Southpaw swings

Isak har såsom rapporterats alltså ofrivilligt blivit vänsterhänt. Southpaw, som det heter på boxarspråk, liksom Rocky Balboa. Med högra armen i gips och mitella är det vänstran som gäller för allt. Och han har varit väldigt obekymrad över det hela. Han verkar för det första inte ha ont. Vidare, när Agnes har läxor vill han också göra sina övningar i någon bokstavs- eller sifferbok. Håller fast med gipshanden och kluddar på med sin ovana vänsterhand. Det går bättre dag för dag. Datormusen hanterade han lugnt med vänstran från dag 1, faktiskt. Och så vidare. I övrigt fysisk aktivitet rullar livet på. Fotboll har på sistone börjat vinna över pojkens hjärta, och här låter han inte sitt armbrott hindra vare sig intensivt löpande, skott eller nickträning på gräsmattan. Förutom att klättra fortsätter han att vara precis så fysiskt intensiv som varje (snart) 4-åring ska vara.

På födelsedagskalaset i söndags blev det ju också tvunget att svinga med vänster arm mot Spiderman-piñatan. Mamma hade dock denna dag förbjudit det godis som normalt finns i piñatan för att undvika krockar och frustration i godisjakten som utbryter när figuren går sönder. Istället var det en skattkarta som kom ut, som ledde till en hederlig gammal fiskedamm. Lugnare så.

Nästa vecka blir det besök hos ortoped eftersom brottet var nära armbågen, därefter sannolikt helgipsad arm i flera veckor till. Lite hjärtskärande är det att se honom med gips, men ändå mindre när man märker hur lite han faktiskt bryr sig. Får han därtill välja färg själv på det "permanenta" gipset, som vi hört ska vara möjligt, är det till slut kanske inte mer än lite synd om lillkillen.

Mammaledighet

USA anses av många som ett av de mest framgångsrika och välutvecklade länder i världen, inte minst av amerikanarna själva. På några områden är det dock så att man kan gråta.
Jag hade hört rykten om Isaks förskolelärare skulle vara gravid. Visste dock inte så mycket om när, och det syntes verkligen inget på henne. Därför fick jag minst sagt en en smärre chock när jag igår morse lämnade Isak och fick veta att nu är hon på mammaledighet. (Kommuikationen från ledningen till föräldrarna är oxå en sorglig historia(!), dock av annat slag.) Drog mig till minnes att hon var borta en hel vecka i slutet av september. Sjuk trodde vi såklart, men det visade sig att hon hade fött barn. En pytteliten pojke på cirka 1 kg (han var bara 5.5 månader). Hon har sedan inte velat säga något då det var osäkert om han skulle överleva. Han har dock tagit sig väl och väger nu cirka 3 kg. Denna veckan ska han komma hem från sjukhuset och hon ska vara hemma med honom i sex veckor. Sex veckor!!! Det är bara inte klokt.

Omåttlig tacksägelse

Sista torsdagen i november firas Thanksgiving över hela USA. Långhelger är ett ovanligt fenomen i USA, och man kan grovt säga att det egentligen bara är denna helg som riktigt kvalificerar, då många är lediga från torsdag till söndag. Inte ens julen har så mycket lediga dagar i rad, och därför är det många som passar på att fira denna helg med sin familj nära eller långt borta (där det senare så ofta är fallet i detta land). I torsdags hade tidningen en stor artikel med tips på hur du kan undvika bråk på din stora familjemiddag. Nåväl, i grunden handlar det om en skördefest, vilket den myckna maten på borden och de pumpor som överlevt Halloween (och ekorrattacker) framför husen vittnar om. På onsdagen innan är det vansinnestid på alla flygplatser och motorvägar, på torsdagen är det alltså kalkonbaserat frosseri och familjefejd. Detta följs av shopparnas mecka påföljande dag, "Black Friday", då varuhusen öppnar okristligt tidigt och lockar med erbjudanden på ditt och datt.

I torsdags var vi hembjudna till en familj som vi lärt känna via Agnes skola, alleszusammen 4 familjer som valt att inte åka land och rike kring till denna dag. Även om det var en "riktig" amerikansk Thanksgiving med en 21½ punds kalkon (ca 10 kg)  i centrum, så var det en eklektisk blandning människor som firade ihop, något som färgade av sig på mat och procedurer. Värdinnan är indonesiska, hennes man amerikan. Den andra familjen som kom är tysk-marockansk, sedan vi svenskar, och därefter en "helamerikansk" familj (som dock bott på diverse ställen runt jorden). Barn for in och ut och upp och ner och runt hela tiden, som sig bör.

I fredags undvek vi affärerna, och tog bara en relativt stillsam middag hemma hos andra vänner (jo, det sociala har börjat ta sig nu) och detsamma igår lördags, med annan familj och med middagen hemma hos oss. Idag är det 4-årskalas. Lite low key, med "bara" fyra stycken 4-åringar inbjudna. Spindelmannentema har Isak valt sedan länge, även om han idag ville utvidga det till att inkludera Batman också. Bilder följer.

Supracondylar fracture -

-eller bruten arm!

Igårkväll var vi bjudna hem till en svensk-amerikansk familj med barn i precis samma ålder som A och I. Våra barn var rejält uppåt och såg verkligen fram emot en helkväll med kuliga kompisar. Det roliga varade i en dryg halvtimme. Då föll Isak tyvärr mycket olyckligt ner från en lekställning och landade på sin högra sida, med armen under sig. Det blev till att omgående fara till närmaste sjukstuga, där det snabbt konstaterades att, jodå det fanns en liten fraktur längst ner på överarmsbenet. Det gick snabbt och det var strålade service, så cirka 40 minuter senare var vi hemma igen hos vår värdfamilj. Med sonen i gipsskena och mitella, och $375 fattigare.

Isak var tack och lov vid gott mod och lekte sedan glatt vidare med kompisens bilar. I förebyggande fick han smärtstillande innan sängdags och sov sedan gott hela natten. I morse for vi dock till sjukhuset (på inrådan av gårdagens läkare) och fick mer eller mindre proceduren omgjord, fast då av barnspecialister på barnakuten. Han har nu en ny gipsskena som ska sitta tills någon gång i nästa vecka då han ska undersökas av en barnortoped. Man räknar med att all eventuell svullnad kommer att ha lagt sig och han kommer då att få ett helt gipspaket om armen.

Han är själv väldigt avslappnad kring det hela och cyklade några varv på sin trehjuling när vi kom hem från sjukhuset. Den brukar annars inte stå överst på popularitetslistan, men han insåg snabbt att cykeln helt enkelt är för svår med en hand. Han visade oxå direkt att han fixar att hantera musen med vänster hand, så att fortsätta att leka lite vid datorn under konvalescenstiden blir inga större probelm.

Filmtips från 19:e gatan

Tänk er en krigsfilm. Vi kan kalla den för "Slaget vid Krisograd". För dramaturgin vet vi att det behövs våld och blod, sårade att rädda. Fiender. I den här filmen har först fått se hur menig Souvlakiotis, en lat och spinkig soldat, kollapsat, djupt sårad och utmattad av ett slag han aldrig orkat förbereda sig för. Sedan ser vi just menig O'Guinness, en oförsiktig och självgod kollega, som djupt sårad fallit offer för det inte alltid helt oberäkneliga krigets vindar. I hären har vi förstås en fältskär, låt oss helt enkelt kalla honom för Dompan. Intressant Men Farlig. Vissa ser honom som modig och ultimat räddare av liv och hälsa på de sårade och ingjutare av mod i de andra kämpande. En hjälte. Andra ser honom som i och för sig nödvändig men lite väl hetsig med både morfin och skalpell, en boklärd med sadistiska drag. Fältskären kastar sig ut, kräver snabba amputeringar efter samråd med sina fältskärskollegor, Dr. Kommission och Herr Frankfurt (samt sjukgymnastik förstås). Alla bortser från att dessa kollegor alltför ofta blundat för de menigas synder innan kriget då de kunde byggt upp styrka och övat färdighet. Nåväl, O'Guinness förstår att han är illa ute men tvekar inte oväntat inför läkekonstens alla rekommendationer, motsägelsefulla och larmande i stridsdimman. Han försöker gömma sig men...

Äsch, jag gillar inte krigsfilmer nåt värst, och de är ju rätt urmodiga. Det som verkar vara inne är vampyrer, och kanske zombies. Och faktum är kanske att det vi egentligen ser i världsekonomin är mer av "Dawn of the Dead" än (heroisk?) kamp. Tänk många av västvärldens banker och kanske till och med några staters finanser. Nu gäller det att skarpt och snabbt analysera vad som är vandrande död zombie, och bör likvideras snabbast, och vad som är livsdugligt och kräver stöd.

Ännu en dag på jobbet.

Heritage night

Under våra år utomlands har vi varje höst fått tillfälle att göra lite reklam för det svenska köket på respektive skolor/dagis. Så och nu. I torsdags var det dags på Westgate Elementary för "Heritage night". Vi kom så blå-gula vi bara kunde och bjöd på köttbullsknäckemackor med lingonsylt (tack IKEA!). Hela tillställningen var intensiv, med massor av folk och inte så lite rörig. Idén är verkligen trevlig, och med den mångfald av kulturer som skolan har bland sina elever, så finns det verkligen potential. Men med alldeles för mycket folk på liten yta så blir inte så charmigt. I Guatemala hade man fördelen att kunna vara ute.

Efter maten var det show med eleverna. Alla klasser framträdde med en sång/dans från någon del av världen. Agnes klass representerade Västafrika.

Ingen jantelag här inte

"Att söka jobb är ett heltidsjobb i sig" är en fras man får höra ett antal gånger när man har ställt sig till arbetsmarknadens förfogande. Jag vet inte om det verkligen är så, men nog tar det tid, men framför allt ork och inspiration. Jag fick alldeles precis en gnutta mer inspiration då jag åtminstone fick ett svar på en ansökan. Under några millisekunder trodde jag att de skrev till MIG. Ett andetag senare insåg jag snabbt att det var ett standardsvar som de skickar ut, men det kändes i alla fall helskönt att svart på vitt se att MITT CV är mycket imponerande, och de vill gärna behålla det i fall något annat tillfälle skulle dyka upp. Naturligtvis var de inte tillräckligt imponerade, då jag inte ens blev kallad till intervju. Men då arbetsgivarna i de flesta fall överhuvudtaget inte hör av sig så blev det ändå något slags hopp. Det finns nu ett mejl i min inbox som gäller ett jobb jag hade sökt..... Annars så känns det nästan som att det kan kvitta om jag skickar in ansökningar eller inte. Hur ska jag kunna utmärka mig från alla de andra x-hundratals som söker? I 99% av annonserna står det att man inte får ringa. Det innebär att man inte heller får "titta förbi". Hittills har jag endast hittat en annons som verkligen, verkligen stämde in på min profil, men det fick jag inte söka för att jag inte har "green card" (ett arbetstillstånd som är lite annorlunda mot det slags arbetstillstånd som jag har). Var på ett seminarium där de upplyste om att arbetsgivare inte får fråga om en visum/arbetstillstånd-status. Liksom att de inte heller får fråga om ålder, civilstatus, etnicitet etc. Men vad hjälper det? Så är det ju i Sverige också. Det brukar dock inte hindra att det under en intervju frågas huruvida den unga kvinnan snart tänker skaffa barn.
Jag har fått klart för mig att man måste nätverka. Ut och tala om att man är störst, bäst och effektivast. Med andra ord mycket svenskt...eller inte. Jag känner mig inte helt upplagd för att marknadsföra mig själv. Speciellt inte efter fyra års bortavaro från arbetsmarknaden. Men helt frankt. Vill jag börja jobba så har jag inget val. Nu på tisdag så ordnades det en "Networking Happy Hour" av IMF's familjeförening. Det blir lite som klubben för inbördes beundran (eller "avundan"?), men det kan nog vara en bra start för mig.

Utställd

Artist och verk

Det är bara en enda försteklickares självporträtt som satts bakom glas och ram, och hängts upp i trapphuset vid entrén till Westgate Elementary. Agnes själv tar det med ro, men visst bubblar inte så lite stolthet fram emellanåt.

Inte ofta

Jag ska vara helt ärlig. Det är inte ofta jag längtar hem till Skåne, och definitivt inte i november. Men det hade ju onekligen varit fantastiskt roligt att få ta sig till Olympia idag, att få sitta med pappa och Leif i hopp och förtvivlan för allsvenskans upplösning i sista omgången. Med chans på guld för HIF! Vilken stämning det kommer att vara. Nåväl, här i Washington är det i alla fall tillräckligt kallt för att röd-blå halsduk ska kunna bäras utan att de oinvigda (dvs. alla) tycker att man är ding. Nu ska hängrännorna rensas, sen sportradio eller kanske till och med streamade bilder via någon obskyr sajt. Heja.