Status: rullande

Det var 13 år sedan sist, och då snålade jag rejält. Nu var det ändå dags för en rejäl uppjustering, så efter lite butikbesök och internetsök blev det en ny rejäl cykel inköpt i lördags. Jag är väldigt nöjd än så länge, dock lite bitter över att jag blev så helt fantastiskt slut och utpumpad över att cykla från stan långt ut i förorten för att kolla på ett hus att hyra. Cykeln eller jag som brister? Ja, ni behöver nog inte ens gissa - tre, fyra vändor på Söderslätt per sommar har varit min cykelranson under de senaste åren. I Guatemala City var det liksom aldrig aktuellt med cykel. Nåväl, det var 12 miles mellan mitt lägenhetshotell och huset enligt Google maps, men vad vet de om snöläget på cykelvägarna. Och inget säger de om hur kuperat norra Virginia faktiskt är. Jag har ingen aning hur långt det blev till slut med alla omvägar jag tvingades till, men tack och lov får man ta cykel på tunnelbanan i Washington så jag kom någorlunda sammanhållen tillbaka in till stan. Ja, en sån här blev det, en Diamondback Menona. Snygg, va? Tänk till kedje- och stänkskydd som inte är standard här. Anyway, my first American wheels.

Hudfärg och personlighet

Ett väldigt irriterande drag hos klassamhället är att det så ofta är etniskt betingat. Eller, betingat är naturligtvis fel ord, eftersom det låter som om det är någon slags naturlag. Men att en människas hudfärg väldigt ofta är länkad till hennes socioekonomiska status torde inte vara en särskilt kontroversiell observation. I Guatemala, USA och Sverige är det så.

Tack och lov finns det mängder och mängder av undantag. Tillsammans med kvinnornas enorma genombrott i alla arbetsmarknadens hörn under det senaste halvseklet har ökat genomslag för etniska minoriteter motbevisat unkna teorier och knuffat biologister och rasister långt bort från den politiska och sociala mitten, och därmed makten. Det är bra, mycket bra. Och med en Barack Obama i Vita Huset har vårt nya värdland tagit ett enormt kliv framåt, bara för att han har den etniska bakgrund han har. ”Brun man med konstigt namn”, som Timbuktu sade om den amerikanske presidenten. Men ändå. Alla säkerhetsvakter i DC, helt säkert så vid IMF och Världsbanken i alla fall, verkar vara svarta. Latinos har monopol på att skyffla snö och har tagit över de enklaste jobben i serviceindustrin. Arbetsspråket på McDonalds är spanska. Etniskt är huvudstaden enormt segregerad när det gäller vad man bor. Som Stockholm, förstås. Martin Luther King Jr sade i sitt berömda ”I have a dream”-tal från trapporna vid Lincoln Memorial år 1963, för snart 50 år sedan, bland annat följande: …"I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin, but by the content of their character."…

Jag ser mig omkring varje dag och ser att USA inte är där ännu. Not even close. Räcker 50 år till för att långt mer definitivt bryta bandet mellan etnicitet och social klass?

Resten är skräp, köp av oss

Att man har mycket reklam i amerikansk TV är väl ingen nyhet. Tack vare OS och Superbowl härom veckan har jag antagligen redan sett i närheten av lika mycket reklamspots som jag gjorde under 2½ år i Guatemala, vilket är lite läskigt. Kanske är det vardagsmat hemma i Sverige också, men jag har slagit över hur mycket negativ reklam som sänds, dvs. där man rackar ner på konkurrentens produkter eller budskap. Det är inte indirekt, som "vårt hushållspapper har bättre uppsugningsförmåga än alla konkurrenterna"-typen. Nej, man börjar direkt med att "Papa Johns säger att de har de fräschaste produkterna i sina pizzor. Nu har vi på Domino's gjort ett vetenskapligt test som bevisar att ....". Och så vidare. Bland bilreklamen är detta verkligen vanligt. Ofta körs någon variant av "vetenskapligt" bevisat eller typen "omfattande tester har visat att den amerikanske konsumenten föredrar...". Den politiska reklamen är naturligtvis ännu råare, direktare och i det närmaste löjligt onyanserad, men det är en annan historia.

En relaterad observation. Vikten av att nämna att produkten är producerad i USA (även om det är ett tyskt märke på bilen). Ett oförblommerat spelande på simpla nationalistiska stämningar är legio i all reklam (fast ändå värre i politisk, återigen). Kanske vänjer man sig, men just nu skriker europén i mig att detta är inte hälsosamt, denna typ av aggresiv nationalism förklädd till patriotism. Och sedan dubbelmoralen i det hela: stora delar av den amerikanska konsumtionen under det senaste decenniet har skett med upplånade pengar från utlandet, då varken USA:s konsumenter eller regering velat spara. The non-sustainable American Way?

Das atomizierte Leben

Pia och barnen har korsat Atlanten och befinner sig nu tillfälligt i Sverige, på mellanhand i livets pussel. I Guatemala håller resterna av vårt hushåll på att transporteras mot kusten i container. En annan container med möbler från vårt hus i Nacka håller på att angöra hamnen i Baltimore. Alltså inte containern själv, utan fartyget, dummer. Jag sitter på ett lägenhetshotell i Washington DC med ett par väskor och försöker få form på saker och ting. Det vardagsliv som fram tills för bara några veckor sedan kändes normalt, sammanhängande och stabilt har upplösts och försvunnit. Våra ägodelar, dessa bringare av såväl någon slags emotionell trygghet som praktisk nytta, är spridda över jordens yta.

Den fysiska separationen från de man älskar mest är naturligtvis det mest komplicerade. Och ändå, lika emotionellt jobbigt som all denna atomiserade tillvaro är, lika övertygad är jag fortfarande om förträffligheten i att då och då tvingas ifrågasätta vanor och sanningar, att ta sig an utmaningar vars omfattning och konturer man bara har en vag uppfattning om. Fattas bara (då skulle jag ju tillstå att jag är korkad och det finns ju gränser för självutlämnandet på en blogg). Men jag tillstår att ännu är upplevelsebalansen, trots välvilliga och trevliga medmänniskor, från att ta sig in i livet i detta land of the free knappeligen tydligt positiv. Bättre fysisk sammanhållning på lilla familjen och dess ting vore ett lyft.

Living History

Nu när jag bor i samma stad som Hillary så är det väl OK att planka namnet på hennes bok om sin uppväxt och fram till och med tiden som presidenthustru. För övrigt ganska roligt att den boken sålde klart bättre än Bills tegelsten. Mr. William Jefferson Clinton spelar andrafiol sedan 10 år tillbaka.

Nu är det kanske inte den mest upphetsande form av historieskrivning som jag får vara del av. Washingtonian weather history (se DN-artikel här). Särskilt inte för alla er nordbor som nu säkerligen tröttnat på en riktig vinter av gammalt gott snitt, som denna 2009-10-säsong bjudit på, och inte vill höra mer om denna banalitet. Men vem vet, med global uppvärmning och så kanske denna vinter är något vi kommer att framhålla för barnbarnen om 35 år. Vi var där, vi var med. Här i Washington är det i alla fall en stor sak. Man kan naturligtvis fnysa lite lätt fördomsfullt åt de där amrisarna, som inte vet vad vinterdäck är och som inte kan betala skatt för att få någorlunda vettig snöröjningskapacitet. Men tro mig, en meter snö på tre dagar hade också lamslagit mer civiliserade platser. Idag vräker snön ner utanför det townhouse i centrala DC dit jag tagit min tillflykt. Igen. Morgonens skämt med mina värdar handlade om huruvida man borde ta släpliften upp för Q Street eller den långsammare sittliften i motvinden upp för 14:e gatan när man ska till jobbet på Internationella Valutafonden. Total fjällkänsla. Onsdagen är fjärde arbetsdagen i rad som IMF och Världsbanken följer den amerikanska federala regeringen i fotspåren och håller stängt (eventuellt med undantag för Greklands-desken, men vad vet jag...). Snowday. Imorgon lär det bli dag 5. Då har jag haft fler snowdays än workdays sedan jag kom till staden i arbetslivets förlovade land. Också något för historieboken. Eftersom jag inte har något liv har jag jobbat ändå. Papper kan läsas var man än befinner sig, och det går att pulsa och halka sig fram de 20 minuterna till jobbet härifrån, vilket antagligen också blir eftermiddagens äventyr. Men en liten stund till ska jag nog sitta här i soffan i värmen och försöka njuta av historiens vingslag. Snowmaggedon. Snowpocalypse. Snoverkill. Media jobbar frejdigt med att hitta fyndigaste formuleringen. Resten skottar eller kurar.

Internflyktingen

I Washington är ingenting sig riktigt likt idag. Inne i stan går förundrade invånare omkring på biltomma vita gator med hårdpackad snö, och njuter av solskenet, om än inte av kylan, som kommit efter stormen. Ute i förorten är det lite mer kaos. Jag har hittills bott hos kompisar ute i Bethesda, Maryland. Redan tidigt under natten till lördagen, efter mindre än 10 timmars snöande, gick strömmen i huset. På lördagsmorgonen hade en halvmeter snö kommit och det var inte ens tal om att försöka komma ut med bilen. Att gå i lågskor de 5 kilometerna till tunnelbanan var det inte heller tal om. Jag höll mig varm med snöskottning och soppa från gasspisen. Snöandet fortsatte, totalt uppemot 80 cm kom (se DN-artikeln här).

"Vår" gata i Bethesda i lördags eftermiddag.

Tung blötsnö lade sig över träden, massor föll, bland annt över tele- och elledningar som här alltför ofta fortfarande går över jord. Igår (lördag) kväll bjöds grannarna (som har elspis) in på middag i stearinljusens sken. Himlen hade klarnat upp och temperaturen föll snabbt. Ännu mer träd bröts och föll. Jag och Alex, min värd, fick hjälpa till och dra undan några från huvudvägen. Under natten blev det snabbt kallare i huset och på morgonen var det bara ett par plusgrader. Lager på lager på lager på lager, och hutter ändå. So much för isolering. När en snöröjare sedan kunde lokaliseras på morgonen och fås att röja upp "vår" lilla gata blev det evakuering. Familjen Ferry flyttade till hotell, och jag packade en liten väska och blev på sladdriga vägar i fantastisk vintermiljö nedskjutsad till Bethesda centrum och tunnelbanestationen. Numera är jag nybliven "internflykting" hos ett svenskt par, bekanta från tidigare jobb, i ett varm radhus i centrala Washington, så nu blir det Superbowl och öl med inner city-folk.

Förundran och fotoglädje i centrala DC.

Eftermiddagen lovar solig promenad på övergivna gator för att spana in skidåkarna nere på "The Mall", det stora grönområdet i centrala DC där kongressen, Vita Huset och Smithsonian-museerna ligger. Husletande får tillstå till nästa helg, är jag rädd. Bäst att undvika förorten.

Det blir sällan som man tänkt sig. Plus ca change...

Och så, vädret

En inte alltför drastisk gissning är att väderrapportering blir ett återkommande tema på bloggen. USA är ju lite extremt så där överlag, så varför skulle väder, vind och natur vara annorlunda. Min första vecka har bjudit på ett vintrigt Washington DC. I ärlighetens namn har jag spenderat lika mycket tid i delstaten Maryland, i vars förortsområde jag tillfälligt hyrt in mig hos vänner. I onsdags snöade det så där lite lagom, en 15centimeter, vilket var tillräckligt för att alla skolor skulle stänga dagen efter och arbetande föräldrar stå där med skägget i brevlådan. Jag knallade förbi Vita Huset på morgonen och tog fotot nedan. Mr. Obamas hus ligger 4 kvarter från mitt nya jobb på Internationella Valutafonden, IMF, helt centralt i den amerikanska huvudstaden. Detta lilla snökaos var ändå en västanfläkt mot vad som väntar. Idag fredag har jag inte ens åkt till jobbet. IMF och Världsbanken, samt sannolikt stora delar av den amerikanska centralregeringens administration, har stängt. Snön har börjat falla så smått nu på förmiddagen men ett veritabelt monster till oväder med 40-60 centimeter snö det närmaste dygnet har aviserats. Och för att undvika kaos i trafik och pendling stänger man alltså närmast i förebyggande syfte. För de intresserade finns ju hur många internetsajter som helst som rapporterar väder, man kan börja till exempel med AccuWeathers rapportering om denna "paralyzing snowstorm". Mer rapportering följer.

Entry onto the stage

Välkommen till min, Pias, Agnes och Isaks nya blogg. Målet är detsamma som vi hade med Desafío Latino-bloggen: att skriva av oss om stort och smått som händer i våra liv och i samhället i ett land långt bortom den svenska vardagen. USA är ju för flertalet oerhört mer bekant än Guatemala, men ändå väldigt annorlunda jämfört med Svedala. Och mångfacetterat. Jag är inte orolig över att vi ska sakna episoder och observationer att dela med av oss. Så länge motivationen finns kvar. Och den växer naturligtvis med all återkoppling vi får, så var inte blyga, skriv och kommentera, om än bara några ord. Så, precis som det står med enorma bokstäver ovanför de otaliga passkontrollsboxarna på flygplatsen där jag äntrade landet denna gång och fick mitt nya långtidsvisum stämplat:
Welcome - Bienvenidos.