Ett väldigt irriterande drag hos klassamhället är att det så ofta är etniskt betingat. Eller, betingat är naturligtvis fel ord, eftersom det låter som om det är någon slags naturlag. Men att en människas hudfärg väldigt ofta är länkad till hennes socioekonomiska status torde inte vara en särskilt kontroversiell observation. I Guatemala, USA och Sverige är det så.
Tack och lov finns det mängder och mängder av undantag. Tillsammans med kvinnornas enorma genombrott i alla arbetsmarknadens hörn under det senaste halvseklet har ökat genomslag för etniska minoriteter motbevisat unkna teorier och knuffat biologister och rasister långt bort från den politiska och sociala mitten, och därmed makten. Det är bra, mycket bra. Och med en Barack Obama i Vita Huset har vårt nya värdland tagit ett enormt kliv framåt, bara för att han har den etniska bakgrund han har. ”Brun man med konstigt namn”, som Timbuktu sade om den amerikanske presidenten. Men ändå. Alla säkerhetsvakter i DC, helt säkert så vid IMF och Världsbanken i alla fall, verkar vara svarta.
Latinos har monopol på att skyffla snö och har tagit över de enklaste jobben i serviceindustrin. Arbetsspråket på McDonalds är spanska. Etniskt är huvudstaden enormt segregerad när det gäller vad man bor. Som Stockholm, förstås. Martin Luther King Jr sade i sitt berömda ”I have a dream”-tal från trapporna vid Lincoln Memorial år 1963, för snart 50 år sedan, bland annat följande: …"I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin, but by the content of their character."…
Jag ser mig omkring varje dag och ser att USA inte är där ännu. Not even close. Räcker 50 år till för att långt mer definitivt bryta bandet mellan etnicitet och social klass?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar