Till allas förvåning

Det är med viss förvåning som Washingtonborna på sistone har kunnat öppna morgontidningen och notera att de helt plötsligt bor i en stad med framgångsrika idrottslag. Nu kan man ju undra om någon verkligen bryr sig när man har det där konstiga systemet med "franchise" av professionell idrott - det faktum att ett helt lag (tränare, spelare, utrustning och allt) kan köpas och ombildas från en orts "stolthet" till en annan stads dito påföljande säsong. Men det verkar som om många faktiskt bryr sig här - det är nästan alltid helt fullt när stadens franchise inom NBA, NHL, NFL, MLB eller MSL spelar, trots skyhöga priser. Och är det egentligen någon jätteskillnad när man ser till hur typ toppfotboll fungerar i Europa idag? Nej, de är legoknektar hela bunten - allt är till salu.

Strunt i det nu. Nu råkar det vara så att huvudstadsborna inte är bortskämda med idrottsframgångar, och det är väl just därför som man kan njuta av att april givit dem anledningar att jubla. Hockeylaget Capitals, känt för att vara sämst när det gäller, slog just ut förra årets mästare Boston Bruins i NHL-slutspelets första omgång. Basketlaget Wizards har vunnit 7 raka. Baseballaget Nationals har lyckats med konststycket att inte få sin bäste kastare skadad direkt i början av säsongen - och nu toppar man ligan. Fotbollslaget DC United har kanske inte gjort några under, men detta hackkycklingslag har i alla fall vägrat förlora sedan i mitten på mars. Och för det stora sorgebarnet under senare år, Redskins i amerikansk fotboll, har säsongen förvisso långt ifrån börjat men man har lyckats rekrytera en superhajpad quarterback i årets draft: Robert Griffin III, eller RG3.

Bryr vi oss? Nja, inte mycket. Jag har varit på ett par hockeymatcher på två år, inget annat. Men på sistone har vi ändå kommit med i svängen bra mycket mer än tidigare, just på hockeyfronten. Det har blivit så att vi knäppt på TV:n och sett delar av flera av Capitals matcher mot Bruins (de vann med 4-3 i matcher efter en historiskt jämn och spännande serie i första omgången av Stanley Cup-slutspelet). Isak har också för första gången blivit sportintresserad; han vill att det ska vara match varje kväll så att han kan heja på nummer 19 (Niklas Bäckström) och nummer 90 (Markus Johansson - från Landskrona). Fast när Washington igår förlorade första matchen mot New York Rangers i kvartsfinalsserien så svängde han åter till sitt gamla vanliga jag och höll på Rangers i slutminuterna. Starkare än så är inte sympatierna. Ännu, i alla fall.

Go Caps Go. Rock the Red!

What's in a name?

Klurar mycket på namn för tillfället. Bebisnamn. Det är roligt, och bara lite ångestfyllt. Här i USA får man inte lämna sjukhuset utan att ha registrerat vad det nyfödda barnet ska heta, så det gäller att ha alternativen klara. Vi får se om ett par veckor i Sverige (från och med tisdag) kommer att ändra på mina listor; det är ännu lite tunt på pojknamnssidan, tycker jag. Pia har inga skrivna listor ännu, och medan jag spelar öppet med henne (och hoppas på ökad "förståelse" den vägen) så är hon lite hemlig med sina funderingar ännu så länge. "Som vanligt" tiger vi båda mot omvärlden, inkl. Sillens storasyskon i detta fall. Men jag tror inte jag säger för mycket om jag antyder att namn med å, ä eller ö antagligen inte kommer att vara topplistade för vår lille/lilla amerikan. Stay tuned...

Beskattningsrätt - och fel

Så ja. Nu har man deklarerat via iPhone för första gången, om än så bara å dotterns vägnar. Och för oss båda vuxna har det återigen blivit e-deklaration via datorn. Tacksamt för utlandssvenskar. Men för stackars Isak, som råkat ha ett par indexobligationer som förfallit under fjolåret, finns inga enkla alternativ. När en K4 behövs får man ingen "snabbkod" från Skatteverket, och som minderårig kan han inte få någon e-legitimation. Så det är tur att jag ska på tjänsteresa till Stockholm i början av nästa vecka - ett hederligt gammalt kuvert ska då inlämnas på Klara Västra Kyrkogata. Oväntat dåligt av en skatteförvaltning som annars verkligen legat i framkant för användarvänlighet. Men ändå, det går inte ens att jämföra med USA, där ingen inföding vi känner gör sin deklaration själv - det är bara för krångligt - så alla har en skattekonsult. När det gäller Lucilas deklaration, så har Pia lagt fler timmar på den än vad jag gjorde på alla fyra i familjens svenska deklarationer, trots att vår "hemhjälpsskattekonsult" gett detaljerade instruktioner. Ett skämt.

Att deklarera må förvisso vara relativt enkelt i Sverige, men jag måste ändå säga att det torde vara rätt många som inte till fullo förstår varför slutsiffrorna ser ut som de gör. Med grundavdrag, jobbskatteavdrag, allmän pensionavgift, fastighetsavgift och uppskovsräntor - och detta redan innan man kommer till räntor och värdepapper - så är det ju inte jättetransparent. Och det är ju bara inkomtskatten, sedan har vi ju alla andra skatter och avgifter som inte syns på deklarationen: moms hit och dit till olika satser, punktskatter, trängselavgifter, arbetsgivaravgifter och så vidare, som inte ens syns. Är vårt system optimalt? Garanterat icke, och det är väl en sak som förhoppningsvis kommer att diskuteras vid årets makroekonomiska hälsokontroll som IMF kommer att utföra av Sverige under två veckors tid från och med i början av nästa vecka. På dessa områden är jag ganska säker på att IMF kommer att tycka ungefär som Lars Calmfors gjorde i gårdagens DN. En väldigt bra kolumn, i mitt tycke.

Slutligen - jag känner mig kluven över att Skatteverket på sin hemsida kryddar loggan med en slogan: "Vår vision är ett samhälle där alla vill göra rätt för sig". Vad betyder det egentligen, "att göra rätt för sig"? Är att det alltid samma sak som att acceptera statens påbud?  Och varför "vill göra rätt för sig"?  - som om medborgarna borde ha samma inriktning på sin vilja. Känns som om Lenin eller Stalin skulle ha kunnat säga något liknande... När jag googlade på uttrycket så hittade jag en reaktion från Calmfors efterträdare som ordförande i Finanspolitiska Rådet, Lars Jonung (också i DN) - han föreslår alterntivet: ”Vår vision är ett samhälle där alla vet hur mycket de betalar i skatt och alla vet vad skatten används till.” Vilket ju i någon mån knyter an väl till det jag skrev i paragrafen ovan, men också går mycket längre. Men ju mer jag själv funderar på detta, och på möjliga alternativ, blir slutsatsen att skatteverk inte ska ha några sådana luftiga visioner: implementera bara lagen utan att krångla till det för mycket för medborgarna.

Historia flyger förbi

Två gånger i veckan samlas jobbstyrkan vid det nordisk-baltiska kontoret vid IMF för gruppmöte i exekutivdirektörens rum. Det ligger på elfte våningen i IMF:s byggnad i centrala Washington D.C, med fönsterna som vetter rakt mot söder. Någon kilometer bort glimmar Potomacfloden, och efter den ligger Pentagon och förorten Alexandria. Det är också där i närheten som Washingtonområdets enda strikt inhemska flygterminal ligger - Reagan National Airport. Inflygningsrutten går över floden, vilket innebär att alla flyg kommer närmast rakt över Lincoln Memorial och västra ändan av "the Mall". Jag minns att första gången jag kom till DC 2004 så tyckte jag att det var konstigt att de tillät tät flygtrafik bara en dryg kilometer från Vita Huset och närmast rakt över Pentagon, bara tre år efter 9/11. Ännu idag kan jag emellanåt tycka att det känns lite olustigt, ska erkännas.

I vilket fall, den som tycker att dessa veckomöten blir lite för långrandiga (och tycker att det är pinsamt att för femtielfte gången kolla mejlen eller så på sin telefon) brukar alltid ha möjligheten att låta blicken glida ut över den allt som oftast ljusblå himlen. Var och varannan minut kan man meditativt följa flygplanens vida svängar när de följer Potomac. Idag var det dock något oväntat som flög förbi, något så ovanligt att vårt möte upprepade gånger fick avbrytas. Det är nämligen inte varje dag man ser en rymdfärja, monterad ovanpå en 747:a, glida förbi på himlen utanför kontoret. Tack och lov finns kameror i alla smartphones också - se bevis nedan! 

Vinkar piloten?

Det visade sig att det var just idag som NASA:s sista rymdfärja i "aktiv tjänst", Discovery, flögs från Florida till Washington D.C.  för sin slutliga deponering på Smithsonian Air and Space Museum (klicka här för nyhetsartikel). Vad vi kunde utläsa så gjorde ekipaget, följt av ett jaktflygplan, minst tre reklamvarv över hela DC innan den flög upp till Dulles Airport strax nordväst om där vi bor.

Alltid kul när en liten pusselbit nutidshistoria svischar förbi. Och när monotona möten livas upp.

Uppdatering:
Detta var förstås inget helt oannonserat evenemang, så både på Agnes och Isaks skolor var alla barn utkommenderade, i det förra fallet genom att köra en evakueringsövning, så att kidsen skulle kunna få se rymdfärjan flyga förbi. Kombinerat med rymdtema i undervisningen. Extra plus till skolorna som verkar ha pedagogiska huvudet på skaft.

Hett tema

Kalas på brandstation? Jojomän, här är det ett helt koncept. Man kan alltså hyra den lokala brandstationens halvsunkiga möteslokal för sin telnings firande. På köpet kommer ett par brandmän som står för "underhållningen", vilket betyder typ en guidad rundtur på stationen och ett oväntat opedagogiskt litet samtal med barnen om brandsäkerhet. Men när detta inkluderar att barnen får sitta i förarsätet på en brandbil och sätta igång blinkande ljus så behövs inte så mycket mer. 4- till 6-åringar gören sig så stora, lyckliga ögon.

Födelsedagsbarnet Ian med klasskamraterna Rohan och Isak

På onsdag ska vi på förhandsvisit på det sjukhus där Pia ska föda. Funderar på att fråga vår förlossningsläkare om man kan få ha barnkalas på BB också...

31 grader idag. Också det ganska hett...

Höjden av ironi?

Är du inte nöjd med din hushållshjälp? Se då hit och få bättre hjälp med The Cleaning Authority. Möjlighet att vinna ett helt års gratis städning!

Absolut inget konstigt att hitta den typen av reklam i brevlådan (man får inte sätta upp en "Ingen reklam, tack"-lapp på brevlådan här). Men det ironiska var att det var adresserat till Lucila.....

Tja, hon kan ju inte läsa på engelska så jag tog mig friheten att slänga det direkt i återvinningstunnan.

Genesis kap. 41 vs. Doris Day

För en byråkrat betyder "en dynamisk tid" att man sliter och släpar men det mesta i det stora verkar gå åt pipsvängen. Så är känslan lite på Internationella Valutafonden just nu. Alla jobbar järnet, men det ser liksom bara ut som om det kommer att bli sju svåra år till för patienten (a.k.a. världsekonomin) i alla fall. Eller i bästa fall, kanske man ska säga. Garanterat när det gäller södra Europa, och kanske på fler ställen därtill. Lättja inställer sig inte i denna miljö, men cynismen har god grogrund.

För familjen väntar förhoppningsvis inte sju svåra år, men sju skumpiga månader verkar definitivt ligga i pipeline. Klockan tickar snabbt nedåt för vår tid i nuvarande hus och hem, och inget nytt har vi på gång. Skolbyten och flytt väntar alltså inom kort, och vi vet inte hur vi ska tala om det för barnen. Tanken var att berätta när vi visste vart vi skulle ta vägen, men när vi nu fortfarande inte vet det och tiden börjar rinna ut känns det lite förrädiskt att de ännu inte vet. Och inte bara en första rockad ska ske, utan sedan ännu en om ytterligare ett halvår. En transatlantisk, sannolikt. Kanske. Inget är bestämt, bladet är oskrivet. Och man borde väl vara tacksam för möjligheter och nyfiken på öppningar, men istället känner jag mig medelålderligt ängslig. Är det kläckningen av A och I:s lilla syskon som spökar? Att vi istället för att "boa", tvingas vi leta bo?

Märk väl - jag är normalt sett inte fatalistiskt lagd. Men ändå: det får bli som det blir, och det är relativt. För inom familjen kommer något fantastiskt att hända - födelsen av ännu ett älskat barn. Vi älskar detta barn starkt redan, det är supermärkligt och säkert helt naturligt på samma gång. Och det är värt många skumpiga månader. Eller år. Vad som behövs, helt enkelt. Qué será, será. Whatever will be, will be.

Vårlovsvift

Att resa någonstans i samband med Spring Break - amerikanernas blandning av sport- och påsklov - är i vårt adopterade sociala strata närmast en självklarhet. Och visst, vi har ju i ett huj nått en tid då barnens skollov alltmer styr tajmingen i semestervalen, och vi gillar att hitta på saker. Så efter mitt okristligt tidiga 10-mileslopp (Cherry Blossom Run i stort sett utan några cherry blossoms kvar) förra söndagen så drog vår Honda Pilot ut på äventyr igen. Norrut genom Maryland, Pennsylvania och sedan in i västra delarna av New York state. Efter natthärbärge i Buffalos utkanter kunde vi snabbt på morgonen korsa gränsen över till Kanada och i klart bistrare klimat njuta av utsikt, dunder och evigt dis vid Niagaraflodens vertikala förflyttning en sisådär 50 meter.

Märkligt det där med välkända turistställen. När man väl står där och med egna ögon ser det som redan innan man kommit dit på något sätt är ett välkänt panorama, svajar åtminstone jag vilt mellan beundran och, ja, nära nog en gäspning. Niagara Falls, check, liksom. Man får skärpa sig för att hamna mer i det förra. I det här fallet då kraften, mäktigheten och skönheten i vattenfallen ju inte kan förnekas. Det är ett coolt ställe. Men ändå.

By Night... Fallen ändrar färger hela tiden. Uppskattades trots pyjamas.

Nej, det tenderar för mig ofta att bli lite bättre upplevelser när jag inte riktigt vet vad som ska komma, eller när jag har låga förväntningar. Som att på hemvägen komma förbi gamla stålstaden Pittsburgh i västligaste Pennsylvania och finna ett alldeles charmant ställe - pulserande centrum med skyskrapor, vackra stålbroar över omgivande floder som för tanken till Paris, omgivet av gröna kullar i bästa Bayern-stil. Bara hälften av befolkningen jämfört med för 50 år sedan, så infrastrukturen räcker väl till. Och så Carnegie-stiftelsens fortsatta miljondrössel som levererar museum av världsklass vare sig man gillar konst, dinosaurieben eller tekniska experiment. Eller Andy Warhol, speciellt Andy Warhol. Och så önskar man vips att man haft ett par dagar till ute på vårlovsvift.

Skaffa fram mina nuggets! - Arbetarklasshak i Pittsburgh...

Utanför Carnegie Science Center

Målet är ingenting, vägen är allt, nynnar jag i bilen över Pennsylvanias kullar på väg hemåt. Och försöker förtränga att över ett dygn av denna minisemester gick åt inne på ett superbullrigt inomhusjättevattenland i Kanada. Oh well, the kids liked it...