Frodo upp på pallen

Att flytta och inte ha tillgång till sina grejer är lite som att ta en paus från det "normala" livet. I vår utdragna karusell har det ofta känts som om det inte bara varit en kamp för att återfinna vårt normala, utan ofta en kamp för att identifiera det nya normala, och sedan att anpassa oss till det. Men visst är det sant att många normala rutiner sätts på undantag under transitionen.

Tag något så basalt som att gå och klippa sig. Det är krångligt på nytt ställe och lätt att skjuta undan en tid. Men nu klämtar klockan för Isaks första hårklippning 2013, efter det att han gradvist och ofrivilligt glidit in i ett hobbit-inspirerat frisyrfack. Själv hittade jag dansk-libanesiske Sami på Christianshavn i förra veckan, som räddade mig från distinkt icke-centralbankiga lockar och rufs.

Vi har faktiskt tagit sjumilakliv senaste veckan. Vårt nya gamla hus är betalt, och vi flyttade in förra onsdagen. Vecka ett har bjudit en väldig ström hantverkare för att fixa små saker som överenskommits i säljprocessen. Själva har vi jobbat på hårt som envisa, trägna åsnor för att komma i någon slags gradvis förbättrad ordning med det enorma flyttlass som så levererades. Behöver jag nämna att storkidsen haft julafton hela veckan...

Mycket återstår, men det känns redan som om vi är en god bit på väg. Och vi gillar vägen - det är nästan svårt att ta in att vi verkar ha lyckats finna och därtill ha råd med ett så speciellt och trevligt hus. Och med en vår som slutligen kommit utökas kravlistan: Pia har blåsor i händerna och ont i axlarna efter kamp mot eländiga maskrosor på vår ännu helt kala men förhoppningsvis snart kommande gräsmatta på framsidan.

Idag fyllde Elsa 10 månader. Hon är en ganska bestämd flicka som gärna gör sin röst hörd. Samtidigt är det många goa 3-tandsleenden och skratt från lilltösen, inte minst när man kommer hem från jobbet. Tillsammans med Tage formerar hon en så intensiv välkomstkommitté att man blir helt rörd och lycklig. Senaste favvotricket är att bära runt på små biblioteksböcker överallt, och så att spela maraccas i sambatakt förstås. Och dricka ur glas är ju mycket häftigare än ur pipmugg. Tycker hon, ja.

Snacket går

Vi ska inte överdriva. Urvalet är säkerligen varken representativt och är därtill inte ens särskilt stort. Men ändå, det är lite oroväckande att samtalsämne nummer ett i våra sociala kretsar, denna senfärdiga svenska vår 2013, verkar vara: skilsmässor. När vi lämnade Sverige 2007 var det bostäder och bostadspriser för stora delar av slanten i vår bekantskapskrets, lika säkert som ett alliansparti under spärren i en opinionsundersökning mellan valen. 

Så då är frågan - är det något som hänt i Sverige, eller något som hänt oss? Väldigt sannolikt det senare, skulle jag själv tro, och det är inte heller något drastiskt och borde inte vara oväntat.  Medianskilsmässan enligt SCB sker 12 år efter bröllop, och våra bröllopsinbjudningar peakade 2002, så det är bara att säga "hej demografi" och se lagom apatisk ut. Denna trend lär därmed fortsätta ett tag. Om vi själva anstränger oss kanske vi kan få 40-årskris att övertrumfa skilsmässor under de nästa två åren, men i ärlighetens namn är det väl ofta helt sammanlänkade fenomen. Och i sig inte heller särskilt upplyftande.

Skilsmässor är lika vanliga i USA som i Sverige, knappt hälften av äktenskapen slutar på detta vis (och resten med döden, as the saying goes). Men det verkar vara större skillnader mellan olika sociala strata än i Sverige, om vi ska ta våra subjektiva erfarenheter till intäkt. Nej, inte med döden, dumskalle, med skilsmässorna. Så det var väl lite skyddad verkstad för oss, omgivna av äktenskap som rullade vackert (nåja) på i våra lugna förstadskvarter. Nu är det back to democratic old Sweden. Back to life, back to reality, som Soul II Soul sjöng (cirka ett medianäktenskap före det att vi gifte oss).