Stora packardagen

Idag har det packats mer eller mindre hela dagen. Kan bara inte förstå hur en familj som reser så mycket fortfarande kan vara så omständiga med packandet. Det är som om vi bara går omkring och flyttar runt grejor. Utan att riktigt slutföra någonting. Det hjälper väl inte heller organisationen att vi har varit iväg på en trevlig middag hela kvällen. Klockan närmar sig nu midnatt med stormsteg och vi har bara några få saker kvar att göra innan vi kan krypa till kojs. Men planen är att vara "en route" senast klockan 06.00. Vi får väl se hur det går.... Mot Okemo Mountain, Vermont :-)

White State (of the Union)



Morgongymnastik

Trots Barack Obamas vackra ord i tisdagens State of the Union-tal om vikten av mer och bättre utbildning för att lyfta USA på fötter har jag svårt att ta denna prioritering på allvar. I alla fall så länge som man stänger skolorna i landets huvudstad så fort det kommer lite snö. Igår onsdag på morgonen låg det 1½ centimeter snöslask på morgonen - och jodå, skolorna stängde. Svårt att ta på allvar. Förra veckan var det ungefär samma historia, även om det då var mer iskana efter en mindre "ice storm" - en mindre spännande historia för de som var tvugna att hacka ur sina bilar ur 1 cm tjock is på morgonen men för oss med garage mer bara en intressant upplevelse. Nåväl, igår kväll kom det i alla fall en ordentlig omgång, och mejl skickades omgående ut från skolmyndigheten om att det inte var lönt att komma till skolan imorgon (dvs. idag). På några få timmar kom 30-40 centimeter tung snö, och skapade ett supervackert vinterland av vårt annars gråbruna villaområde. Visst, en kvart miljon människor blev också strömlösa i DC-området, men inte vi, och det är ju sånt man får räkna med när man är för snåla för att gräva ner el- och teleledningar. Pratade inte Obama i sitt tal förresten om att uppgradera infrastrukturen? Hmm, nej, nu ska jag inte vara elak. Ungarna lekte i alla fall lyriska ute i mörkret tills de var genomvåta. Deras mamma och pappa var något mindre lyriska när långa uppfarten skulle rensas idag på morgonen. Men men. Det kunde det ju vara värt för att några skulle få komma ut och ha kul i pulkabacken. Vissa för första gången i sittt liv! 

Race!

Mer snö har förresten inte kommit, snarare har en hel del töat bort. Men skolorna håller stängt imorgon också, för säkerhets skull.

Rest In Pieces

Vi får tacka för relativt lång och trogen tjänst, men nu är det slut. Objektet är en välberest, tung rackare, en av de sista i sitt slag att produceras. I oktober 2000, blott någon månad mer än decenniet sedan men oändligt länge sedan i teknikhänseende, monterades denna apparat samman på en fabrik i Mexiko, sannolikt vid det ansvariga konglomeratets fabrik i Ciudad Juarez (en stad som på senare år sorgligen kollapsat i våld och ond bråd död). Med sin flata istället för välvda skärm (s.k. Flat Display) och sina 27 tums skärm var denna Philips-TV ett tillsynesvis modigt steg mot modernitet men i historiens ljus ett blindskär i teknikutvecklingen. Supertung, över 30 kg, och skrymmande förstås. Den fick ändå se och visa mycket. Den transporterades in över gränsen till den stora marknaden i landet i norr och hamnade så småningom i lagren hos en större hemelektronikkedja i Atlanta, Georgia. En viss H. Smedberg köpte den där, gissningsvis någon gång under 2001, och den hade under sina första fyra år en säkerligen normal TV-tillvaro med traditionell kabel-TV och  sannolikt DVD anslutet. År 2005, när familjen S beslutade sig för att lämna USA och Atlanta, bröts denna tillvaro, men istället för att gå vidare på den lokala andrahandsmarknaden blev denna TV lastad på container, och fick sedan åka båt över Atlanten, till Sverige. En sådan resa är lite oväntad givet inkompatibla TV-standarder i Europa och USA och att platt-TVar nu tagit över marknaderna helt, men med nyfödd son och mycket jobb vid denna tidpunkt ska vi inte döma ägaren hårt för denna lilla besynnerlighet.

I två år fick sagda klump sedan stå i flera olika förråd i Nacka, improduktiv men garanterat besvuren vid olika flyttar, tills den i juni 2007 hämtades av en viss familj Holmberg och ånyo sattes i container och skeppades bort. Huruvida den lånades ut eller skänktes bort är till dags dato något oklart, men det är inget vi behöver uppehålla oss vid här. Lastbil till Göteborg, båt till Hamburg, sedan vidare till staden Puerto Barrios vid den guatemalanska karibiska kusten, slutligen med lastbil längs den slingriga vägen upp på den centralamerikanska högplatån.

I oktober 2007 fick den så åter komma i bruk i en lägenhet i zon 10 i Guatemala City. Fram till början av 2009 var den familjens enda TV och serverade ansenliga timmar dubbade barnprogram på kanalen Discovery Kids, men fick sedan ge plats åt en platt, plasma-TV. Tiden hade verkligen kommit i kapp den. Men efter relegering in på ett litet rum där den stod oanvänd i ännu ett år, kom ännu en resa och comeback. I januari 2010 blev det container och resa igen, ner till P.B. och med båt norrut till Baltimore, Maryland. Från och med april var den på plats på gästrummet i ett hus i norra Virginia, där den därefter serverat en försvarlig mängd mexikanska såpoperor men också ett antal matcher i fotbolls-VM i Sydafrika (sedan dess "efterträdare" plasma-TVn visat sig vara av ganska svagt virke). Nyttan blev dock inte så långvarig, och strax före nyåret 2011 slutade denna beresta trotjänarklump att vidarebefordra bilderna från den fiberoptikanslutna kabelboxen. Alla upplivningsförsök har varit förgäves. Den är nu slutligen nedburen från ovanvåningen (inga skador på bärarna, tack...) och på onsdag påbörjas dess sannolikt sista resa i helt stycke när sopbilen från American Disposal Services passerar bostadsområdet (jo, här plockar de upp i stort sett allt utom skrotbilar). I konsumtionssamhällets ständiga flöde lär den inte vara speciellt saknad.

Saturday 11:50 AM

A rusar in i den varma simhallen på Tuckahoe recreation center. "There is my class, there is my class." Ny baddräkt idag, vilket hon hinner med att berätta för ett par av kompisarnas mammor. Föräldrar och syskon sitter i plaststolar längs kortsidan, läser tidningar, kollar Blackberryn. Snabbt upprop, två gruppledare, tjejer i övre tonåren, tar kommando. Först dykträning från kanten, sedan lite crawl på bredden över bassängen. På det djupa förstås. De är ganska många idag, 9 barn, och det är mycket stim och plask mellan övningarna. Sedan ryggsim, oväntat snabbt tempo. Lärarna visar tekniken. Sen: "on your marks, get set, go". Agnes får, som de flesta, lite extra hjälp att hålla uppe rumpan som gärna vill sjunka under armtagen. Ser bra ut annars. De simmar tre och tre i skift, simmar, vilar, vilar. Sedan in på det grunda. Lite undervattensakrobatik, somersaults, koka kaffe på botten (som här heter "tea party")... Agnes snurrar tre mycket snabba undervattensvolter utan paus. Får beröm. Sedan tar de tag i ryggsimmet igen. Awesome work. Go, go, go. Ropen ekar i den lilla hallen. Agnes flamsar lite med en annan tjej, men drar sedan iväg, nu längs hela bassängen. Ryggsim 25 meter, nu fungerar tekniken bättre. Teknikjusteringar från lärarna, sedan en vända till. Helt plötsligt glider ett barn klart snabbare fram, vår dotter! Agnes får verkligen till ryggsimmet  och får vänta på de andra vid kortsidan. Tramsar igen, plaskar. Får med sig några andra. Cut it out, ryter en av lärarna.

Sedan frisim, en och en ut till lärarna, ca 10 meter ut, teknikjustering, tillbaka igen. Superduktiga ungar, nästan alla glider fram i hyggligt snygg crawl. Är de verkligen bara 6 år? Andningen är lurig att få till, naturligtvis. Fram och tillbaka. Nu har en halvtimme gått, och de börjar bli lite tröttare. Men ingen huttrar à la svensk sommarsimskola, vattnet är varmt, luften också. Breathe every three strokes, every three strokes, ljuder instruktionen. Agnes får mindre kallsup när hon tramsar under ytan med en annan tjej när de väntar vid kanten. Slänger simglasögonen. Sedan över hela 25-meterslängden igen. Crawl. Återigen flera vändor dykträning från kanten. Många superlativ, ständig peppning. Really good, I'm impressed, kommer det från en av lärarna. Awesome kommer från den andra. Därefter avslut, som vanligt innebär det att kidsen får hoppa som de vill från 1-meterssvikten. De håller på ganska länge, ingen annan klass kommer efter, så istället för 45 minuter får de hålla på uppemot en timme totalt. En av killarna gör en volt, de flesta andra mer eller mindre originella snurrar och plaskhopp. Agnes ganska försiktig först, rakt i pik, inget flax. Verkar nästan lite rädd, trots att huvudhopp var vardagsmat från trampolinen i somras. Sedan lite mer tokiga hopp. Lite anarkistiskt avslut, vissa fortsätter hoppa, andra ligger kvar och tjoar, busar vid kanten. Bister simvakt ryter dock från sin höga stol så snart någon inte simmar undan efter sitt plask. En timme har gått. Barnen kommer upp, alla får varsin lollipop av läraren. Agnes är närmast lyrisk idag. I'm lucky as a parrot, I'm happy as a doplhin.. Sjunger  i duschen. Lovordar lördagsmorgnarnas mys, goda frukost, lite TV, och så simningen. Och så lördagsgodiset förstås. Hmm, jo, lördagar är bra... :-)

Skidpremiär: √

Jaha, så var det äntligen avklarat. Och det med framgång! Jag måste erkänna att jag var lite nervös. Vi ville ju så gärna att de skulle gilla det. Farhågor för att Agnes med lite lagom gnällig röst skulle säga " jag är rääädd" och Isak vidare uppfordrande "jag är frysig", var dock i onödan. Både A och I var mycket, mycket nöjda med den nya aktiviteten. Isak ville åka fort, fort men bara tillsammans med pappa. Agnes åkte själv. Hon fick snabbt kläm på hur man svänger, bromsar upp och stannar. Framåt eftermiddagen blev hon dock lite kaxig och ville åka "sin egen stil" , dvs störtloppsstuk, utan böjda ben och vinkandes. Det blir nog finfint med lite skidskola nästa gång så att någon annan vuxen får påminna om varför man ska åka på "rätt" sätt.
Det blev en lång dag med mycket åkande i lagom plana backar, i en liten skidanläggning endast 1,5 h från vårt hem. Egentligen det enda som gick riktigt snett var min promenad från parkeringen till liften .....

Efter fem år utan snökontakt så föll mina pjäxor totalt samman när de kom ut i kylan igen. Ganska läskigt, faktiskt.

Holmberg Activity Centre

Jaha, så har nu även den kalla fredagsölen letat sig ner i våra strupar -efter en vit vecka (och då menar jag naturligtvis inte snö!). Idag var den faktiskt välbehövlig då vi dansade för glatta livet med Wii "Just Dance Kids". Kul spel som kan rekommenderas (det finns tävlingsmoment, så det kan bli riktigt roligt ;-)).

Annars har veckan bjudit på "tillbaka till vardagen". Mer välkommet för vissa än för andra... Agnes kunde inte gå fort nog till skolan i måndags. Skönt att veta att hon trivs! Jag har inlett vårens anmälningsfrenesi. I höstas blev det liksom inte av att jag anmälde barnen eller Tage till några kurser/aktiviteter, eftersom jag inte visste vilka arbetstider jag skulle få. Nu har det ju ännu inte dumpit ner några intressanta jobberbjudanden till mig, och det känns onödigt att ännu en termin ska gå utan de ska få gå på diverse saker så nu har jag anmält.....: Agnes ska gå på fitness fanatics (typ gympaklass), Girl Scouts, simning, och intro till balett. Tage ska gå på lydnadskurs! Och Isak ska spela tennis och simma.

Dessutom är det nu äntligen klart - barnen ska få begå en mycket viktig premiär, kanske något de ska minnas hela sitt liv. Jag har bokat en skidresa till Okemo Ski Resort, Vermont, första veckan i februari, och innan dess ska vi försöka smita iväg en dag mitt i veckan till några backar ca två timmar från DC (Whitetail, PA) , för att ge barnen en första smak av utförsåkning :-) På tiden efter alla snöfria år i Centralamerika. Vi stora längtar.

T minus 1 (plus ½)



Med ny tand redan uppe bakom.

På nyårsafton skedde det historiska: Agnes tappade sin första tand. Hon var efter läsning av Emil i Lönnebergas bekymmer med pigan Linas tand inte pigg på hjälp, och klarade det själv. Nu, är vi dåliga föräldrar bara för att vi inte lyckades fixa med allt det där med present från en tandfé? Nåväl, det hade ju varit en del med påhittade välvilliga figurer tidigare den veckan, och Agnes hade inte blivit lottlös då. Och det är ju några gaddar kvar. One down, many to go.

Tagligen

En juldag i taget.

Plötsligt ligger han bara där, på golvet mellan barnens sängar. Trots att man inte märkte när han kom, ser han redan ut att sova djupt. Tage, vår 9-månaders valp, är verkligen trött på kvällarna. Verkar vilja ha barnens sagostund som sin. När vi sedan släcker och går ut och en trappa ner ligger Tage kvar på barnrummet, normalt sett en timme, ibland två. Sedan kommer han lufsande ner för den branta trappan. Eftersom det nästan alltid sitter någon vid datorn på kontoret går han då in där, ser om han kan stjäla lite kärlek men hoppar sedan varje kväll upp på extrasängen och rullar ihop sig vid huvudändan och somnar om. Är det helgkväll och TV:n är på väljer han gärna en TV-soffa. Oui, c'est terrible. När vi släcker ner för dagen får vi väcka honom för en liten tur ut, vilket han oftast verkar vara mer ovillig än villig att tvingas till. Sedan står eller sitter han vid vår dubbelsäng och väntar på att hans tron ska bli färdig. Pia har nämligen vant honom vid att det stora, tjocka sängöverkastet ska vikas jämnt, läggas på golvet och krönas med hans egen filt. Bredvid Pias huvudända. Där tar Tage sedan plats, rör sig inte ur fläcken på hela natten trots några täta skurar trafik av barn- och vuxenben, natt efter natt. Först när himlen rodnar ordentligt rosaröd över grannens tak, ofta precis efter det att jag malt kaffebönor nere i köket på morgonen, brukar vår lille vän komma för att säga hej och be om frukost. "Det är den bästa av gåvor, att kunna sova lugnt", som Bo Kaspers Orkester sjöng.

Nära barnen duger också under oortodoxa dagar.