Halvvägs

Igår var vi på det "stora" ultraljudet. I alla fall långa.... de höll på i en hel timme och kollade runt på vår lille bebbe. Det verkar, tack och lov, som om att alla organ sitter där de ska. Det enda vi bad att de inte skulle kolla (som är praxis i USA), var hur det såg ut mellan benen på den lille. Vi känner fortfarande att det är roligare att spara den överraskningen till b-day.

Det kunde konstateras att Sillen väger ca 335 gram (jag har gått upp ca 4kg), och att Sillen är cirka 16 cm lång från huvud till rumpa. Lårbenen är 3.5cm. Mycket aktivitetet därinne och Sillen bjöd på både ögongnugg, viftande armar och gäspningar.Precis som vid tidigare graviditeter har jag en riktig kulmage. Förutom mycket besvärande huvudvärk under den första trimestern så mår jag nu alldeles utmärkt. Efter några timmars pulkaåkning i lördags (varav en del på rumpelapp) så kände jag av fogarna dagen därpå. Men peppar, peppar. Annars ingen besvärande foglossning som jag led så av när vi väntade Agnes.Agnes och Isak är väldigt, väldigt glada och spända på sitt nya syskon. För dem är det naturligtvis en hel evighet till 12:e juni, som är det beräknade födelsedatumet. För mig också när jag ser till hur mycket som ska hinnas med innan dess.... först ut blir det några dagar i fjällen (Vermont). Vidare är resa till Los Angeles och San Fransisco bokad i februari. Och sedan hoppas vi på en sista resa västerut under påsklovet innan jag får flygförbud i mitten av april. På det praktiska planet så måste någon form av flytt planeras och förhoppningsvis hinnas med innan Sillen ser dagens ljus. Och så hoppas jag hinna bli färdig Webbdesigner. Full fart, med andra ord. Sillen 8 veckor

Sillen 12 veckor

Sillen 20 veckor

Winter Wonderland, typ

Vintern 2011-12 i norra Virginia har, strikt talat, hittills existerat en endaste dag. Och den dagen var idag. En centimeter snö med en centimeter fruset regn ovanpå kom under natten, så självklart blev det galen pulkaåkning mellan grästuvorna i backen ner mot Pimmit Run bakom Lemon Road Elementary School under större delen av förmiddagen . Man tager vad man haver. Med varm choklad och clementiner så blir det lite nostalgivibbar av sådant också. Och som tur var räckte den frusna nederbörden till ett par små konstverk också - Agnes och hennes kompis Maddie (som bott större delen av sitt liv i Florida) fick tända sina livs första snölyktor här hemma nu på kvällen!

Inom ett dygn väntar ösregn och 8 plusgrader, så det blir inte mycket mer vinter denna lilla vända. Fast vi drar förstås till "fjällen" på fredag. Samma gamla Vermont som förra året. Om berget inte kommer till Muhammed, får Muhammed pallra sig iväg till berget.

Första, andra, tredje -sålt!

Försäljningen av "vårt hus" gick väldigt fort. Vi hade ju inget val, utan var tvungna att gå med på att ägaren släpade hit spekulanter, och speciellt första veckan blev det en hel del visningar. Andra veckan blev det bara två visningar. Idag blev huset grundligt inspekterat av en kontrollant och själva köpet beräknas vara avslutat i mitten av februari.
Jaha, vi då? Den nuvarande ägaren kunde inte lagligen sälja huset utan att vi "ingår i köpekontraktet". De nya ägarna har således gått med på att ta över det gällande hyreskontraktet, med samma villkor, med endast två undantag. Vi måste vara ute ur huset redan den sista juni (innan hade vi den sista juli) och numera vi kan säga upp kontraktet med bara 30 dagars uppsägningstid (innan var det sex månader). Alltså är det fritt fram för oss att ge oss ut att spana på nya objekt.....
Några hakar finns det såklart. Vi vet inte hur länge vi vill eller "får" stanna, dvs hur länge Martin har tjänst på IMF. Om vi ska stanna här en längre tid, så är det såklart lönt att med ljus och lykta försöka finna ett nytt fint hus. Kanske till och med att det då kan vara värt med skolbyte? Men är det bara för ett kortare tag så gäller det att hitta ett ställe där vi åtminstone "kan stå ut", men som ligger inom samma skoldistrikt. Just nu har Martin kontrakt på IMF till och med december 2012. Om han kan få förlängning tex till sommaren 2013 vet vi ännu inte. Inte heller om det kan finnas något annat attraktivt jobbkontrakt som lurar någonstans i världen? Det enda vi vet just nu är att juni kommer att bli en mycket händelserik månad för familjen Holmberg. Och att det är vår deadline för nästa flyttlass. Vart det flyttlasset ska gå och för hur länge vet vi däremot inget om. Med andra ord har vi en hel del frågetecken att räta ut under de närmaste månaderna. Agnes och Isak vet ännu inget, och vi tänker heller inte berätta något för dem förrän vi har något konkret att berätta.

Gentrification Hills

Gentrification är ett intressant ord på engelska som i korthet innebär den process varmed mer bemedlade personer börjar köpa upp land och fastigheter i områden där mindre bemedlade bor, och gradvis ändrar den sociala sammansättningen i området. En sådan process kan verkligen sägas pågå i området där vi bor, Pimmit Hills i Fairfax Countys nordöstra hörn. Jag har sedan vi flyttade hit tänkt skriva något om området, men det har liksom stannat vid denna tanke. Tills idag - håll tillgodo.

Pimmit Hills är ett lite speciellt område. De drygt 1600 tomter som styckades av var nästan identiska i storlke, ca 1000 kvadratmeter, och bebyggdes i början av 1950-talet, just norr om den lilla floden/bäcken Pimmit Run. De var avsedda att ge boende av rimlig storlek och kostnad för krigsveteraner från andra världskriget och Koreakriget. Lite American Dream och socialpolitik samtidigt. För att hålla ner kostnaderna var husen enkla, och allt var standardiserat. De flesta byggdes till exakt samma storlek och mönster. Flertalet av dessa hus står kvar idag, om än med diverse icke-standardiserade tillbyggnader, vilket fortfarande ger en stark känsla av homogenitet, och området kontrasterar tydligt till andra områden runt omkring i suburbia. (Här länk till sida med områdets historia).

Standardhus från 50-talet om än med 70-talets obligatoriska extratillbyggnad baktill.



När området byggdes höggs alla träd ner, men på 60 år har en mängd ekar och andra träd hunnit ge området en klart grön profil. Eller färggrann på hösten.



Området blomstrade med mängder av barnfamiljer fram till och med mitten av 70-talet, men gick ner sig i och med de sämre ekonomiska tiderna och det faktum att medelklassen önskade lite mer rejäla hus. Socialt blev området fattigare, och med fler svarta och invandrare, en process som sedan accelererade under 80-talet. En renässans tog fart under 1990-talet, som en del av bättre ekonomiska tider, och den allmänna latiniseringen av många av de amerikanska storstädernas förorter tog fart även här. Och ju mer priserna steg i mer prestigefyllda områden av Washington DC:s förorter, desto mer intressant blev det för unga, välutbildade människor att söka fynd i välplacerade men lite nedgångna områden. I slutet av 90-talet, och framför allt under 00-talet blev det allt vanligare att nya köpare rev ner de gamla husen och ersatte dem med "moderna", lite vräkigare förortsbyggen (McMansions kallade). Gentrification, kort sagt.

Vårt hus intill ett av grannhusen efter en snöstorm förra vintern.

Enligt 2010 års folkräkning bor strax över 6000 människor i vårt område, och i stort sett på varje gata pågår ett bygg- eller rivningsprojekt. Vi själva bor som ni kanske förstått i ett av två "McMansions" på återvändsgatan Prout Place. Vårt hus är byggt 2008, med löjligt högt till taket och svårförståeligt nära till grannarnas mindre "originalhus". Men fortsatt dominerar de vita småhusen scenen. Denna relativa enhetlighet står i kontrast till den mångfald som området annars utstrålar, socialt och etniskt. Det finns ganska många latinos här, ofta folk med enkel bakgrund och ibland boende flera familjer i samma lilla hus under sin första tid i landet. De bor granne med unga "vita" par som jobbar i försvarsindustrin, som i sin tur bor granne med ett nybyggt jättehus som den indiska eller kinesiska familjen med IT-farsan just smällt upp. Våra närmaste grannar är i tur och ordning en boliviansk/argentinsk familj (som var de första latinos som flyttade hit på 80-talet), ett amerikansk/bangladeshiskt par med deras lilla dotter, en vit-amerikansk singelkvinna i medelålder, sedan en vit amerikansk arbetarklassfamilj (ägare av gatans största "truck"), vidare en kinesisk-amerikansk familj (som bor i det andra nybygget), sedan en amerikansk-japansk familj med deras bebbe i nästa lilla hus och så ett nygift argentinskt par just bredvid oss. En cool blandning.

Dyrt vatten

Att göra hälsosamma val när det gäller maten kan ofta vara lite dyrare än de feta alternativt sockriga ditona. Det är väl mer än en gång som man har stått och tvektat mellan den konventionellt respektive den ekologiskt odlade produkten och man frågar sig om merkostnaden är skälig?
Till saken hör den att jag är ny voluntär för en dansklass som Agnes ska ägna sig åt direkt efter skolan en dag i veckan (-Lugn! Jag ska inte leda dansen, bara se till att ungarna får i sig en snabb fika innan de ska dansa). Jag var nu i veckan på ett litet informationsmöte för att få koll på rutinerna och vad som gäller. Men jag kunde inte låta bli att protestera när jag fick höra vilken slags fika jag ska dela ut. Till mellanmål ska barnen få en juice (Capri Sun) och en portionspåse med pretzels, ostkex eller dylikt! Vad har hänt med en färsk frukt? Och varför kan de inte bara få vatten istället för juice? Jo, det tragiska svaret var att det är för dyrt! Det kostar alltså mer att ge barnen en miniflaska buteljerat vatten (237 ml) än att ge dem en "påse" juice (ja, det är faktiskt små påsar som man sticker ett sugrör i). Jag tycker att det säger allt om kvaliteten på den drycken (vill inte kalla det juice då den enda likheten med juice är möjligvis färgen på drycken). Jag ska försöka ta strid och styra upp detta, men just nu kan jag bara säga: Sorgligt, sorgligt!

Olustig listning

Ja, vårt hem har väl nu legat ute till försäljning på nätet (se här) under någon veckas tid. Den som är intresserad av att spendera en sisådär 700 grand (man budar nedåt från listpriset här) ska veta att vi har trivts väldigt bra här. Det som skrivs om "high efficiency home" ska dock tas med en stor nypa salt, inte minst för oss som ser treglasfönster som standard snarare än Kalle Anka-versionerna de kör med här. Våra el- och gasräkningar har inte varit att leka med, och jag vill inte tänka på hur det skulle sett ut med en riktig vinter.

Nu ska vi snart utrymma huset för ännu en (förbannad) visning. Snarare än att samla intresserade vid vissa tidpunkter som i Sverige så beställer alla intresserade tid hos mäklaren för enskild visit. Så snart kommer den fjärde denna veckan, den andra idag. Ni kan säkert gissa att vi är måttligt roade av detta, men kan inget göra: vårt hyresavtal är klart med att ägaren eller hans representant har rätt att ta in spekulanter "by appointment" hur ofta som helst, bara det sker "vid rimliga tidpunkter". Oh well, varje strid har sin tid, och med upptrappad besökstrakasseri så ökar bara vår stridslust. Vi har kopplat in rättsligt stöd via mitt jobb och tänker inte acceptera att köras med hur som helst. Vem hade anat för några veckor sedan att det var Virginia Tenant and Landlord Code som skulle bli föremålet för årets första studiecirkel i hushållet Holmberg...

Rolling in the deep

Sedan jag tog sonen till bowlinghallen för första gången, för sisådär en vecka sedan, har det inte gått en dag (och oftast mycket mindre) utan att han frågat när vi kan åka dit igen. Sådan uthållig motivation har han bara tidigare visat för TV eller TV-spel, och det är förstås positivt. Samtidigt måste jag erkänna att jag inte själv blir heltaggad av att mitt på ljusa dagen gå in i en sliten, mörk hall fylld med buller och frityrdoft, och samtidigt betala oväntat många dolares för nöjet att bära gamla utnötta och stinkande glidarskor.

Så jag slirar på svaret när han frågar, och frågar, och frågar (och tjatar vidare): "Vi får se.", "Jag vet inte riktigt". Och så känner jag mig som en dålig förälder. Och funderar på att det hade varit riktigt bra att bo nära någon i släkten som ju haft det där som en hobby tidigare i livet och kanske kunde gilla att "bonda" lite över en och annan spärr eller strike. Men det är komplicerat. Precis som mycken annan livsplanering, som nu pågår i ohälsosamma mängder.

Släpper på alla spärrar...