jag kan bara säga att jag är stolt över att representeras av Borg och Ingves i sådana här sammanhang; båda har blixtrande ekonomisk kompetens, vad man nu än tycker om de ekonomisk-politiska beslut de förespråkar. Mer bör kanske inte en opolitisk tjänsteman säga.

Vidare är jag inte alls säker på ifall jag borde göra det jag nu ändå kommer att göra. Det är nämligen att be dem som är intresserade klicka på länken nedan. Eftersom jag, till skillnad från exempelvis herrarna som nämns ovan, tar ganska god tid på mig för att (i bästa fall) bli klok på något, har jag ett tag funderat på att börja skriva lite texter, främst om ekonomi. För att ordna tankarna, och ibland tvinga fram dem, helt enkelt. Oh well, det är väl ingen stor sak. Ikväll är första försöket. Och jag tänker i alla fall inte dränka Gringo Challenge-bloggen med för mycket ekonomi och politik. Berätta gärna vad ni tycker, speciellt om ni tycker att det ger er något. :)
http://thinkotherwiser.blogspot.com/

Slutligen ett par foton, inkl. ett suddigt sådant, på Italiens och Greklands finansministrar, vilket jag tog när jag fick en tillfällig insikt om att jag i någon mån lever genom ett spännande ekonomiskt-historiskt skeende.