Tolka röksignaler

Stockholms förorter brinner. Och det är ju intressant att vara utomlands då, eftersom folk som sällan exponeras för nyheter från vårt land då läser och hör om det, och blir nyfikna på orsakerna. Där har jag inte mycket att komma med, bortom plattityder om stora (och ökande?) avstånd inom samhället. Nu har jag bara bott i Malmöregionen en kort tid, men sannolikheten att jag kommer att besöka Rosengård (och varför brinner det inte där?) inom överskådlig framtid är väldigt liten. Och Husby var jag förstås aldrig i när vi bodde i Stockholm. Så vad vet jag.

En annan liten lärdom är att internationell media, när de försöker förklara både händelseförlopp och bakomliggande orsaker till skeende på en lite obskyr plats i universum, tenderar att baseras på få källor eller analyser, och att några få förenklade (läs "skeva") rapporter sedan sprids som en löpeld i en mediavärld utan resurser att dubbelkolla fakta eller lägga in brasklappar. Bra påminnelse inte minst för mig själv, som är helberoende av Financial Times, Wall Street Journal och The Economist för att försöka förstå vad som händer i världen.

Back at the scene of the crime

Morgonrundan bjöd, förutom 23 graders värme och hög luftfuktighet, högvilt för turisten. Nej, jag är inte i Vellinge, ej heller i Köpenhamn. Istället är det åter till välkända joggingtrakter. WW2 Memorial, Vietnam War Memorial, Korean War Memorial, och så minnesmärkena till alla gubbarna: Lincoln, MLK, FDR, Jefferson, Mason, Washington; avslut med Vita Huset.

Det känns bra men märkligt att vara åter i DC. Märkligt för att det bara var några få månader sedan vi som familj gjorde en heroisk insats att bryta upp med våra liv här och flytta allt vårt över Atlanten. Och så mycket har ju hänt sedan dess. Märkligt för att det viktigaste av våra liv här, i form av de människor som vi interagerade med, ändå finns kvar där de "borde" vara. Det mesta intakt, med några få undantag. Tänker på Lucila, inte minst. Och att komma tillbaka sätter igång en del gamla tankegångar, minnen spelar spratt, man blir lite sorgsen och sentimental.

Men det är kul, jättekul. Precis som när jag åkte till Stockholm på jobbresa härifrån, så är det full fart med kurs/konferens hela dagen, pepprat med små fikor och möten med vänner och bekanta, och sedan med rejäla kvällsaktiviteter. Hittills i form av middagar och en fantastiskt pianokoncert. Och så dålig sömn och många löpturer.

Ett stort privilegium ändå, att få komma åter så här. Att det rivs av en del sentimentala sårskorpor är väl en del av upplevelsen.

Hulka Hogan Holmberg

Jag måste erkänna att jag alltid varit lite fascinerad av amerikansk wrestling. Nu kan man fråga sig vad man kan se i bisarra shower med oärlig fejkfajting av inoljade män i tajta dräkter, och det har jag inget bra svar på, annat än att det är något med själva showfajtandet som är avväpnande. Eller så är det bara så att det är resterna av 10-åringen i mig som fortfarande fascinerades över hur brutalt annorlunda WWF-showerna jag fick se på kompisarnas kabel-TV var jämfört med TV1, TV2 och DR:s slätstrukna tråksändningar 1985.

Så över till vardagen för en småbarnsförälder. Elsa är nämligen vår egen lilla wrestling-showgirl, och det serveras spännande underhållning varje kväll. Läggningsrutinen innebär nämligen för tillfället att jag eller Pia tar med henne upp i vårt sovrum med en vällingflaska. Vi lägger henne mitt i dubbelsängen och bullar upp täcken och kuddar till en mjuk ring i "utkanterna", och lägger oss själva på en av kanterna. Efter vällingen börjar showen omedelbart. Elsa sätter sig upp, och börjar sedan krascha runt i sängen, kastar sig än hit, än dit, gärna upp i ringkanterna. Hon gör utfall, trillar, gnäller och grymtar, skrattar och frustar, skallar och sparkar - precis som om hon vore Hulk Hogan i en fajt med André the Giant, Macho Man eller någon annan minnesvärd motståndare. Det gäller att se upp - efter en skallning i förra veckan fick jag näsblod. Om jag var motståndare eller bara collateral damage är oklart. Energin ebbar förstås långt om länge ut, och då kryper lilla Hulka gärna tätt intill sina största fans för att sedan somna sött. I alla fall ibland.

American blood?

Flyttdamm

Att dammråttor kan ses som ett tecken på att någon gjort något roligare än att städa är välkänt. Oavsett om avsaknaden på blogginlägg på Gringo Challenge ska ses ett tecken på att vi ägnat oss åt roligare saker, eller möjligen som tecken på att vi just haft huvudena fulla av flyttdamm, så är dylika fenomen mindre citeringsvänliga. Även om båda är sanna.

Det har inte oväntat varit många och långa timmars ordnande och fixande med att försöka komma i ordning i vårt nya hem på Lindesgatan 5B. Det finns förstås positiva element i detta, men mest har det varit en press. Kanske är det en allmän flytt- och stökutmattning som nu slutligen lägrat sig över oss efter det senaste årets strapatser. Vi är så trötta på (och av) det hela, på kartonger, på hantverkare, på att montera IKEA-garderober och sätta upp gardinstänger, att fixa abonnemang för ditt och datt, att återigen börja om. Men trots trötthet har vi ändå mycket, mycket kvar, om någon nu skulle undra.

Och samtidigt måste ju sägas att det redan infunnit sig stora och många element av njutning centrerade kring vårt nya hem på sistone, något som inte heller gynnat bloggande. Många besök och middagar, inklusive rejäla besök av långväga gäster (heja Tyskland och Ukraina/USA) i vårt nya hem, med livliga barn och lekar i alla hörn och gemytligt middagskaos i vårt ljusa kök. Vårens fantastiska genomslagskraft de senaste veckorna som pryder våra näromgivningar är fantastiskt upplivande, som sig bör.

Vi har köpt ett stort hus som kommer att kräva mycken kärlek även efter det att den sista kartongen är uppackad. Men det är ett hus som vi redan är lite kära i, och där mycket folk är och ska vara välkomna. I Vellinge, Skåne, Sverige, Jorden, Universum - kom gärna hit, ät en bit, drick ett glas, skruva upp en tavla, plocka en maskros och kasta en football!