Välkommen Elsa!

Det har blivit för mycket jobb, för mycket flytt, för mycket kartonger, för mycket stress, för mycket värme, för mycket av det mesta på sistone (kanske undantaget sömn). Men den 18 juni klockan 22.43 föddes vår älskade lilla Elsa, och av henne kan vi inte få nog. Frisk, kry och vacker, som sin mor. Och idag kom hon hem - eller i alla fall till det hus som kanske kommer att kunna kallas hem så småningom men som inte riktigt förtjänat epitetet ännu. När vi hunnit få mer balans i tillvaron kommer det kanske att bli mer bloggande, mycket mer Elsa, men bli inte förvånade om det kommer att vara lite ojämnt här ett tag.

Detta foto fick 59 kommentarer på Facebook inom 9 timmar...

100 år, 32 grader, 200 000 tjejer

100-årsfirande för Girl Scouts of America på the National Mall inne i DC förra helgen. 32 grader varmt och fuktigt. Tvåhundratusen deltagare, så där mellan tummen och pekfingret!

Och självklart: Agnes was there!

En vild tjej

Den 14 juni 1972, på dagen 40 år sedan idag, började ett tropiskt lågtryck byggas upp över Yucatán-halvön i Mexico. Stormen som utvecklades tilltog i styrka när det drog ut över Karibiens varma vatten och namngavs av de amerikanska vädermyndigheterna, såsom årets första storm av någon storlek, med ett namn på A. Orkanen Agnes var född.

När hon sedan de närmaste 10 dagarna drog igenom Nordamerika blev hon den dittills mest kostsamma orkanen någonsin, 128 människor miste livet från Florida till Kanada, och över 110,000 hus förstördes helt eller delvis av regn, vind och översvämningar (här länk till Wikipediasidan om henne). Även huvudstadsområdet drabbades hårt. Potomacfloden steg mer än 22 fot över normal nivå i norra Virginia, alltså nästan 7 meter! Det näst högsta uppmätta flödet sedan man började hålla koll i mitten av 1800-talet. Stora delar av Georgetown översvämmades, dock lyckades man hålla the Mall och centrala DC ganska torrt (även om det sägs att det plaskade lite om fötterna i de lågt liggande pressrummen i Vita Huset).

Behöver jag säga att vår dotter blev lite stolt när jag berättade för henne om Agnes vilda framfart?

12-6-12

Rubriken syftar till dagens datum, som var Sillens beräknade födelsedatum. Dagen kom och gick utan att familjen fick glädjas åt en ny familjemedlems ankomst.
Egentligen är det faktiskt mest praktiskt om förlossningen väntar till efter lördag då vi ska flytta till det nya huset, men det är inte för inte som begreppet "gå omkring som en äggsjuk höna" myntades. Det är psykologiskt lite jobbigt att gå över tiden, och det blir på intet sätt bättre av att man här måste boka in en eventuell igångsättning cirka två veckor i förväg. Det gör mig ruskigt stressad! Annars har jag egentligen inte så bråttom med att få ut det lilla barnet. Det kommer att finnas många kartonger att packa upp, samt diverse annat att fixa för få iordning nya huset. Visst, är det lite tungt nu på sluttampen, men man vet var man har kulan och den skriker aldrig eller kräver mat på momangen.
Överlag har jag mått och mår fortfarande jättebra under denna graviditeten. Under första tredjedelen led jag mycket av huvudvärk, som ofta blev så svår att jag sov bort många eftermiddagar och kvällar. Men sedan det gav med sig har jag hållit mig hyfsat aktiv med cykling, promenader och främst simning. Har gått upp ca 11-12 kg, och alla mina värden har hållit sig bra.
På det stora hela så har det inte skilt sig så mycket på vården i Sverige och USA. En stor skillnad är naturligtvis att här träffar man först en sköterska som väger en och kollar blodtryck, samt lyssnar på bebisens hjärtljud. Sedan får man träffa läkaren. Klinken dit jag har gått till har 6 förlossningsläkare och filosofin där lyder att man måste träffa alla eftersom man inte vet vem som kommer ha jouren den dagen man åker in. Jag tycker att det har varit sådär. Visst har alla varit vänliga och trevliga, men jag föredrar det svenska systemet där man träffar samma barnmorska under hela graviditeten och sedan blir det någon okänd från sjukhuset som förlöser en. En annan sak som skiljer är att man gör lite fler tester här -och man betalar dyrt för allt. Hittills ligger notan på cirka $8-900, men den siffran kommer att stå sig blek när alla olika räkningar från själva förlossningen rullar in.
Lite ironiskt är att jag valde den klinken bland annat för att de använder sig av det sjukhus som vi bor närmast och med tanke på hur fort det gick med Isak så tänkte jag att det var bäst att inte vara så långt ifrån. Nu verkar det som om vi i alla fall får köra lite längre för att komma dit......

Tack och välkommen

Styrelsen i IMF:s Family Association avtackades i sedvanlig ordning vid årsmötet för några veckor sedan. Christine Lagardes särbo är hedersordförande i IMFFA men kunde inte vara med då han mestadels bor i Frankrike. Så det fick bli the Managing Director själv som fick komma. Hon höll ett engagerat tal där hon tackade organisationen för dess mångfacetterade arbete för de över 2000 medlemmarna (på helt frivillig basis), och lyfte fram dess betydelse för att fonden som helhet fungerade bra. Och hon ställde upp på otaliga foton, först och främst med IMFFA:s styrelse, inklusive med den avgående höggravida sekreteraren (och tillika tillträdande kassören)...

Alla ska med

Isaks sista vecka i skolan: en kavalkad av roliga saker. Men det betyder inte att tillvaron är ångestfri. Exempelvis, hur göra när det vankas en dag när alla ska ha på sig sin favoritsporttröja, och man har fem olika att välja mellan. Jo, efter många om och men vägrade vår 5 1/2-åring välja - han tog med sig alla fem: HIF, Sverige, Ukraina, Guatemala och Werder Bremen. Jag byter, sa pojken.
Imorgon är det "crazy hair/crazy hat day". Kan bli en intressant morgon...

Uppdatering...

När november kommer...

När nu Mitt Romney slutligen säkrat alla de delegatröster som formellt behövdes för att kröna honom till Republikanernas presidentkandidat vid valet i november, är det väl dags att sticka fram näsan med en gissning – Romney kommer att förlora!

Jag ser två huvudanledningar till varför jag tror att det kommer att bli så.

Först och främst är sittande presidenter svåra att slå. Jimmy Carter åkte ut på en svag ekonomi och fick en utrikespolitisk kris på halsen som han inte klarade av att hantera (gisslankrisen på amerikanska ambassaden i Teheran). För George Bush d.ä. var det också ekonomin som strulade. Läget i den amerikanske ekonomin har förbättrats det senaste året, vilket talar för Obama. Förvisso är den fortsatt svag med hög arbetslöshet, fallande bostadspriser och låga investeringar, men det lustiga är att folket enligt diverse opinionsundersökningar fortfarande skyller detta mer på förre presidenten Bush d.y. och på kongressen än på presidenten (vilket det iofs finns goda skäl till). Obama är fortfarande rätt populär, även om mycket av glansen har falnat.

För det andra är kandidaten Romney relativt svag. Han är en förvånansvärt oinspirerande och stolpig talare. Han har därtill som en del av primärvalskampanjen tvingats till en allmän radikalisering av sin politik på de ekonomiska och sociala områdena, och jag tror inte att mittenväljare helt enkelt känner sig bekväma med att rösta på honom på grund av detta, oavsett vad de tycker om de många miljoner han tjänade på aggressiva företagsuppköp innan han blev politiker. Han har därtill sin religion emot sig. Innan Kennedy blev den förste katolske presidenten hade ett antal katolska kandidater gått bet på grund av misstänksamhet kring deras tro (och lojalitet), och även om USA är ett relativt tolerant land idag så tror jag inte att förste bäste mormonkandidat kommer att vinna – det tar längre tid för folk att vänja sig.

Så nej, även om det kommer att bli intressant att följa så tror jag inte att det kommer att bli särskilt spännande i slutändan. Det är på sitt sätt mer spännande att se vem Obama väljer som sin vicepresidentkandidat, eftersom denne om fyra år kommer att ha en ypperlig position för att bli den näste POTUS. Vad man än tycker om Joe Biden så vore det väl inte fel om han ersattes av någon mer dynamisk, kanske yngre. En kvinna vore idealt.