Gringo Challenge: Sol, sand, reggae och punggrepp

Första "utlandssemestern" för gringosvenskarna blev en sen novemberaffär. Vi kan inte hävda att vi känner henne väl efter en vecka, vår nya vän Jamaica. Inte oväntat gick det mesta av veckan till relativ detaljutforskning av stort, välordnat och något överdesignat hotellkomplex vid azurblått hav på den nordvästra delen av ön. Ett par dagsutflykter prioriterades, förvisso. En till den fantastiska sandstranden och de tokiga klippdykarna i och kring gamla hippienästet (numera turistghettot) Negril, längst i väster. Och en upp bland de gröna, branta kullarna till lilla Mayfield Falls, en serie små vattenfall, forsar och bäckar med kristallklart vatten där vi vadade, badade och simmade oss fram. För övrigt passerade vi Merlene Otteys gamla skola där uppe i det gröna. Men det mesta vi gjorde, det gjordes i sakta mak. Baktakt, no problem, respect, ya man. Och så hade vi väl egentligen inte högre ambitioner än just detta - att få rå om varandra och ha det varmt, ljust och bra i uppsättning om tre generationer. Det lyckades mycket väl. Även om jag fick min värsta farhåga om landet bekräftad: Bob Marley har (också) blivit hiss-muzak.

Sunset Beach - en av två "hotellstränder".

Lite av den tuffare jamaicanska verkligheten smög sig in, oförhappandes. Som när passkontrollanten, en ung kvinna, kollade in mitt amerikanska visum och noterade att det stod IMF på det. Med blixtrande ögon och referens till det låneprogram som fonden har med hennes hemland kom frågan:

- So you're one of those that are holding my country by the balls?