Lokal vardag i global motvind och uppförsbacke

På ytan lever jag, liksom de allra flesta människor, ett mycket lokalt liv. På två månader är den längsta utflykt jag gjort till IKEA ute i förorterna, och de flesta dagar är det bara kontoret och lägenheten som gäller, två platser med en dryg kilometer emellan. Samtidigt är jag tillbaka på en arbetsplats där hela världens utveckling står i fokus på ett sätt som ibland gör att man får lite svindel. Och Världsbanken inte bara följer det som sker, utan försöker också påverka den så mycket den bara kan: den är världens största utvecklingsaktör med knappt 13.000 anställda och låneåtaganden på 104 miljarder dollar det senaste året för projekt i samtliga låg- och medelinkomstländer på vår planet (förutom Nordkorea och Kuba, som inte är medlemmar). Och även om Banken just slagit utlåningsrekord så går det plötsligt sämre med det som vi arbetar för. 

Under 2020 erfor världen den största ökningen av antalet människor som lever i extrem fattigdom sedan andra världskriget, självfallet som en följd av framför allt covid-pandemin. Även om man kan välja att se detta som en tillfälligt bakslag i mänsklighetens fabulösa framgång vad gäller just att reducera global fattigdom, kan ingen säga att det inte var ett hårt slag. Andelen människor som lever i extrem fattigdom har fallit från sex av tio 1950 till under var tionde människa idag. Det är förstås fortfarande väldigt många människor; över 700 miljoner. Men 2020 steg antalet extremt fattiga med nära 70 miljoner människor, eller nästan 10 procent. Och det är förstås bara mätt på förlorade inkomster. Barn i utvecklingsländer har i genomsnitt missat ett helt läsår i skolan. Om historiska samband håller betyder det att deras framtida inkomster får sig ett ordentligt hack ner. Över de närmsta trettio åren kommer ”kostnaden” av denna förlorade lärdom att vara mer än dubbelt så hög som det inkomsttapp världens fattiga drabbades av 2020. Uppförsbacke. 

Vi vet att världsekonomin studsade tillbaka 2021, men vi vet också att vi nu sannolikt är på väg in i en rejäl global recession. Inflation och räntor stiger historiskt snabbt, och många länder, rika som fattiga, står med historiskt höga skuldberg som hämmar förmågan att agera, inte minst att finna resurserna till den energiomvandling som världen behöver för att kunna bromsa den accelererande klimatkrisen. Krig i Ukraina betyder därtill svält och lidande i Afrika när stora delar av världens spannmålsexport slagits bort. Redan i slutet av 10-talet såg FN-systemets, och Världsbankens, mål om att utrota extrem fattigdom globalt till 2030 tufft ut att nå, och nu är det närmast ouppnåeligt. Och det är motvind. 

Att vara med och diskutera analyser av utvecklingen globalt, regionalt och i varje enskilt land, samt vad Banken gör och borde göra, tillhör nu min vardag i styrelsearbetet. Jag jobbar med folk från hela världen, och använder alla de språk jag kan så mycket jag kan. Mental vardagsglobetrotting. Någon annan gång ska jag försöka förklara mer pedagogiskt vad Martin från Vellinge egentligen håller på med, men jag kan i vilket fall slå fast att jag, mitt begränsade och hyperlokala rörelsemönster till trots, nog aldrig har känt mig så mycket som en del av hela det här klotet och dess ödesfrågor som nu.