För en byråkrat betyder "en dynamisk tid" att man sliter och släpar men det mesta i det stora verkar gå åt pipsvängen. Så är känslan lite på Internationella Valutafonden just nu. Alla jobbar järnet, men det ser liksom bara ut som om det kommer att bli sju svåra år till för patienten (a.k.a. världsekonomin) i alla fall. Eller i bästa fall, kanske man ska säga. Garanterat när det gäller södra Europa, och kanske på fler ställen därtill. Lättja inställer sig inte i denna miljö, men cynismen har god grogrund.
För familjen väntar förhoppningsvis inte sju svåra år, men sju skumpiga månader verkar definitivt ligga i pipeline. Klockan tickar snabbt nedåt för vår tid i nuvarande hus och hem, och inget nytt har vi på gång. Skolbyten och flytt väntar alltså inom kort, och vi vet inte hur vi ska tala om det för barnen. Tanken var att berätta när vi visste vart vi skulle ta vägen, men när vi nu fortfarande inte vet det och tiden börjar rinna ut känns det lite förrädiskt att de ännu inte vet. Och inte bara en första rockad ska ske, utan sedan ännu en om ytterligare ett halvår. En transatlantisk, sannolikt. Kanske. Inget är bestämt, bladet är oskrivet. Och man borde väl vara tacksam för möjligheter och nyfiken på öppningar, men istället känner jag mig medelålderligt ängslig. Är det kläckningen av A och I:s lilla syskon som spökar? Att vi istället för att "boa", tvingas vi leta bo?
Märk väl - jag är normalt sett inte fatalistiskt lagd. Men ändå: det får bli som det blir, och det är relativt. För inom familjen kommer något fantastiskt att hända - födelsen av ännu ett älskat barn. Vi älskar detta barn starkt redan, det är supermärkligt och säkert helt naturligt på samma gång. Och det är värt många skumpiga månader. Eller år. Vad som behövs, helt enkelt. Qué será, será. Whatever will be, will be.
A Few Quick Announcements
2 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar