Tillbakablick på juletid

Med tre Guate-jular följda av tre Washington-jular så är det dags att sätta punkt för en vacker rad av firande i förskingringen. Satt häromdagen och sorterade intryck, och kände att denna tid är som gjord för lite återblick. Här kommer således familjen Holmbergs julhälsningar (eller i alla fall motiven som fanns på dem) sedan tidernas begynnelse, så att säga. Till alla er som med tålamod och intresse följt oss på bloggfronten under året, och kanske längre än så, så ber vi att få önska  

en god jul och ett gott slut på 2012!

 

2004

 

2005

2006

 

2007

2008

2009

2010

2011

2012

Sandy Hook och skolsäkerheten

Vi har vant oss vid att våra barns skolor här i Washingtons förorter utöver brandövning, tornadoövning och orkanövning har s.k. "lock-down drills", då eleverna lär sig vad man ska göra när "yttre fara" råder. Då gäller även att alla inre dörrar låses och att eleverna hålls borta från fönster och så vidare. Att ytterdörrarna till skolorna normalt är låsta är en självklarhet, åtminstone så länge det inte är rast. Eleverna får aldrig leka ute utan att det finns flera vuxna som övervakar. Detta har överlag känts helt OK; vad mer kan man begära för att barnen ska ha en trygg skolmiljö mitt i USA:s fjärde största metropolisgetto. Men det är också helt uppenbart att våra barns skolors säkerhetsförberedelser inte skulle kunna skydda mot något liknande det som hände i fredags på Sandy Hook Elementary School i Newtown, Connecticut. En 20-åring med kraftig automatkarbin i hand och kraftfulla revolvrar som back-up, och en hjärna som måste ha slagit den största slint av alla slintar som kan slås, sköt sig igenom ytterdörren på skolan och mördade sedan 20 försteklassare och därtill sex vuxna ur skolpersonalen. Ni har säkert läst om det.

Här fortsätter det som hänt att dominera mediebruset, och naturligtvis också samtalen föräldrar emellan. Från våra barns skola har meddelande gått ut hur man ämnar hantera frågor som eventuellt dyker upp bland barnen, omringat av betoningar av att barnens säkerhet är skolans första prioritet. Men  ännu har inga hastiga löften om att se över rutinerna gjorts, och det är säkert bra. För hur skulle man kunna skydda sig mot attackvapen med full militär slagstyrka.

President Obama höll ett djupt engagerat minnestal vid en ceremoni i Newtown igår. Han betonade att något måste förändras för att samhället ska kunna sägas göra sitt bästa för att ta väl hand om nationens barn. Visst, våld har mångfacetterade orsaker och kan inte förhindras i ett trollslag, och presidenten nämnde inte förbättrad vapenkontroll vid "namn". Samtidigt krävs det inget geni för att se att det är på detta senare område landet verkligen gått ut på en bisarr, radikal och farlig sidoväg. Låt oss hoppas att han har stor framgång med att, tillsammans med klokare krafter, bidra till den attitydförändring som kan styra om landet på en mindre farlig väg. En väg där  privatpersoners tillgång till attackvapen inte längre ses som en gudagiven rättighet. För Sandy Hook-offrens skull, och för att undvika många fler i framtiden.

Nissar i juletid

Vi och, i synnerhet då barnen är mycket tacksamma över SVT-play som gör det möjligt för oss att på ett okomplicerat sätt se årets julkalender. I några av avsnitten har vi fått träffa NISSE. NISSE har en kollega, TRYCKFELSNISSE, och denne har varit i farten och ställt till det lite för personerna i julkalendern. Dessvärre har han även varit i farten på familjen Holmbergs julkort i år. Som det kan bli! Nu menar vi i alla fall: God Jul, Merry Christmas, Feliz Navidad, vad det än råkar stå på kortet.

Säsongssignaler

North Highlands, området i Arlington där vi nu bott i snart sex månader, har förvisso en hel del villor, men det ligger också ett antal lägenhetskomplex samt radhus här. Tillsammans med det faktum att de alla har varierande ålder och stil ger området ett något otydligt intryck. Inte vet jag om det är bristen på relativ homogenitet som gör att grannarna är mycket mindre angelägna att julpynta sina hus eller trädgårdar än i Pimmit Hills. Nåväl, om det överlag är decemberdystert när jag och Tage tar våra kvällspromenader så finns det i alla fall ett lysande undantag, och det råkar vara vår närmaste granne i norr, Derek. Jo, visst, det blir liksom för mycket, men det är för mycket på ett ganska roligt och förhållandevis symmetriskt sätt, inte bara "tryck in så mycket fula grejer och blandade ljus som möjligt". Jaja, ett foto gör ju juleljuskonsten ingen rättvisa, men ni får säga själv vad ni tycker.

Det blinkar också. Och trädet spelar julvisor kvällen lång.

Vår erfarenhet annars här i USA är att man börjar julpynta direkt efter Thanksgiving, alltså sista veckan i november. Julgransförsäljningen är nästan redan slut någon vecka in i december, men även i år valde vi att "hålla ut" tills andra advent. Så blev i alla fall till sist en gran inköpt och klädd, nu med ytterligare ett par tindrande ögon som vittne. Elsas första julgran... Med detta gjort har barnen övergått till att tjata om pepparkaksbak...

'Tis the season to be jolly...

Ett annat tecken i tiden, lika säkert som överdrivet mycket jultomtar i Mercedesreklamen på TV, är att det är högsäsong för alla möjliga former av såväl mer bekväma som halvt obekväma former av samkväm. Julmottagning på danska ambassaden förra veckan, glögg hos finsk kollega i fredags, IMF:s hysteriska julfest för barn igår söndag, kontorets julmottagning kommande torsdag följd av Luciafirande på svenska ambassaden samma kväll, sedan IMF:s stora (jul)personalfest kommande lördag och därpå julavslutning på barnens skola i början på nästa vecka. Just to name a few. På nämnda barnjulfest igår fick bara barn som var 6 år eller yngre komma (det är rätt crazymånga där ändå), och vår sexåring tyckte nog att han var lite för cool för att åka till ett sådant småbarnskalas. Men eftersom vi skulle åka dit med vänner så fick man ju köra lite klassiskt lock och pock: ja, vi stannar bara en stund, och ja, klart du får välja dina kläder själv och så där. Och det är då man kan få ett klassiskt foto på Redskins-tokige sonen tillsammans med Tomten himself.

Pingvinerna? Måste vara något med att Nordpolen håller på att smälta och att T måste skaffa sig alternativ hemort.

Isak passade för övrigt på att uppdatera Mr. Claus kring ställningen just då i pågående derbyt i amerikansk fotboll - Washington Redskins mot Baltimore Ravens - the Battle of the Beltway (som Redskins slutligen vann på övertid!). Men något leende ville Isak som kanske synes inte bjuda på. Jag frågade varför. "Jo, du vet pappa, football players måste se så där hårda och coola ut".

Brooksfield players

En måndag i början av terminen kommer Agnes hysteriskt storgråtande fram till bilen: "mamma, mamma, jag vet att jag inte får, men snälla, snälla...." Ääum? Vad är det hon inte får? Jag hade lite svårt att förstå vad som stod på. Agnes var inte riktigt i stånd att berätta så som tur var var hennes lärare med och kunde förklara. Agnes ville så gärna vara med i skolans teatergrupp 'Brooksfield players'. Tja, det ska ju erkännas att jag hade dissat den fritidsaktiviteten eftersom de redan var inskrivna på karate på måndagskvällar och för att det inte direkt var billigt. Men det blev till att snabbt tänka om. Den måndagen kom jag först hem med bara Isak, och det fick bli en tredje vända för att hämta Agnes.

 Men så bra det blev! Agnes fick vara med och skapa en hel teaterproduktion, från första början till det obittra slutet. Pjäsen blev 'the Lost potion' (den försvunna magiska drycken) och Agnes var Juvel, en duva som hjälpte till med både det ena och det andra när magikerns dryck skulle tillbaka i rätta händer för att kurera såväl en prinsessa som en spindel!

Vi visste ju sedan tidigare att Agnes är en utmärkt 'drama queen' här hemma, men nu fick vi se att hon klarar det med bravur även inför riktig publik.

Högt till tak i DC

Visste ni att Washington är hem åt en av världens största, och därtill nyaste, katedraler? Att topparna på två av de tre tornspirorna trillade ner i förra årets jordbävning? Att denna katedral har ett fönster som är helt tillägnat rymden, och i vars epicentrum sitter en månsten som Neil Armstrong plockade med sig från Apollo 11:s månlandning 1969?

Nähä, har ni då inte heller hört talas om att denna katedral utsmyckats (på ett förvisso svårtillgängligt ställe) av en av Hollywoods ondaste, även denne med rymdanknytning? Nåväl, Isak föreföll fascinerad av det senare, medan Agnes och hennes mor var mer begeistrade av utställningen av hundratals julkrubbor från jorden runt. Själv, ja, jag gillar verkligen höga, välvda tak. I kyrkor.

A grotesque from the dark side of the force - only in America!

Den svensk-amerikanske sexåringen

En ovanlig onsdag idag, så ovanlig som den ska vara när man fyller sex år. Minst. Färgade flingor och varm choklad till frukost, och pannkakor med nutella till middag - här bröts det mot sedvänjorna i holmbergska hushållet. Skola på dagen och karatelektion på kvällen, som vanligt, men ändå with a twist. Och så ett halvt berg presenter, tårta och lek. Högst på Isaks önskelista har sedan ett par månader legat en amerikansk fotbollshjälm, helst med favoritlaget Washington Redskins logga på. Helt ärligen så hade han nog blivit brutalbesviken om vi inte hade lyckats få tag på detta, men föräldrarna levde upp till kraven, jajemen. Tja, till och med överträffade dem: det blev tröja och byxor också. Pricken över i:et stod därtill mamman för: hon hade hittat ett par pyjamasbyxor med alla NFL-lags hjälmar på. Isak kan alla 32 (som synes av nedan). Och han håller på att lära sig i vilka städer och delstater de kommer från också. Spelarnamn är ännu av mindre vikt (med några undantag), men reglerna har han relativt bra koll på (tror jag). 

Vilken vecka hittills för Isak. En rolig grej med honom är att han uppfyller alla krav på en blivande kalenderbitare, och det inkluderar faktiskt kalendern självt: han är grym på att komma ihåg datum. Men han har också stenkoll på att den amerikanska veckan börjar på söndagen, och att den svenska börjar på måndagen. Således började hans vecka här i söndags, och det med kalas för kompisarna. Isak fick välja, och det blev en all-American tradition: kalas och lek på Chuck E Cheese's: en blandning av stirrig Las Vegas-spelhall, kitchigt tivoli och snabbmatsrestaurang, allt anpassat för en målpublik med mental ålder mellan 4 och 8 år.  Inkluderar också en stackars college-student i fet muskostym: Chuck E  himself. Inte civilisationens höjdpunkt, men alla 10 barnen (inklusive storasyrran och hennes bästa kompis) var supernöjda. Efter kalaset - en hel eftermiddags amerikansk fotbollsspelande med några kompisar och pappor.

Isak var mindre nöjd med att under måndagen inte få full tillgång till en annan all-American tradition: Monday Night Football. Matcherna i den amerikanska fotbollsligan spelas främst på söndagar, men en match per omgång får ensamt trona i tv-apparaterna på måndagskvällen, och denna vecka var det dags för Redskins. Äntligen. Och inte bara det, mot självaste New York Giants också, förra säsongens Super Bowl-segrare. Men när matchen börjar halv nio och varar i typ tre timmar är det inget för en lillkille, så stor han än blivit. För er som inte vet det så vann i alla fall Redskins en uddapoängsseger efter en mycket tajt match. Och tack vare iPad och schyssta videosnuttar på nfl.com så fick vi höra pojkjubel till tisdagsmorgonens frukostmacka.

Kompisarna har för övrigt inte missat Isaks spirande intresse: bland presenterna på kalaset märktes utöver lego, radiostyrd bil och en Nerf Gun (!) således en Redskins-plånbok, en Redskins-plyschfilt, och en ny amerikansk fotboll också. Ett av Isaks främsta bekymmer över flytten från USA är att han är rädd att han nu kommer att missa årets slutspel och Super Bowl (säsongsfinalen, spelas 3 februari).

Snart är det jul. Isak önskar sig nu också hjälmar från Pittsburgh Steelers och Baltimore Ravens (hans andra- och tredjehandsfavoriter). Ja ja. Har Limhamn Griffins träning på småpågar, månntro?

Mucho

För dialog med fyra olika mäklare om att sälja ett hus i Stad X, land 1, på långdistans från land 2. Sök nytt hus att köpa i Stad Y, också i land 1, djupanalysera alternativ och följ upp efter att ha skickat släkten att titta på än det ena, än det andra, också på långdistans förstås. Utvärdera även objekt på hyresmarknaden i Stad Y, som back-up (eller som alternativ givet att bopriserna i land 1 ter sig övervärderade). Undersök skolmöjligheter för två barn i samma stad, för skolstart inom en månad. Ta in fyra offerter för internationell flytt av helt hushåll från flyttbolag i stad Z, land 2, inklusive för frakt av bil. Sälj en annan bil i stad Z via nätet, till bra pris naturligtvis. Bistå anställd hemhjälp att söka ny arbetsgivare, alternativt ge stöd inför hemflytt till land 3. Ordna födelsekalas till 6-åring. Från land 2, ordna med byråkratiska dokumentationskrav för arbete i land 4 vilket kräver dokument från land 1 som inte finns. Genomgå byråkratisk labyrint i land 2 av dokument och beslut kring pensionslösningar inför jobbyte. Vaccinera och märk om hund inför internationell flytt. Beställ ny månlandargrill att ta med i flytten. Passa på att beställa spridda julklappar när Amazon ändå ligger uppe på paddan. Studera på halvfart, via distans, för en av oss. Arbeta heltid för den andre. Därtill: se till att två skolbarn gör sina läxor, kommer till skolan med kläder anpassade till årstiden och inte till den de skulle vilja att det vore. Och få dem hem igen, gärna via vänner. Samt håll en 5-månaders bebis mätt, nöjd och glad. Motionera.

Låter det mycket för en vecka? Lägg då på den här: behåll sinneslugn när hantverkare ännu efter tre dagar inte kommit och lagat värmepannan i ditt dåligt isolerade hem och det är frysgrader ute nattetid.

Omsorg - Big Brother Edition

En konventionell förväntning hade väl varit att storasyster Agnes, 8 år, skulle vara det av syskonen som visade mest intresse för Elsa, vårt goa lilla 2012-tillskott. Men som ni redan gissat av den inledande meningen så kan vi inte säga att så har blivit fallet. Inte så att Agnes är ointresserad, men från hennes sida är det mest "benign neglect". Det är den nyblivne storebrodern Isak, snart 6 år, som hittills visar mer vårdande och huldande egenskaper å sin lillasysters vägnar. Även om det inte jätteofta sker spontant, så leker Isak gärna med Elsa när vi ber honom om hjälp, och då med större inlevelse och kreativitet än vad hans storasyster normalt uppbådar. Utan att ha fått en vuxentjatkarusell till livs i öronen så plockar han upp hennes skedar från golvet så att hon ska ha något att leka med när vi sitter till bords. Han söker hennes blick och försöker underhålla henne med skeva grimaser, sångstumpar eller genom att bolla med en boll eller docka. Han ger henne perfekt lagom mjuka kramar. Att Agnes är mer äckelmagad och har vägrat att närma sig ett blöjbyte är väl en sak som kanske hittills begränsat hennes "bonding" med lillasyster, men på det planet ligger Isak inte långt efter. Nej, han är bara lite mer intresserad av vår bebis, och har verkligen blommat ut i sin nya roll som storasyskon. Så mycket mognare på bara några fjuttiga månader. Det har säkert bidragit att han denna termin även blivit äldst (och störst) i sin kombinerade dagis/förskoleklass. Hans lärare ger honom glödande omdömen, inte minst som föredöme och stöd för de mindre barnen.

Blöt syskondynamik

One day upon The Hill

Nu är det ju så att det bara är hans lillasyster som kan bli vald till president i USA, men Isak var ändå den förste i familjen att besöka Capitol Hill, hemvist för den amerikanska kongressen. Och inte bara det, han fick tillsammans med sina kompisar, tillika "future Senators", hänga lite med Senator Mark Warner (D, Virginia) också. Inklusive sjunga några sånger för honom och hans kollegor. Av fotot som jag plockat från senatorns sida på FB ( http://www.facebook.com/MarkRWarner, kolla kring den 16 november) så verkar just Isak dock inte så imponerad...

Imponerade är vi dock av utflyktsschemat på barnens skola. Sedan en skolbuss modell mindre köptes in i början av året har de "permission slips" som vi varit tvungna att skriva under mångfaldigats. Vi föräldrar ligger efter när det gäller att njuta Washingtons utbud av sevärdheter. Men det är klart, det vore ju galet av skolan att inte försöka dra nytta av att staden vi bor i har ett av världens mest omfattande museikomplex att bjuda på, inklusive ett zoo, därtill med gratis inträde (Smithsonian). Och mycket annan kultur och historia, förstås, inklusive landets viktigaste federala institutioner. Så som en del av Agnes klass studier i naturvetenskap så drog de till Natural History Museum här för någon vecka sedan för att lära sig mer om geologi. Och ett par veckor före det var det "monument hopping" som en del av social sciences-studierna: Washington Monument, Lincoln Memorial, Jefferson Memorial och så vidare. Isak har väl varit minst en gång på Air and Space Museum.

För övrigt är jag riktigt sugen på att gå och se den nya Lincoln-filmen med Daniel Day Lewis som precis börjat gå på bio - oändligt mer sugen på den än på nya Bondrullen i varje fall. Kanske har jag bott innanför "the Beltway" för länge... För övrigt har jag inte varit på Ford Theater här i Washington heller; platsen där John Wilkes Booth sköt presidenten på långfredagen 1865. Och det är inte oväntat först när tiden börjar på allvar rinna ut som man verkligen känner att det är mycket man inte prioriterat...

Elsa 3, 4, 5

Ingen fascinerar familjen som hon, Elsa, Elsa. We love you, wir lieben dich, Elsa Ibrahimovic. Nej, visst ja, Holmberg ska det ju vara såklart.

Elsa 3 månader

Tiden går väl lika fort som den alltid har gjort, men med en spädis i familjen blir det ännu mera uppenbart att det händer saker hela tiden. Varje dag.

Sin 2-månadersdag firade Elsa i Sverige. Strax innan 3-månadersdagen (som tillbringades hemma) lärde hon sig att rulla runt. Från rygg till mage. Nästan alltid åt höger. (Har en videosnutt när hon rullar runt som kan visas på begäran, men här kommer kort och gott ett vanligt foto). Vid 4 månader var hon i Grand Canyon och visade sitt nya partytrick - att sträcka ut tungan. Och vid fem månader började hon sitta med oss till bords, trött på att inte få vara med överallt och alltid. Mat blev snabbt väldigt intressant för lilltjejen.

Elsa 4 månader

Elsa 5 månader - gillar avokado.

Den næste udfordring

Först Desafío latino. Sedan Gringo challenge. Och därefter?

För snart två år sedan började jag, högst informellt, att prata med min dåvarande danske chef på IMF om möjligheten för en svensk att få jobb i Köpenhamn. Fröna såddes för en process som nu gått i hamn. Med början i februari kommer jag nämligen att börja jobba på den danska centralbanken, Nationalbanken. I Köpenhamn.

En dansk utmaning alltså. Hygge, pilsner, en lille en, og så lidt rød grød med fløde. Men även om jag har en försvarbar mängd fjärilar i magen inför det spännande professionella och språkliga skiftet (igen) så är frågan om den största utmaningen inte är att samtidigt komma hem. Hem med stort H. För det blir förstås i Skåne som vi kommer att söka sätta ner pålarna härnäst - pappan får bli professionell bropendlare. 

Det känns fortfarande lite overkligt. Till Skåne, vårt Skåne som vi lämnade för snart 13 år sedan? Vårt Skåne, där våra barn varken är födda eller någonsin har bott? Ja, det är sannerligen en sedan länge avdomnad dröm som är på väg att realiseras. Det är coolt, riktigt häftigt. Och rent ärligt så skrämmer det väl också: tänk om den gamla drömmen inte lever upp till våra förväntningar! Och det är väl där en stor del av utmaningen ligger: att komma till denna vackra plats med öppna ögon och rätt inställning.

På kort sikt är det praktiska utmaningar som skymmer allt. Boende, skolor, flytt. Att avsluta och börja om. Djupa andetag och benhård koncentration krävs för att hålla paniken stången och påminna sig själv att detta är små kostnader jämfört med de erfarenhetstillgångar som ackumulerats som en del av vårt vagabonderande liv de senaste 5 1/2 åren.

Snart är vi hemma. En casa. Wherever and whatever that now means.

Gobama, Snowbama?

Grattis till valsegern, Mr. President, och detta kan tackeligen sägas trots att klydderövarna i Florida ännu inte kunnat säga vem de röstade för. Så 2000. Nåväl, mina barn hejade rätt vilt och oreserverat på dig, tja kanske inte den enda av dem med amerikanskt pass men nu ska vi inte hänga upp oss på detaljer.

Och visst var det ganska coolt att landet tog reala steg i socialliberal riktning med tre delstater som röstade för att godkänna homoäktenskap och ett par som vågade söka bryta mönster bort från en drogpolitik som slagit skadliga knutar på sig själv. Och 20 kvinnor i senaten är ju, ja, fler än vad det var innan.

Och förresten, välkommen tillbaka till höstmysiga Washington nu ikväll där det varnats för snö. Mmm.

Och så är de igång...

Just mittemot vårt hus i Arlington ligger Dawson Community Center. Redan när vi drog upp gardinen vid halv sju ringlade kön av röstande runt denna vallokal, trots nollgradigt och bitande väder. Ja, hur cynisk kampanjen nu än varit, så är det verkligen något speciellt när själva valdagen kommer och folk går man ur huse. Då kan man inte annat än känna sig lite mer hoppfull för vårt värdland och för demokratin. Go US!

Kyliga vindar väntar vissa

Vi ser ut att få säsongens första frostnatt i natt. Ja, det är väl bara att konstatera att det var en annan upplevelse att cykla hem från jobbet idag än när jag gjorde det sist, den 28 september. Då i shorts och t-shirt, nu idag efter en dryg månads pappaledighet i mössa och vantar.

Jaha, en av de två män vilka aspirerar att leda min yngsta dotters första hemland de kommande fyra åren kommer sisådär vid den här tiden imorgon kväll tvingas att erkänna sig besegrad och därefter känna av riktigt kyliga politiska vindar. Bitande eftermälen. Utfrysning. Den andre lär njuta ett ljuvt ögonblick men verklighetens krav, att leda ett politiskt delat land på relativ nedgång, lär snart knacka på dörren. Det ska bli spännande att följa. Men gäsp, vad tråkiga gubbarna nu känns när de upprepar sina floskeltunga men innehållsfattiga löften och klagovisor några sista gånger. Slå över till NFL-matchen istället!

Happy Halloween

Ett berg av godis, lite popcorn och några kakor samt en liten tub tandkräm (från en granne som är tandläkare) - det blev resultatet av årets trick-or-treat-vandring för Häxan Agnes och Power Rangern Isak i vårt lilla kvarter i nordöstra Arlington. Den lilla pumpan plockade inte upp något men fick en stärkande sömnstund i den friska men lugna höstluften. Sweet enough on her own!

Poor lonesome cowboy and a long way from home

Nej, det var nog inte John Waynes eller andra Westernskådisars förtjänst att vi åkte till Monument Valley. När jag sprang på bilden nedan på nätet insåg jag att den ursprungliga dragningskraften att besöka denna plats antagligen kommer från en lite annan medial källa. Eller vad tror ni?

Mister Luke himself.

Hästlös men snabbare än skuggan med avtryckaren (på kameran, så klart).

Skräck och storm

Marken är genomsur och mängder av löv och små grenar ligger överallt. Nej, det är inte Höstskåne jag pratar om, utan Washington efter Sandy. Superstormen. The Frankenstorm. Den kanske värsta storm att någonsin drabba USA:s norra Atlantkust. Nära tre dussin döda i USA till följd av stormen ännu så länge, och materiella skador i överflödets överflöd.

Faktum är att vår stad klarade sig relativt lindrigt undan vad det verkar. Till besökande från Vellinges lättnad och vår förvåning fick vi i Arlington till och med behålla strömmen hela tiden. Några vänner och kollegor hade mindre tur men har fått den åter idag. Bitvis var det lite läskigt när orkanbyar drog över oss, men som sagt, längs kusten norrut och i Appalacherna pratar vi andra bullar. Faktum är att vi i vår lilla bubbla hade det rätt mysigt inomhus med filmeftermiddag, nybakat och många stearinljus (skolor och jobb för de som inte har förmånen att vara föräldralediga har hållit stängt i två dagar, ja all tunnelbane- och busstrafik har också legat nere).

Imorgon blir det ruskigt igen, om än på andra sätt. Tillbaka till skolan för barnen. Och sedan riktig skräckkväll - det är ju siste oktober och därmed årets höjdpunkt näst julafton för alla kids: Halloween!

Smak på sydväst

Underverk vid underverk. Sedan fick pappa också vara med.

Lätt att vara glad när det bär nedför i dalen.

Room with a view to remember. Soldnedgång över kolosserna i Monument Valley

I'm a poor lonesome cowboy...

Het på torken i Santa Fe.

"Obamanos" - New Mexiko valde Barack för fyra år sedan, men det ser tajtare ut i år.

Minst men gladast.

Nya partytricket. Farfar skulle vara stolt.

Enorma klasar med torkade chilifrukter är den solklara favoriten för husutsmyckning för de som äger några av turistifierade Santa Fes stiliga stenhus med putsad jordbrun fasad. Stilen - en blandning av spanskkolonialt med Vilda Västern - är väldigt typisk för staden, som blivit en slags sinnebild för många av hur "the Southwest" ska se ut. Och chili är det i all mat som går under samma benämning. Starkt!

Men hur charmigt Santa Fe än är, med sitt gamla koloniala torg och stora katolska katedral, så är det ändå bara en liten minoritetsskärva av vad denna del av USA, som väl brett sätt inkluderar delstaterna Arizona, New Mexico samt södra delarna av Utah och Colorado, har att bjuda på. En stor del av dessa områden utgörs av indianreservat där många människor fortfarande lever under mycket påvra och trasiga förhållanden. Och även om landskapet bjuder på fascinerande förändringar i färg och höjd så är det en sak som är konstant: att det är torrt och kargt.

Området har de senaste två åren inte ens fått de normalt mycket sparsamma regnmängderna, med ännu svårare förhållanden för de mest utsatta. Inte för att vi såg så mycket av detta än olika sorgliga "trailer parks" längs de vägar vi färdades under ännu en fantastiskt spännande rundresa i detta ofantliga land. Det var naturupplevelsen vi kom för, och vi fick mycket av den. Vilka vyer, vilka färger, vilken himmel! Grand Canyon i norra Arizona och de ikoniska stenmonumenten i Navajokontrollerade Monument Valley på gränsen mellan Utah och Arizona var utöver Santa Fe de främsta stoppen som jag, Pia och Elsa fick njuta av under en sexdagarsresa. Och det var slående, starka intryck på ett sätt som jag hade hoppats men ändå inte riktigt förväntat mig. Mycket coolt. Vi satte omedelbart upp en "kant-till-kant"-vandring över Grand Canyon på önskelistan över framtida reseprojekt!

Att "bara" resa med en bebis gjorde väl också det hela lite mer avslappnat (måste erkännas), och vi hade nästan glömt hur mycket positiv uppmärksamhet man kan få när man bär en liten en på magen. Speciellt om den lilla man har nästan alltid har ett underbart leende att bjuda på! Inte minst under vår sjutimmars vandring ner i Grand Canyon var det Elsa som ständigt kommenterades av de som vi mötte. I något fall var det andra vandrare som vi mötte som sade att ryktet om henne hade föregått hennes ankomst nere i dalen. "The cutest piece of gear I've ever seen in the Canyon" var väl ett slags komplimang. Ja, hon har varit fantastiskt tålmodig med vårt vandrande och bilåkande, naturligtvis med kompensationen att hon fått mer oavbruten uppmärksamhet av mamma och pappa än någonsin tidigare i sitt 4-månaders liv. Visst, hon kommer inte att minnas denna resa, men vi föräldrar kommer att vara glada att berätta för henne om vilken succé hon gjorde "in the Southwest".

Nu ska vi hem till ett Washington under orkanvarning, där mormor och morfar säkert också byter omsorgerna om de två större barnen mot att gulla med lillan medan vi gömmer oss för kommande kastbyar, pissregn och strömavbrott. Plus ca change!

Garderat

En granne till oss tar inga risker att hamna på den förlorande sidan i början av november!

Som vanligt slås man av hur vanligt det är att folk sätter upp små skyltar i trädgården där deras röstpreferenser signaleras, för att inte tala om att skänka pengar till kampanjerna. Enligt valmyndigheten FEC så har hittills över 660 miljoner dollar skänkts från privatpersoner till kampanjerna, varav över 400 miljoner dollar från "små" bidrag (200 dollar eller mindre). Vi pratar om miljontals med enskilda bidrag. Svårt att tro att motsvarande mobilisering skulle ske i Svedala.

Bättre förr?

Drygt två veckor kvar, och politiska kommentatorer gör allt för att hetsa upp sig över det kommande presidentvalet, som förväntas bli "historiskt" och "epokavgörande" (vilket de av någon märklig anledning alltid verkar vara). Av senaste debatten i tisdags att döma så har de i alla fall lyckats hetsa upp kandidaterna till den grad att de i stort struntade i att svara på de frågor som riktiga väljare ställde för att istället mest attackera den andre eller komma med vaga (Obama) eller vagare (Romney) indikationer om hur de stora utmaningar som USA står inför ska lösas. Inte så imponerande.

Nej, Obama-McCain för fyra år sedan var en mer spännande och spänstig match, som jag vill minnas. Det kanske är med Obama som med Sveriges fotbollslandslag - man höjer sig mot bättre lag men gör en slät figur när motståndet är av mediokert slag. 

Att se på den sista debatten inför valet känns därmed inte så intressant - om nu TV-n över huvud taget ska stå på (eftersom vi bor i en "swing state" så fylls etern av politisk reklam så debil att den allvarligt kittlar kräkreflexen) så får det nog bli politisk satir istället. Här är det världsklass. Härom kvällen kom Conan O'Brien med följande dubbeleggade instick:

"The Obama campaign is releasing a new ad showing Americans whose financial situation has improved over the past four years. Unfortunately, the only person who appears in the ad is Mitt Romney."

Den stora tomheten

Drygt hälften av Sveriges yta, men med en befolkning mindre än Göteborgs. Det är därför Wyoming, där huvuddelen av Yellowstone National Park ligger, kallas för "The Big Empty" (en variant av New Orleans "The Big Easy"...). Det mesta av delstaten är vindsvept och i stort skogsfri högplatå, och att åka däröver timme efter timme var en på något sätt tillnyktrande upplevelse. En vän från Stockholm berättade en gång att han nästan fick torgskräck när han kom till Söderslätt första gången, och jag måste säga att känslan för en skånepåg att åka över Wyoming var lite åt det hållet. Bara Yellowstone och grannparken Grand Teton är förresten större än hela Skåne, för perspektivets skull.

Agnes höll ett föredrag i sin klass om vad hon sett och upplevt och lärt i Yellowstone, om gejsrar och kratrar, bakterier i varma källor, vargspillning och skogsbränder. Hennes första powerpoint! Hennes två lärare skickade efteråt båda mejl till mig och Pia om hur bra de tyckte att det hade varit och hur duktig hon varit. Agnes var naturligtvis stolt, och det antal timmar som hade gått åt till att förbereda (med pappa slavdrivaren vid sin sida) under söndagen var som bortblåsta.

Bortblåst blir man nog i Wyoming om man inte passar sig (huvudmotorvägen i öst-västlig riktning stänger regelbundet under vintern när de stora vindskydd som satts upp inte räcker till). Förutom att besöka nationalparkerna så spenderade vi några dagar med vänner i Laramie, hemort för Wyomings delstatsuniversitet (där båda jobbar). 30,000 invånare, 50 procent av bilarna är pick-up trucks, rodeo är sommarens huvudnöje, bostadspriserna är en fjärdedel eller mindre av de i Washingtonområdet. Skidåkning på längden och tvärsen, 310 soldagar om året, mycket vilt och vackert även i denna del av Wyoming. Även om vi inte tillhör de mest entusiastiska friluftsnissarna så kändes det ändå på något sätt lite lockande - det är ju inte så att vi suddar ut nätterna på DC-metropolens klubbar och restauranger heller, för den delen.

Många liv att leva, men så lite tid...

... och natur.

Säga vad man vill om djuren, men det är ända de storslagna vyerna och naturfenomenen i och kring en av världens supervulkaner, Yellowstone, som får sinnen och lungor att öppnas. Med vandringar upp till sex kilometer (Elsa sover som bäst i sin bärsele; Babybjörn såklart) fick vi de första dagarna njuta till fullo av detta. När vi därefter haft gott om minusgrader och vind har det blivit mindre vandring och mer bil - gott om perspektiv men lite mindre njutning kanske. Några få bilder här kan i vilket fall inte göra dessa makalösa nationalparker rättvisa.