Vad sa du att ni gjorde, morfar?

Det känns dystert när man känner, efter några duster med att söka förstå amerikanska inrikespolitik, som om landet verkar vara på väg åt fel håll i en rad frågor. Som att stora delar av kollektivet är på jakt efter ett idealiserat förflutet som inte längre kan återskapas, och under jakten har den moraliska kompassen börjat imma igen. Skönt då att emellanåt påminnas om de möjliga längre perspektiven. I en artikel i the Post i helgen pekade den amerikanske filosofen Kwame Anthony Appiah kort men kärnfullt ut några (främst amerikanska) samhällsfenomen som torde ligga bra till att fördömas av framtida generationer, och där positiv förändring därför borde vara möjlig politiskt.

Vad tror då vår filosof? Jo, vi ska leta där motargumenten mot ett samhällsfenomen redan finns formulerade , där moraliskt koherenta argument för fenomenet saknas och där företrädare för fenomenet väljer att blunda för fakta som skulle tvinga dem att ändra åsikt. Fyra kandidatfenomen för framtida kritik presenteras: det amerikanska fängelsesystemet (där 1% av landets vuxna sitter inlåsta, en högre andel än i någon annan del i världen); industriell köttproduktion (oavsett syn på människans rätt att äta djur så finns det verkligen flera grader i helvetet, och här är det värre än i ex. EU); institutionaliseringen och isoleringen av de äldre (reell fråga i hela den industrialiserade världen men aningen svårare här där man flyttar oftare och längre), och slutligen den mest uppenbara kandidaten: den pågående miljöförstöringen.

Med artikeln gav Appiah mig lite mer hopp om positiv förändring i det längre loppet. Hoppet bygger dock på en tro på att våra samhällen utvecklas mot något som kan sägas vara en högre eller bättre moral, och det är i sig tyvärr inget annat än ett optimistiskt antagande. Men intressant övning är det att fundera över vad jag ska svara barnbarnen.

All inclusive

All inclusive-begreppet brukar väl mest förknippas med charterresor och mat- och dryckfrosseri på hotell.

Vi fick en helt ny definition på all inclusive när vi härförleden var ute och sportade lite. Agnes cyklade, Martin körde rollerblades, Tage och jag sprang, och Isak satt i joggingvagnen. En man som cyklade förbi oss sa "You're like an "all-inclusive-family".

Sorglig dag

Idag är kanske den sorgligaste dagen sedan vi bosatte oss i detta land. Visst, jag kanske överdramatiserar, men jag kan inte känna annat än stor upprördhet över att man ikväll i vår hemstat Virginia kommer att avrätta en kvinna dömd för medhjälp till mord. Illa nog som detta är, så blir det än värre när hon enbart med tvekan verkar kunna sägas vara herre över sina egna handlingar. Ni kan läsa bakgrunden som tas upp i bl.a. DN och av Sveriges Radio idag, men kort sagt: i samhällen där statligt sanktionerade mord är tillåtna finns det ett djupt omoraliskt drag. Amerikas förenta stater må ha många styrkor, men här är jag övertygad om att de som samhälle trots utbredd gudfruktighet hamnat helt jävla snett. Att detta planerade mord ska väcka någon varaktig debatt kan man ju alltid hoppas på, men jag är tveksam när ex. Washington Post inte alls nämner saken i sin upplaga denna morddag (även om det har skrivits om det tidigare i veckan). I alla fall mobiliserar alla MR-grupper i landet rejält idag; for what it's worth.

Jordbävning med dödläge

Jaha. Val i Sverige. Finns något nytt att säga, så säger vi det - det verkar vara linjen som amerikanska medier generellt tänkte. Så föga förvånande går Wall Street Journal ut och pratar först och främst om "the entry into Parliament of the far-right". New York Times rubrikmakare är inne på samma linje och kolumnisten kallar valet en politisk jordbävning. USA:s public service-nyheter PBS News kör också glammig blid på Åkesson och historien om det parti som nu fått tåfäste i "the Riksdag". Washington Post inleder dock lite bredare, om Alliansens behov av att uppvakta "the Greens". Reuters noterar lite torrare det oklara resultatet men ser kronans successiva förstärkning gentemot dollar och euro som bevis på att det inte är mycket att oroa sig över. Nu är ju The Economist inte en amerikansk tidning, men eftersom de har större upplaga i USA än i Europa får de dispens i min lilla medievalkrönika. Rubriken talar om dödläge, men också om Reinfeldts personliga triumf. Slutligen, amerikanska nättidningen Huffington Post verkar inte tycka att det finns något nyhetsvärd alls i det svenska valet - inga länkar alls om valet, dock finns en del gammalt om Tiger och Elin. Förstås. Man kunde ju tycka att de åtminstone kunde ha konstaterat att svenske statsministern hade (fått) valt en ovanligt ful färg på sin enfärgade "power tie" denna historiska kväll.

"Det var Schlingmann som valde den, själv är jag färgblind."

Nu gäller det bara att valets stora "loser", som naturligtvis får lite eller inget utrymme i amerikanska artiklar om vårt val, tillsammans med fem röd-gröna kompisar som kommit in i Riksdagen infriar sitt vallöfte om att inte ge SD makt genom att lova att inte rösta i kammaren i fyra år. Det mandatet torde de väl i alla fall ha från sina väljare.

Änglastund med dyblöt hund

Vill bara dela med oss av ett par ögonblicksbilder från en utflykt härom veckan, då vi vadade ut i Shenandoah-flodens harmoniska sensommarflöde.

Från konstiga lilla Sweden

Som utlandssvensk är en minihobby given: att läsa nyheter om vårt land och dess medborgare i lokalpressen. Nu är ju Reinfeldt vs. Sahlin hemma uppe på medial stormnivå, men ännu ett mycket kyligt tema i amerikanska tidningar vad jag kunnat se. Sverigeanknytningarna här i DC har under sommaren fortsatt att främst vara knutna till den evige Stieg Larsson (etta och tvåa på pocketförsäljningslistorna i månader), men också oväntat ofta till en 31-årig Carlsson: Robyn. Den senare har nämnts frekvent i The Post och figurerade förra onsdagen på en helsida i en av gratismorgontidningarna under rubriken "She's Feeling the Beat". Kanske resultatet av några spelningar här i stan under sommaren. Mycket positiv kritik får hon i alla fall - kanske dags att uppdatera sig lite bättre (har nog inte mycket mer än "Show me Love" från 1997 på iPod:en). I alla fall, här är länkar till ett par intervjuer på CNN.com med Robyn respektive Jose Gonzalez från Göteborg. Underligt nog handlar intervjuerna lika mycket, om inte mer, om landet Sverige som om deras musik. Hmm, en viss fascination finns fortfarande kring det där udda landet i norr.

Robyn på 9:30 Club i DC i början av augusti.

På Borders, K Street, härom veckan

Agnes 6 år

Vår nyblivna 6-åring vill tacka för alla fina gratulationer som framfördes på varierade sätt. Hon var mycket nöjd med dagen som naturligtvis inleddes med uppvaknande till skönsång och paketer.

Skoldagen förgylldes med inköpta glasyrprydda muffins till hela klassen, och sedan med lek hemma med två av bästa kompisarna. Intentionen var att familjen sedan skulle gå på typ "spelhall för barn" alternativt bio, men efter en tillräckligt händelserik dag så föredrog Agnes att njuta av en film och popcorn hemma i mjuka soffan. Martin och jag passade under tiden på att tänka tillbaka på den där fredagskvällen för sex år sedan och bli lite lagom nostalgiska. Tillsammans med kidsen tittade vi igenom alla bilderna från BB, och man kan inte annat än förundras över hur fort tiden går.

På onsdag kl 16-18 stundar totalkaos här hemma. Agnes har bjudit in hela klassen (26 stycken), samt de övriga 13 bästa vännerna som inte går i klassen. Det var inte för inte som vi inte skickade ut inbjudningarna förrän idag...

Njutbar grå

Första regnet på en månad. Lite grådaskig morgon, och bara runt 20 grader idag. Gummistövlar och regnställ på, nystekta pannkakor i ryggsäck, skogspromenad i River Bend Park. Potomac-floden som en spegel när väl regnet slutat falla. Mysig promenad för hela familjen, inte minst för Tage, i alla fall när Agnes överkommit sin inledande skepsis, värdig en storrökares tvekan inför Mount Everest-bestigningen. De höga lövträden med sina katedralpelarstammar. Som Söderåsen fast med doping. Aaaah, andas!

Superstjärnorna och den dystrare framtiden

Bland de mer lärde inom min profession frodas just nu USA-pessimismen, två år efter investment-banken Lehman Brothers kollaps (som inledde den akuta finanskrisen globalt). I grund och botten handlar det självklart om en mängd olika orsaker till att experterna inte tror på snar återhämtning. Sett till det mer kortsiktiga verkar inte det finansiella systemet ha repat sig efter krisen, och de amerikanska hushållen generellt är fortsatt alldeles för skuldsatta. Liksom staten. Tvivel råder om det politiska systemets förmåga att hantera problemen, och i vilket fall finns inga jättesnabba lösningar; det tar tid att få obalanser ur systemen. Obamas återvalskampanj 2012 kan redan nu sägas hänga på en skör tråd - även om det inte är hans fel så kommer 4 år med knackig ekonomi knappast att hjälpa honom då. Om bl.a. detta skriver här den kände ekonomen Kenneth Rogoff. Denne har bl.a. varit chefsekonom på IMF 2001-2003. En av hans efterträdare, Raghuram Rajan, har nyligen kommit ut med en bok (Fault Lines) om krisens underliggande orsaker där han bl.a. pekar ut USAs brister på utbildningssystemet som ett långsiktigt hinder för bättre ekonomisk utveckling - istället för att leda världen på det området har USA sedan 30 år fallit tillbaka och arbetskraften är mindre och mindre anpassad för att konkurrera globalt. Rajan skriver många andra kloka saker också (jag har boken på nattduksbordet just nu), och även om han är mer nedtonad och mindre fyndig än ekonomsuperstjärnan Paul Krugman är han en pedagogisk och intelligent röst värd att lyssna på. Rekommenderas absolut även för icke-ekonomer. Efter den väntar på skrivbordet i alla fall nästa bok av en f.d. IMF-chefsekonom, Simon Johnsons 13 Bankers som grottar ner sig i det finansiella systemets excesser innan krisen.

Ja, överlag blir det lite mycket nördig läsning av den typen. Men det är ju svårt att inte bli inspirerad när man har så många möjligheter att gå på seminarier och presentationer med alla dessa nationalekonomins superstjärnor som man har när man jobbar där jag gör. Det ingår liksom för dessa att då och då komma och gästföreläsa eller göra en presentation på IMF. Paul Collier, Carmen Reinhart, Martin Ravallion, Rogoff och Rajan är väl inte några "household names" varken i USA eller Sverige, men inom ekonomkåren är de stjärnor som jag fått nöjet att "beskåda" de senaste månaderna. Och på fredag kommer Nouriel Roubini till fonden - hans ekonomkändisskap fick ordentlig fart i och med att han var en av de som tydligast förutsåg finanskrisen 2008-09, vilket också förärat honom smeknamnet Dr. Gloom (dyster). Ska bli intressant, om än kanske inte upplyftande.

Omåomigen

IMF jobbar för global makroekonomisk och finansiell stabilitet, Världsbanken jobbar för ökad tillväxt och minskad fattigdom. Så när man jobbar med styrningen av dessa institutioners är man en av de som sållar bland och implementerar idéer för att göra världen bättre? Nå, inte så mycket, i ärlighetens namn.

Bakom varje administrativ konstruktion finns som alla vet en kamp om makt och inflytande. I internationella organisationer i uppblåst perspektiv. Själv pendlar jag mellan att emellanåt tycka att det är ganska spännande med alla intrikata detaljer, förhandlingar och rykten; till att cyniskt konstatera att ett evigt pågående navelskådande maktspel inte är det vi borde använda våra resurser till. År ut och år in, förhandlingsrunda efter förhandlingsrunda, översyn efter översyn.

Här är en länk till New York Times-artikel om vad som pågår här på IMF för tillfället. Naturligtvis finns det oerhört fler nyanser i vad som pågår i detta byzantinska spel än vad man kan utläsa i artkeln, men just denna är i alla fall inte helt missledande, ensidig eller oinformerad (vilket tyvärr ofta är fallet). Låt oss konstatera i alla fall att det tar mycket, mycket av min tid.

Skolstart

Labor weekend är över och därmed är även sommaren officiellt slut häromkring. Märks dock ännu inte på kvicksilvret, som återigen steg en bra bit över 30 grader idag. Idag var det även skolstart i regionen och de allra flesta pooler har nu bommat igen för säsongen. Isak började på St Luke's Preschool och Agnes går nu i första klass på Westgate Elementary. Förväntansfulla och lite pirriga var de i morse, och nöjda och trötta var de på eftermiddagen.

But why D.C.?

Alltså, ibland är man trögare än annars. Det tog mig över 7 månaders boende att över huvud taget börja fundera på varför huvudstaden här heter som den gör. Alltså inte Washington-delen - den gubbens namn är ju överallt, men det där med District of Columbia. Alltså, svaret verkar inte vara så långsökt och de flesta av er skulle säkert kunna räkna ut det istället för att direkt kasta sig in och börja läsa på Wikipedia, som jag gjorde. I alla fall så var 1700-talets andra hälft en period med starkt neoklassicistiskt inflytande, dvs. man diggade gamla Rom i höjdarkretsar. Bland annat i poesin användes ofta latiniserade pseudonymer för att beskriva sina kära hemländer under denna tid. I de brittiska kolonierna i Nordamerika kom namnet Columbia i schwung som synonym till både Amerika och sedan till USA. Ursrpunget och betydelsen är förstås inget annat än "Columbus land". Namnet Amerika har ju egentligen samma typ av ursrprung, som en derivering av namnet på Christoffers upptäckarkollega Amerigo Vespucci.

Distriktets egen flagga!

Människor och bilar i massor

Jaha, idag har folk tvångsevakuerats från en av öarna i Outer Banks-kedjan. Här har vi det fortfarande kavlugnt och mycket varmt (27 grader kl. 9 på morgonen). Med tanke på det trafikkaos som förutspås (i dagens the Post tror man på värre än föregående år) så verkar det mer och mer troligt att vi håller oss hemmavid i helgen. Ska nog bli bra det med, speciellt om prognosen håller och vi får njuta av behagliga temperaturer runt 25 grader. Barnens badkvot verkar dessutom ganska mättad för säsongen.
Igår, på Martins födelsedag, åkte vi spontant ut till ett stort vattenland ca 20 minuters bilfärd härifrån. Det var varmt, och vi tänkte att det kunde vara kul att passa på en vardag, nu innan de snart stänger för hösten. Vi gick aldrig in... efter att ha köat ungefär en kvart så gav vi upp och åkte till vår "hemma-pool". Det var fler än vi som tyckte att det var en perfekt aktivitet en av sommarlovets sista dagar. Här är mycket folket åt vilket håll man än vänder sig!