A&I

Los dos hermanos Holmberg, mayo de 2012. Sommaren har börjat!

Kolla gluggen.

Det blir en pojke

Ja, att det är en liten pojke som jag har i magen verkar det inte vara någon som tvivlar på. Alla, och jag menar ALLA tittar på min mage och säger självsäkert att det är en äkta pojkmage. Vi umgås ju med folk från världens alla hörn, men det verkar vara en ganska samstämd uppfattning om hur en "pojk"- respektive "flickmage" ser ut. Roligast var i lördags när den filippinske farfarn bad mig gå lite fram och tillbaka för att han skulle kunna sia om bebisen. Det räckte inte med en vända utan jag fick ta ett extra varv för att han skulle vara säker. Även han kom fram till att det är en pojke, och det utan tvekan!

Jag brukar påpeka lite försiktigt att min mage såg ungefär likadan ut vid båda mina tidigare graviditeter. Jag gick upp aningens mer när jag väntade Agnes, men det tror jag beror mer på att jag hade mer tid till att äta och lata mig (plus att jag hade sådan förskräcklig värk av foglossning att den enda fysiska aktiviteten jag kunde företa mig var cykling och simning) än vad jag har haft möjlighet till under de två följande. Nåja, det är snart upp till bevis. Nu är det mindre än två veckor kvar till BFD så Sillen kan göra sig tillkänna vilken dag som helst. Eller så går jag över tiden. Det kan faktiskt också hända och enligt mina, högst ovetenskapligt grundade, efterfrågningar i bekantskapen så har många kompisar gått över tiden med trean. Med tanke på allt som gärna ska hinnas med innan vi sätter oss ner med baby blues så har jag egentligen inget emot om det dröjer. Jag mår utmärkt, men det är förstås väldigt tungt och jag känner mig ungefär lika smidig som ett kylskåp. Skönt att inte behöva besluta om det också. Det blir när det blir.

Flotation device - early summer style!

Vem är du, vem är jag?

Med referens till föregående inlägg så vill jag lägga till en punkt: kamp med byråkratin om mig själv. I förra veckan fick jag ett brev från Internal Revenue Service (motsv. Skatteverket) som meddelade att min skatteåterbäringsblankett 1040 var fel ifylld, och att jag måste skicka in en ny alternativt kompletterande information om jag inte vill få problem med mina tax returns. Problemet är bara att jag, som skattebefriad internationell tjänsteman, varken behöver och faktiskt inte har skickat in något sådant formulär. Efter 45 minuter telefonkö och nästan lika lång tid med olika skeptiska skattebyråkrater har jag nu fått nya blanketter att fylla i - om misstänkt identitetsstöld. Jippi, precis vad som fattades!

Det enda som känns säkert är att ett nytt spännande (?) kapitel öppnats som kan komma att ha många oväntade och långa förgreningar framåt. Vågar ju inte direkt hoppas på att det här kommer att blåsa förbi lika enkelt som dessa levande charader dansade in...

Uppdatering:
Fortfarande oklart vad som händer, men om det nu är identitetsstöld så är jag i alla fall inte ensam, snarare en del av en epidemi enligt en artikel nyligen i New York Times. Svårt att se att detta skulle hända i Sverige, där våra myndigheter faktiskt får prata med varandra och vi har ett någorlunda robust system av ID-kontroll.

Otroligt mycket

Ja, vi befinner ju oss inte i landet lagom precis. Normalt sett så brukar det vara konsumtion som åsyftas vad det gäller att allt är stort och mycket. Men just nu menar jag vår vardag. Hjälp vad det är mycket på gång!
Jag sitter denna veckan med sluttenta. Efter torsdag är mina studier slut för den här gången. Det har varit väldigt, väldigt kul och lärorikt. Dock också otroligt intensivt emellanåt.
Att ha sluttamp på högskolestudier, packa ihop ett helt hus och flytta, samt alla avslutningsgrejor på barnens respektive skolor, det blir rätt mycket det. Med flytten tillkommer naturligtvis alla praktiska bestyr med flytt och avslut av abonnemang. Och som om det inte räckte så har vi även planerat in att ha 51/2 års kalas för Isak direkt efter hans skolavslutning nästa fredag. Det blir inhyrd hoppborg och köpt tårta och hemkörd pizza. Inga direkta extravaganser, men det är ändå en del att fixa. Självklart måste vi avsluta kalaset med fiskedamm, så att vi får sprida lite svensk kalaskultur.
Nu till helgen ska vi åka två och en halv timme norrut tillsammans med två andra familjer och gå på nöjespark. Eventuellt stannar vi där över natten, men det får bero på min dagsform. På söndag har Agnes avslutningsfest med Girl Scouts, och hela familjen förväntas delta och bidra till picknickbuffén. Direkt efter den lilla festen är det firande av svenska nationaldagen på svenska residenset -kanske att vi hoppar det, dock.
Hmm, som om det inte räckte så funderar vi på att köpa ny bil. Potentiellt fördelaktigt att hitta något här som är gångbart även hemmavid. Måste i så fall göras innan juni månads slut.
Jag känner på mig att jag har glömt något nu.... hmmm, vad kan det vara?
Ja, just det. Någon gång under de kommande veckorna ska vi stanna upp och välkomna en ny familjemedlem också. Måtte den lille krabaten ha vett att välja en bra dag, när vi inte redan har alltför mycket inplanerat. Skämt åsido. Det ska bli kanonkul med en ny liten bebis i familjen, och Sillen är varmt välkommen när som helst nu!

Kan det vara?

> Ångest, irritation, rädsla, trötthet. Inte många positiva känsloutslag har kommit ut från den holmbergska bostadsfronten de senaste månaderna. Ingen kan säga att det är lätt att hitta boende för ett halvår som ska rymma 5, snart 6, personer samt vovven, och därtill ligga inom budgetram och inte alltför långt ifrån Isaks skola. Barnen har gråtit och jag har känt paniken växa. Så tack och credd till min fru som utöver sökiver också bibehållit relativ optimism. Det kontraktsförslag på ett hus som jag nu har bredvid mig visar att hon hade rätt, och det hela känns nu oerhört mycket mer hoppfullt. Molnet är på väg att skingras. Men vi inte vill ta ut något i förskott, det har gått fel i sådana här saker förr. Stay tuned...

Brief intermission in life

Ja, man ska väl inte ropa hej i förtid, men nu sitter jag i alla fall på Heathrow på väg hem till Washington igen, så risken att jag missar mitt barns födelse borde nu vara klart begränsad. Visst är det sisådär tre veckor kvar till beräknad nedkomst, men konstigare saker har ju hänt, och det har emellanåt känts som två långa veckor i Sverige. Träffade på två stora magar hos vänner som påminde mig, ifall jag någon gång skulle ha glömt det (varav den ena fick en flicka igår och den andra kommer att få något med planerat kejsarsnitt imorgon). I alla fall, det hade ju inte varit coolt att ha missat ett av de få unika tillfällen då övriga livet bara stannar upp för att jobba fram och välkomna det magiska nya. Och jo, jag vet att vissa får jobba mer än andra för att det ska bli så, men jag har väl en roll att spela ändå. Det ska bli så kul och spännande.

I övrigt - ett stort virrvarr av intryck och känslor från en halvt hyperintensiv maj-sejour i Sverige (det räknas väl inte att jag satt i Helsingörs hamn under turan i söndags...). Massor med jobbmöten och jobbmiddagar om Sveriges ekonomi: förtroende finns för landets egna styrkor men tydlig oro för den ekonomiska och finansiella storm som gradvis tilltar i styrka nere på kontinenten. Massor med möten om framtida jobb också: har slipat på argumenten så bra att jag nästan tror på dem själv :-) . Gott om kryddor: ett personbästa på distansen 21,1 kilometer en blåsig Kungsholmsdag (1h31min!); att känna på en känslig gaspedal på Smedbergs Porsche Carrera; bastubad med dopp i kyliga havet; målkalas på Olympia (och HIF-seger!); ombyte av hyresgäster på Lilla Gränd (och efter besök på kattvindarna en läskig insikt om hur mycket grejer man kan tillåta sig att ha om man "har" två hus). Och sedan goda middagar, koppar kaffe, glas med vin (och annat) - med vänner och familj som man träffar alldeles för sällan. Jag skulle snabbt bli alkis med magsår om den takt som hållits senaste veckan skulle bibehållas, men gott är det... Och samtidigt i allt detta - lite mer tid än i vardagen att reflektera över det liv och de val vi gör och ska göra. Önskar förvisso att reflektionerna hade gett tydligare resultat, men ibland har de väl ett värde i sig som ett steg på vägen mot bättre självinsikt.

Und jetzt; back to the future!

Teacher appreciation week

Vi har nu avslutat en nationell vecka till alla lärares (och övrig skolpersonals) ära. För oss med relativt unga barn så innebär en sådan vecka naturligtvis en massa extra jobb för föräldrarna (i de flesta fall mammorna). Eftersom Martin var i Sverige hela denna veckan, så gick uppgifterna odelat till mig. I Agnes fall innebar det att hon skulle ha med sig små presenter (efter förbestämt tema) varje dag till sin lärare. Först ut var det en blomma, sedan ett litet meddelande/dikt, någon sötsak (hur kul kan det ha varit att få 25 kakor/godisar samma dag?!), en teckning och slutligen någon valfri gåva (som blev ett paket Girl Scout cookies eftersom jag varken hade haft tid eller ork att fixa något i förväg). En dag blev all skolpersonal bjudna på "storslagen" buffélunch, som vi föräldrar hade lagat repektive köpt (vårt bidrag på bilden).

På Isaks skola blev personalen bjudna på brunchbuffé på måndagen (Isak och jag hjälpte till och köpte kaffe, bagels och cream cheese). Tisdagen följde med att de fick speciallevrerat sina favorit kaffe/tedrycker från Starbucks (Isak och jag var och köpte och levererade fyra sådana beställningar på morgonen). I övrigt så hade det organiserats så att vi bara behövde lämna i lite pengar i förväg, och sedan köptes det presenter till alla lärare såsom massagekort, blomstercheckar, etc.(denna centralisering uppskattades av mig!).

Sova hela natten

Vi har fått höra en del kommentarer åt hållet att vi är lite tokiga som ger oss in på det här med babyliv igen. (Och det kanske är sant!?) Inte minst då vaknätter och allt vad det innebär. Faktum är att det inte blir något nygammalt för oss. För det har nämligen aldrig helt upphört sedan Agnes föddes för snart åtta år sedan. Isak har ganska länge sovit lugnt och nöjt i sin egen säng hela natten. Visst har han perioder då han är lite oroligare och antingen kommer in till mamma och pappa av sig själv, eller ropar från sin säng tills någon av oss kommer och hjälper honom till toaletten eller så. Agnes däremot kommer ofelbart varje, och jag menar VARJE natt. Man kan säga att det är ovanligare att hon inte kommer än att Isak kommer. Ibland räcker det inte att hon får krypa upp mellan mig och Martin i dubbelsängen, utan hon kräver också att vi lägger armen om henne och ligger tätt, tätt intill.
Vi har pratat en del om det med henne att det inte längre är hållbart när bebisen har kommit och behöver ligga där och hon säger att hon förstår. Men ännu är hon i alla fall inte beredd att ändra på något nattligt beteende. Vi har tidigare försökt lite tafatt att få dem att somna själva, men med föga framgång. Sanningen att säga tycker både Martin och jag att det är ganska mysigt att läsa saga för dem (vi brukar läsa för varsitt barn och skiftar varje kväll) och sedan ligga kvar och mysa en stund tills de somnar. Ibland är det segare än vad man önskar, men för det mesta går det rätt så snabbt, och numera ligger vi alltid där och läser något eller går igenom e-post på våra iphones. Men även detta blir ju lite svårare med ännu en familjemedlem. Så jag tog tillfället i akt nu när Martin har åkt på tjänsteresa och kommer att vara borta i 15 dagar. Redan första kvällen förklarade jag lugnt för barnen att jag kan inte dela på mig, så det går bara inte att jag myser med båda två varje kväll.
Vi har således infört en ny rutin som innebär att de läser för mig och jag läser för dem i stora dubbelsängen. Sedan går de in på sina egna rum. Bortsett från första kvällen (när Lucila smög in till Agnes utan att jag visste om det) så har de båda somnat utan problem i sina respektive sängar, helt utan sällskap. Visst har de någon kväll klagat lite, men faktiskt inte speciellt mycket.Och kanske det mest uppseendeväckande av allt: hela tre gånger har Agnes har sovit i sin egen säng hela natten under de två senaste veckorna! Det finns hopp för henne också. För oss lär det vänta sisådär åtta år till......

Kan också tillägga att vi har haft i princip samma avvänjnings/läggnings/sovaprocedurer med både Agnes och Isak. Det är uppenbart att de har helt olika personligheter och vitt skilda olika behov och önskemål.

(W)hole new style

I söndags hände det så länge efterlängtade, men dittills icke vågade. Observera bilden noga och hitta något nytt på Agnes!