Das atomizierte Leben

Pia och barnen har korsat Atlanten och befinner sig nu tillfälligt i Sverige, på mellanhand i livets pussel. I Guatemala håller resterna av vårt hushåll på att transporteras mot kusten i container. En annan container med möbler från vårt hus i Nacka håller på att angöra hamnen i Baltimore. Alltså inte containern själv, utan fartyget, dummer. Jag sitter på ett lägenhetshotell i Washington DC med ett par väskor och försöker få form på saker och ting. Det vardagsliv som fram tills för bara några veckor sedan kändes normalt, sammanhängande och stabilt har upplösts och försvunnit. Våra ägodelar, dessa bringare av såväl någon slags emotionell trygghet som praktisk nytta, är spridda över jordens yta.

Den fysiska separationen från de man älskar mest är naturligtvis det mest komplicerade. Och ändå, lika emotionellt jobbigt som all denna atomiserade tillvaro är, lika övertygad är jag fortfarande om förträffligheten i att då och då tvingas ifrågasätta vanor och sanningar, att ta sig an utmaningar vars omfattning och konturer man bara har en vag uppfattning om. Fattas bara (då skulle jag ju tillstå att jag är korkad och det finns ju gränser för självutlämnandet på en blogg). Men jag tillstår att ännu är upplevelsebalansen, trots välvilliga och trevliga medmänniskor, från att ta sig in i livet i detta land of the free knappeligen tydligt positiv. Bättre fysisk sammanhållning på lilla familjen och dess ting vore ett lyft.