Tung helgdag

Idag är det Memorial Day i USA, och Washington D.C. är ett hett resmål för många amerikaner denna långhelg. Arlingtonkyrkogården (bilden) och alla minnesmärken är förstås också nära sammankopplade med denna fina tradition att minnas de fallna i mer eller mindre välmotiverade krigsinsatser. Samtidigt drar många Washingtonbor ut till stränderna i öster eller skogarna i Appalacherna några timmar västerut. Mina observationer på stan gör gällande att DCs demografi ändrats synbart över helgen.

Huvudspaning: de som rör sig i stan denna helg är större, ja, alltså tjockare. När jag började kolla statistik visade det sig att det inte nödvändigt vara en synvilla. Washington DC har faktiskt den lägsta andelen med fetma (BMI>30) i USA, ”bara” 25 procent mot ett genomsnitt på över 42 procent i hela USA. Det är ett helt galet tal, och kan jämföras med 16 procent i Sverige (en markant uppgång över tid har skett både här och där hemma). Och andelen med grav fetma i USA (BMI>40) har nu nått 10 procent efter att ha stigit under covid-åren. Bara för att klargöra - en 180cm lång man måste väga över 130kg för att ha ett BMI på 40. En 165cm lång kvinna måste väga 110kg eller mer. Det är, på alla sätt, gravt ohälsosamt.

Det finns förstås massor av saker man kan gräva ner sig i kring detta. De komplexa orsakssambanden. De stora socioekonomiska skillnaderna. De många olika kort- och långsiktiga effektena av denna situation som fortsätter att förvärras. Men det värsta är på något sätt att det verkar saknas en reell krismedvetenhet, den extra höga dödligheten från Covid, den fallande medellivslängden i USA och det stora lidandet till trots. Det dysfunktionella politiska systemet hjälper förstås inte, även om detta borde vara något man skulle kunna enas kring som ett problem. Men vi människor verkar vara förunderligt dåliga på att hantera långsamma kriser, även om de inte är långsammare än att vi kan se och känna effekterna själva. 

Crunch time

Mycket av livet är dagar som omärkligt glider in i och ut ur varandra. På ett par veckors sikt är det omöjligt att särskilja den ena dagen från den andra. Livet har sin gilla gång, som det heter. Till och med med ett brutet ben blir det så (även om dagarna kan kännas lite längre). Men vi vet alla att det finns undantagsperioder. När man får känslan av att tiden accelererar, eller för den sakens skull krymper. När allting koncentreras. När man är på väg mot en förändring som är ofrånkomlig. När det ska avgöras. När det är dags att ta beslut eller kanske bara verkligen leverera. Crunch time.

Med tio dagar kvar till Agnes student känns det så. Visst, det är hennes liv, men det påverkar oss allihop. Tio dagar kvar, men inte bara till att klura på fyndiga saker att skriva i kompisarnas studentmössor. Nej, leverera överblivna uppgifter till höger och vänster, klämma in missade prov bland de andra sista, gasa vådligt in i mål, fixa en fest, gå på tio till. Glöm inte att le och ha roligt.

Samtidigt som jag försöker vara behjälplig Agnes och familjen tusentals mil bort, koncentreras livet även här på ett märkligt sätt. Det hänger delvis ihop. Nytt bostadskontrakt lusläses och paragrafer omförhandlas, tidigare kontrakt ska sägas upp. Det blir konkret på ett helt annat sätt att familjen nu också snart ska flytta hit, och jäklar vad mycket det är som måste fixas. Skolgång, vaccinationskrav och sport. När är det try-outs? Advanced Placement eller inte? Kostar simning verkligen så mycket? Hur flyttar man när man är ensam och bara har en arm att bära med?

Samtidigt accelerar styrelsearbetet i Världsbanken. I år kommer lika många projekt att godkännas under räkenskapsårets sista kvartal (april-juni) som under de tidigare tre. Och de sista sex veckorna är som avslutningen på Tour de Ski (uppförsbacke modell brant, för de som inte talar vinterstudiomål). Och så kan man ju klämma in en resa med andra europeiska styrelserepresentanter till EU-institutionerna samtidigt. Plus att organisera sagda resa - ett privilegium mig förunnat tack vara Sveriges ordförandeskap i Rådet. Här är det dags att knyta ihop alla säckar på allvar - vi reser om några dagar. Missförstå mig rätt - det är coolt och spännande och intressant också. Ett privilegium. Bara lite intensivt. Och sedan ska man kasta sig från EU:s hjärta till en välbekant tätort på V i unionens utkant. En student ska bärgas!

Det är fascinerande när tiden knakar. Det är en ynnest att få vara med när det händer. Livet blir såsom mer levande. När saker ställs på sin spets. Men samtidigt finns det inte en så liten del av mig som ser fram mot en ny "gilla gång" där bortom kommande kaosmånad. När familjen bor ihop igen och har en fungerande vardag här borta. I den långsamma filen med relativt gott om tid kvar till nästa crunch time.

Från människa till hybrid

I mitt huvud fanns en lös plan på att någon gång skriva en bloggpost om triatlonträning i Washingtonområdet. Att det inte blivit fallet kan jag delvis beskylla min höftartros och därmed bristande löpträning på, men den stora anledningen är väl densamma som lett till total stiltje på denna blogg sedan februari: motivation. Det har känts som att jag saknat spännande vinklar på mitt ensamliv i Washington. Men nu får jag villigt erkänna att jag faktiskt har något att berätta om. 

Som relativt nybliven cyklist (alltså modellen i lycra) har jag väl tänkt tanken på att en rejäl vurpa mycket väl kan hända, men samtidigt hållt det ifrån mig. Min första rejäla cykelvurpa har nu vilket fall hänt. Det var för ett par veckor sedan. Ordentlig vårvärme hade kommit och en hel söndag låg framför mig att bara njuta av efter en superintensiv vårmötesvecka. På lördagen hade jag kommit ut en liten sväng, men blev överraskad av en åskskur och fick en intressant upplevelse hur det är att cykla när det regnar så att vägarna blir floder på bara några minuter. En fördel med att cykla då är att det inte finns några andra som stör. Den fördelen fanns inte på fina söndagen, då jag gav mig ut för att träffa en kompis och cykla ut längs Washington and Old Dominion Trail. 

W&OD trail är en gammal järnvägslinje som gjorts om till gång- och cykelstråk för en massa år sedan. Den sträcker sig oavbruten från södra Arlington, på andra sidan Potomacfloden från DC, ut till byn Purcellville vid foten av Shenandoah-bergen i väster, knappt 7 mil enkel väg. För någon som varit bortskämd med fantastiskt välhållna, väl tilltagna och löjligt många landsvägar på Söderslätt är förstås inte en fram- och tillbakarunda på en cykelstig något som vid första anblick lockar, och ändå har W&OD blivit något av en standardtur för mig här borta. Fördelarna är flera. Den allra främsta är att man är skyddad från bilar, vilket i en region med fem miljoner till största delen bilburna invånare är otroligt skönt. Sedan är den relativt naturskön jämfört med vägarna i suburbia, mer kuperad än man kan tro, relativt vindskyddad (sååå skönt) och har ett väl tilltaget antal kaféer, ölbryggerier och BBQ-restauranger med lagom mellanrum. Jag har lärt mig att gilla den, får man väl säga.

Den största nackdelen är väl att trailen är populär, dvs. att det finns ganska mycket folk där. Det får sägas att Washingtonborna utvisar stor disciplin: man går längst ut till höger och sällan två personer i bredd. Cyklister signalerar tydligt att de kommer och kör om, och väntar om det kommer möte. Hundar är alltid kopplade och hålls till höger. Men det är klart, med mycket trafik ökar risken att saker händer. Och det gjorde det till under den vackra söndagen. 

Vi hade just passerat förorten Vienna på väg utåt, inte mer än 2 mil från stan, då vi kom ifatt en racercyklande äldre man. Min kompis körde om medan jag lade mig bakom mannen för att vänta på att mötande cyklister skulle passera. Dock svajade gubbskrället till när mötet kom, fick hjulen utanför asfaltkanten, fick panik och lutade sig in och föll naturligtvis pladask rakt framför mig. Det gick sannolikt inte i mer än 25 km/h just då, men med bara en halvmeters avstånd fram (inget konstigt för cyklister, bara så att ni vet) hade i alla fall jag inte en chans att väja. Framhjulet pang in i gubben och jag gjorde en volt över styret. Eller bara en halv volt, ska sägas, eftersom jag landade på hjälmen och axeln innan framåtrotationen fick mig över på rygg. Någon sekunds verk.

Nu sitter jag i soffan, två veckor senare, med ett 15 cm långt ärr på axeln. Fem dagar efter kraschen opererades jag för att rätta till en svår fraktur på vänster nyckelben, lite ligamentskador och annat. Det korta av det långa är väl att det har gått bra. Min erfarenhet är att det gör ont att bryta ben (något jag inte lyckats med tidigare i livet), men att det gör mer ont att vara nyopererad för benbrott. Åtminstone i detta fallet. Jag har fått en lång metallbrygga inopererad som håller ihop bitarna av benet, fastsatt med tio små skruvar, samt med en "stropp" som går ner inuti axeln för dra ner benet på rätt plats. Den längre biten av det brutna nyckelbenet låg två centimeter fel. Operationen tog 3,5 timme, och ansågs nödvändig då brottet var så komplicerat att det fanns stor risk att det aldrig skulle läka rätt. Jag har blivit en hybridmänniska, nästan cyborg.

En diskussion om det knasiga amerikanska sjukvårdssystemet är alltid intressant, men jag känner att jag haft väldigt bra flyt. Men mest av allt känner jag mig tacksam över att det inte gick värre. Hjälmen gjorde sitt och det var "bara" en axel som fick ta en rejäl smäll (en spricka i ett ben i vänsterhanden och diverse skrapsår tillhör också historien, men är sekundära). Tacksam är jag också för turen att en av mina cykelkompisars bästa vänner är ledkirurg och tog sig en titt på mig redan samma dag, och knödde in en operation samma vecka. Enormt tacksam är jag också för att Pia kunde och ville komma över Atlanten samma dag som jag opererats för att tycka synd om knyttet i en dryg vecka.

Hur gick det med gubben? Den andra gubben alltså, inte jag. Sanningen är att jag inte riktigt vet. Vi bytte aldrig namn eller nummer där i villervallen. Direkt efter kraschen kom det folk rusande till, inkl. en kille som normalt jobbade som akutsköterska. Han kollade till mig och sedan gubben. Denne hade förvisso fått skrapsår och en Bianchi inkörd i ryggen, men klagade inte något nämnvärt. Visst, det var chock och så, men han verkade inte speciellt illa däran. Jag hoppas att mitt dimmiga intryck är korrekt. Verkligen. Visst står han i stor mån som ansvarig för att jag kommer att få metalldetektorerna på flygplatsen att tjuta nästa gång jag ska flyga, men det som hände var ett misstag och berodde inte på allmän vådlighet. Han hade otur, och det hade jag också.

Hur det gick med cykeln är nog en fråga som bara de som vet vad en bra racercykel kostar skulle fråga. Tyvärr inte jättebra. Jag håller fortfarande på och debatterar med mig själv om lagningskostnaden kan berättigas eller om det är bättre att börja om på ny kula. Det kan också vara en historia att berätta i bloggformat någon gång, men nu får det räcka för idag.

Om tre månander kan det hända att jag är helt återställd. Det ser ut att finnas goda möjligheter för det. Något triatlonträningsblogginlägg kommer det i alla fall inte att bli innan dess.