Shaken but not stirred

Ja, är nu inte världen helt upp och ner? Jordbävning på amerikanska ostkusten. 5.8 på Richterskalan, epicentrum nordväst om Richmond i centrala Virginia, inte så långt härifrån DC. Verkar som om det kan ha varit en av de största de haft på mycket länge här i denna delen av landet. Men eftersom jag efter 1½ års tjat slutligen gått med på att spela fotboll på gräsmattorna framför Vita Huset med några kollegor missade jag förstås själva crescendot i denna unika händelse. Kände inte ett dugg. Det gör nu inte så mycket - i Guatemala fick vi tillräckligt med vana av den saken, också tillräckligt för att inte känna panik över det som nu skett. För övrigt är det bara jag och min isländska kollega, också van vid seismologisk aktivitet, som sitter kvar på kontoret nu.

När vi vandrade tillbaka efter avslutat svettigt fotbollsvärv möttes vi på trottoarerna av horder av kontorsanställda. Tur att det var fint väder: 27 grader och sol. Varenda byggnad i centrum var då evakuerad, och väl tillbaka vid vårt kontor fick vi vänta en knapp timme innan klartecken gavs att gå in, och egentligen då bara för att hämta grejer. Väl inne såg jag att smådelar av undertaket på vårt kontor hade "flagnat" och fallit ner, men annars verkar inte byggnaden vara skadad. Det ska förstås undersökas. Själva evakueringen som följde på skalvet gick smidigt enligt kollegorna som inte lunchsportade, men det var flera som verkade lite tagna och gärna berättade om hur rejält det gungade där just de var. Ingen verkar i alla fall ha rapporterats skadad ännu så länge, varken här eller allmänt, även om jag hörde om en person som spillde kaffe på handen i hissen när det svajade till. Men är det inte värre än så, så...

Nej, nu kör högtalarbilar runt i centrum och säger åt folk att åka hem, så det kanske man ska göra då. Återstår så att se om man får komma och jobba imorgon. Hmm, andra gången min familj inte är här när det är historiska naturfenomen. What are the odds?

Uppdatering:
Metro körde i bara 15 mph så det tog 50 minuter att åka från stan till vårt stopp. Sillalåda, men folk var oväntat öppna och pratsamma, bytte historier och skämtade. Andra "katastrofhistorier" berättades inte oväntat, också om 9/11, nu snart på dagen tio år sedan. Väl hemma fick jag höra om hur hela huset skakat och slamrat högt i 30-talet sekunder. Till och med Tage, annars en filbunke, blev skraj. Lite smågrejer föll ner från hyllor: en av Agnes porslinsfjärilar som satt på väggen kräver nu avancerad läkekonst. Men inga planer finns på att sova i tält i trädgården i alla fall.