Så här i vulkanasketider ska man inte ta något transatlantiskt flygs avgång för given. Men vi har lyckats med konsttricket att både få hit våra första besökare från utlandet till detta hem, och få dem lyckligt hem igen. Barnen fick en dryg vecka njuta av mormor och morfars sällskap i vardag och till helgs. Skolhämtningar. Sagoläsningar. Tidiga morgonlekstunder i pyjamas. Sol och bad. Skridskoåkning. Helt enkelt små axplock av livet med våra viljestarka små monster. Jo, vi har dåligt samvete för att vi berövar barnen löpande samvaro med mor- och farföräldrar, med kusiner, fastrar, farbröder, mostrar, morbröder. Isak ska ändå snart få kyssa sin faster. Det blir måhända ett straff på sikt, i alla fall antyder min pappa ofta att han fortfarande inte kommit dylika övningar. Men jag tror Isak kommer att gilla att ta hand om pojkkusinerna och deras mor och far om någon dryg vecka. Mellan släktbesöken ska dessutom hinnas med vänner. Imorgon kommer delar av den norska kontingenten från Guatemala.
Bra med besök, förstås. Det blir ett litet tvång att faktiskt ta sig en ordentlig titt på staden man flyttat till och dess omgivningar, inte bara att ha dem som kuliss till vardagslivets rutinflängande. I helgen åkte vi ut till havet. Ocean City. Lika konstgjord stad som namnet antyder. En stad byggd på en 400 meter bred men ett par mil lång landremsa i Marylands kustband. 300.000 sovande en högsäsongsnatt, 7.000 bor där på vintern. Stora hotellkomplex står på parad längs den vackra, breda och vita sandstranden i öster. Staden passar väl bäst för de mellan 10 och 16 år, för de grälla minigolfbanorna, stimmiga poolerna och slamriga nöjesparkerna. Och för de mellan 21 och 23 år som kan brövla runt och visa upp sig mellan barerna på strandpromenaden, the Boardwalk. Och för de som står ut med allt det där för strandens skull. Den är som sagt vacker, och havet är alltid havet. Synd att det är 3-4 timmar hemifrån - endast i nödfall görbart som dagsutflykt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar