Väl hemma igen tänkte vi att det var dags för lite cykling utan stödhjul. Har ju märkt ett bra tag nu att de inte slår i marken speciellt ofta. Och inga som helst problem. Han var jätteduktig, och tycket att det var toppen. På ett kick hade han fått kläm på även hur man startar och stoppar utan hjälp. Så det var upp för lilla backen som är vår uppfart i ett huj, runt bilen och sedan en stor sväng ut på gatan igen. Många förmaningar om att titta efter bilar hann det bli, och fler lär följa.
"Jag vill ut och cykla" var naturligtvis det första den lille pågen sa när han vaknade i morse. Nja, det blev nygräddade plättar och kläder på innan han kom ut och fick visa upp sina nya färdigheter för nyss hemkomna Agnes. Lite lek på studsmattan hann de också med innan stora skrällen kom. Jag kom precis ut med ett fruktfat till dem när jag ser honom krascha på gatan. Mycket blod, jadå. Snabb översyn och Martin och jag bestämde att jacket i hakan behövde nog sys. Isak och jag far iväg till akuten. Hemma igen två timmar senare med två stygn under hakan och simförbud i fem dagar. "-Men, Isak vad hände egentligen när du trillade? Gick det för snabbt?" Isak svarar som det självklaraste i världen "Nej, jag skulle träna zickzack-körning."
Stackars Isak.
SvaraRaderaHoppas inte denna omkullkörning påverkar hans vilja att fortsätta lära sig cykla.
Som vanligt är det roligt att följa delar av ert liv i Washington genom ert flitiga bloggande - utmärkt. Dock vill vi gärna läsa något positivt om Isaks cyklande i nästa blogg.
L o B