Cincuenta

Idag firades det. Lucila fyller nämligen 50 år! Feliz cumpleaños.

Ya queremos pastel.

Shenandoah i höstskrud

Oktober i Washington har varit underbar vädermässigt. Som en rejäl brittsommar, med långt fler dagar över 20 grader än vad man hade kunnat hoppas på, och mängder med soltimmar. Med Bo och Lisen på besök från Vellinge åkte vi förra helgen den dryga timmen västerut till Shenandoah National Park, som ligger där Atlantregionens slätter går över i Appalachernas skogbeklädda stigningar. Vägen genom nationalparken heter Skyline Drive, eftersom man kör uppe på en bergskam med vacker utsikt över Shenandoah-dalen eller slätten österut i Virginia. Och så är det förstås lövträdens skiftningar som lockar så här dags på året.

 



Sparka kring

 Lycka är en torr lövhög en vacker höstdag.

Get dressed for scary success

I onsdags var vi hembjudna till kollega för att bl.a. spana in den i norra Virginia världsberömda Vienna Halloween Parade. Speciellt Isak var mycket nöjd när paraden inleddes med ett dussintal polismotorcyklar som körde fram och tillbaka i olika tjusiga formationer, för att sedan ge plats åt ett antal gamla och nya brandbilar med alla ljus blinkande.

Jaha, barnen har typ 17 olika alternativ för utklädnad, mer eller mindre läskiga, inför Halloween. Men vi vuxna då? Bara 3 dagar kvar till "riktiga" Halloween, kom igen Martin, måste vara lite kreativ nu...

The Windy City

Två dagar på tu man hand går rasande snabbt även om man börjar i ottan och avslutar sent på kvällskvisten. Och så kan det bero på att tiden går väldigt fort när man har roligt?

Vi hann med mycket under våra två dagar i Chicago, Martin och jag. Som vanligt vid storstadssemester så blev det en massa promenerande. Vädergudarna var på vår sida hela tiden så det kändes riktigt bra, och vi kunde till exempel ta en fika "tillsammans med" Carl Milles-statyerna i the Art Institutes atriumgård.

Vi strosade länge omkring på museet och njöt av den kravlösa tillvaron som semester utan barnen erbjuder. Vår enda kväll i Chicago inledde vi med att besöka John Hancock-skyskrapan. Härlig utsikt!

Vad gör man inte för att dryga ut reskassan?!

Sedan tänkte vi att vi skulle testa en av de berömda Chicago-pizzorna (i Chicago "ska" man äta pizza, revben eller Hot dogs). Där gick vi på en nitlott. Pizzan vi fick in var mer som en slags paj. Smakade för all del inte illa, men inte alls som vi hade förväntat oss i alla fall. Trots detta hade vi det prima där vi satt och åt och drack vid bardisken på en smått heltokig, men fullproppad sylta. Det visades både baseball och football på olika TV-skärmar, det fanns Halloween- och Thanksgivingpynt och ur högtalarna kom det julsånger!

Men det var en trevlig stad, the Windy City!

Sårad jätte

Ständiga motgångar i Afghanistan.  Uppenbar oförmåga att få Kina att sluta hålla nere sin valutas växelkurs. Hög arbetslöshet utan trygghetsssystem. Jättebudgetunderskott. USA 2010 har självförtroendeproblem, på goda grunder kan tyckas. Det märks inte minst i den förvirrade, hätska och polariserade politiska debatten inför mellanårsvalen till Kongressen i november. Och det är dåligt för världen.

Nobelpristagaren Paul Krugman skriver i sin senaste kolumn i NYT om hur dåvarande amerikanske finansministern efter Asienkrisen i slutet av 1990-talet åkte runt i världen och predikade styrkan i det amerikanska finansiella systemet. Inget av det han sade visar sig ha varit solida sanningar, snarare en schimär. Den sista skärvan av trovärdighet i finansiella frågor. ett fungerande rättssystem, har nu fallit. Nyligen har ett totalt stopp på tvångsförsäljning av bostäder i alla USA:s 50 delstater införts. Varför? Det har visat sig att underliggande legala dokument för mängder av bostadslån är otillräckliga, eller obefintliga, och att många tvångsavyttringar efter den spruckna husprisbubblan här varit olagliga. Oändliga rättsprocesser, dels från låntagare, dels från investerare som finansierat utlåningen, är att vänta gentemot de som kanaliserat slantarna - de flesta av större amerikanska finansinstitutioner. Finanskris 2.0. ligger kanske närmare runt hörnet än vi anar. Detta är ett legalt moras, som lär försena en nödvändig uppstädning efter en stor bubbla på bostadsmarknaden.

När världens största nationella ekonomi mår dåligt känner alla andra av det. När dess valuta därtill används i största delen av internationell handel och sparande blir världens finansmarknader extremt svängiga. USA:s centralbank pumpar nu  ut pengar för allt vad den är värd, i ett försök att stimulera en hopsjunken ekonomi. Dessa "extrapengar" spiller över till alla andra länder, inte minst de länder som verkar ha goda tillväxtförutsättningar eller bara allmän ordning och reda. Bland annat därför stärks svenska kronan och brasilianska realen gentemot dollarn, för att nämna några. Vissa länder försöker hålla emot att deras valutor stiger i värde i rädsla över att det ska allvarligt drabba deras exportindustri. Det är förståeligt, men samtidigt är det svårt att ha sympati för exempelvis Kina som under massor av år artificiellt hållt ner sin valutas värde bara för att kunna exportera mer. Men snabba förändringar är smärtsamma, och kan vara farliga. Därför gick Brasiliens finansminister härom veckan ut och talade om ett påbörjat  "valutakrig" i världen (läs ex. Economist senaste ledare). Om många länder försöker motstå stigande värde på deras valutor kommer sannolikt USA att istället börja med strafftullar på handel. Amerikanska representanthuset har redan röstat för sådana mot Kina, men senaten har hittills hållt emot.

Hoppas verkligen att världens institutioner håller ihop bättre på 2010-talet än på 1930-talet. Det ser tyvärr ut att vara för tidigt att ropa hej.

Cash cow in rush-hour flow

Kostar mer - men har heltäckningsmatta!

Priset på metron i DC har höjts flera gånger i år, uppenbarligen efter att ha legat stilla i tiotalet år. Dåliga tider ger hål i budget för stad och counties, så de gör vad de måste, antar jag... En enkelresa med tunnelbanan från West Falls Church, vårt förortsstopp, till Farragut West inne i stan ligger i rusningstid nu på $3,85 med ett metrocard, drygt 25 spänn med nuvarande växelkurs krona-amerikansk peso. Månadskort finns inte. Skulle jag åka varje arbetsdag i månaden pratar vi om drygt 1000 kronor. Inte hemskt kanske, men SL-månadskort med obegränsad åkning för 690 pix låter bättre. I alla fall, när bensin kostar från 4,80 kronor litern förstår man att det är tjockt på vägarna här. Vågar man föreslå mer vägtullar istället, eller är det un-American? Vad heter grön skatteväxling på engelska?

Meanwhile, I take my bike, så ofta jag kan och orkar. Den kostade en del att köpa men känns liksom lite billigare för varje dag. Och den dämpar därtill individuell klimatångest något. 

Who's that girl?

Agnes lärare i första klass heter Ms. Schmidli. Barnen kallar henne Ms. S. Härom veckan, när det var presentation för föräldrarna av årets prioriteringar (Back-to-School Night), bad hon föräldrar att skriva några korta ord om sitt barn så att hon kunde lära känna dem bättre. Jag skrev följande om Agnes (kanske tur att sidan tog slut där...):

It could be that it's because she has already moved several times in her life, but I believe that Agnes would have been the open-minded and contact-seeking girl she is, adapting eagerly to changing circumstances, even if she had lived her whole life in one place. She now speaks three languages (Swedish from her home country, Spanish from living in Guatemala, and English from "here"), and she has no trouble telling people she has known for less than five minutes the story of her life in either language. Whether they asked to hear it or not... This doesn't rule out bouts of shyness when Agnes has some doubt about her own capacity. She often seeks mastery, and is fiercely proud when achieving what she sets out to learn or achieve. Whistle, snap her fingers or do some fancy dance move (she's really good at all three of these). She is talkative, yes, but can also be a dreamer at times. Perhaps it's just that a little artist's mind needs to be nurtured by the occasional absent contemplation.

På väg att prata sig in på Konstfack?

Heading for (a) fall

När Åstorparna var här var det fortfarande svettigt värre, en dag faktiskt över 90 grader Fahrenheit (32 gr C). Ja, det blev visst någon typ av rekordsommar, med över 60 dagar då temperaturen nådde dessa höjder eller mer här i Washington, och vi har mer än en gång känt att det gärna får svalna av pronto. Vi var till och med tvugna att köra lite med AC:n ett par kvällar när mor och far var här för att få ner temperaturen på ovanvåningen. Om inte av annat skäl för att den som delade säng med kamin-Agnes inte skulle helt smälta bort.

Det var då det, en dryg vecka sedan. I lördags var det fortfarande frukost, lunch och middag utomhus som gällde (även om barnen klagade lite i sina tunna pyjamasar på morgonen). Sedan har det dock gått snabbt utför. Idag blev det aldrig mer än 12 grader ute, och regnet föll som om det just hade varit på studiebesök i Skåne. Kändes bekant, och ärligen inte helt välkommet. Lucila, Isak och Tage är väl de som lider mest, eftersom de (nästan) aldrig upplevt dylikt väder. Stora undantaget är förstås Agnes som ju älskar sitt fodrade regnställ. Därtill lääängtar hon efter snön. Inatt ska det bli 6 grader. Med den hobbyisolering som husen här tyvärr verkar ha patent på, innebär det att raggsockarna snabbt fått tas fram ur gömmorna. Värmen kan väl ändå inte sättas på ännu, för bövelen. 16 grader får man väl klara inomhus!

För övrigt ska det bli 23-24 grader och sol i helgen här. Så ni behöver inte tycka synd om oss för den annalkande höstens skull. Kanske lite synd är det om mig, dock, eftersom det är IMF:s och Världsbankens årsmöten så det blir jobb, jobb, och åter jobb hela helgen.

För att dela med oss lite av den tid som flytt, presenteras nedan dels ett litet klipp med Isak taget för en månad sedan, dels ett av Agnes i lite annan miljö från i söndags. Kan nämnas att vi skrapade ihop till en snöboll, som Agnes tvunget skulle ha med sig hem. Som stackars flickan grät när den nästan helt smälte bort på färden... Anyways, enjoy.