Happy Halloween

Ett berg av godis, lite popcorn och några kakor samt en liten tub tandkräm (från en granne som är tandläkare) - det blev resultatet av årets trick-or-treat-vandring för Häxan Agnes och Power Rangern Isak i vårt lilla kvarter i nordöstra Arlington. Den lilla pumpan plockade inte upp något men fick en stärkande sömnstund i den friska men lugna höstluften. Sweet enough on her own!

Poor lonesome cowboy and a long way from home

Nej, det var nog inte John Waynes eller andra Westernskådisars förtjänst att vi åkte till Monument Valley. När jag sprang på bilden nedan på nätet insåg jag att den ursprungliga dragningskraften att besöka denna plats antagligen kommer från en lite annan medial källa. Eller vad tror ni?

Mister Luke himself.

Hästlös men snabbare än skuggan med avtryckaren (på kameran, så klart).

Skräck och storm

Marken är genomsur och mängder av löv och små grenar ligger överallt. Nej, det är inte Höstskåne jag pratar om, utan Washington efter Sandy. Superstormen. The Frankenstorm. Den kanske värsta storm att någonsin drabba USA:s norra Atlantkust. Nära tre dussin döda i USA till följd av stormen ännu så länge, och materiella skador i överflödets överflöd.

Faktum är att vår stad klarade sig relativt lindrigt undan vad det verkar. Till besökande från Vellinges lättnad och vår förvåning fick vi i Arlington till och med behålla strömmen hela tiden. Några vänner och kollegor hade mindre tur men har fått den åter idag. Bitvis var det lite läskigt när orkanbyar drog över oss, men som sagt, längs kusten norrut och i Appalacherna pratar vi andra bullar. Faktum är att vi i vår lilla bubbla hade det rätt mysigt inomhus med filmeftermiddag, nybakat och många stearinljus (skolor och jobb för de som inte har förmånen att vara föräldralediga har hållit stängt i två dagar, ja all tunnelbane- och busstrafik har också legat nere).

Imorgon blir det ruskigt igen, om än på andra sätt. Tillbaka till skolan för barnen. Och sedan riktig skräckkväll - det är ju siste oktober och därmed årets höjdpunkt näst julafton för alla kids: Halloween!

Smak på sydväst

Underverk vid underverk. Sedan fick pappa också vara med.

Lätt att vara glad när det bär nedför i dalen.

Room with a view to remember. Soldnedgång över kolosserna i Monument Valley

I'm a poor lonesome cowboy...

Het på torken i Santa Fe.

"Obamanos" - New Mexiko valde Barack för fyra år sedan, men det ser tajtare ut i år.

Minst men gladast.

Nya partytricket. Farfar skulle vara stolt.

Enorma klasar med torkade chilifrukter är den solklara favoriten för husutsmyckning för de som äger några av turistifierade Santa Fes stiliga stenhus med putsad jordbrun fasad. Stilen - en blandning av spanskkolonialt med Vilda Västern - är väldigt typisk för staden, som blivit en slags sinnebild för många av hur "the Southwest" ska se ut. Och chili är det i all mat som går under samma benämning. Starkt!

Men hur charmigt Santa Fe än är, med sitt gamla koloniala torg och stora katolska katedral, så är det ändå bara en liten minoritetsskärva av vad denna del av USA, som väl brett sätt inkluderar delstaterna Arizona, New Mexico samt södra delarna av Utah och Colorado, har att bjuda på. En stor del av dessa områden utgörs av indianreservat där många människor fortfarande lever under mycket påvra och trasiga förhållanden. Och även om landskapet bjuder på fascinerande förändringar i färg och höjd så är det en sak som är konstant: att det är torrt och kargt.

Området har de senaste två åren inte ens fått de normalt mycket sparsamma regnmängderna, med ännu svårare förhållanden för de mest utsatta. Inte för att vi såg så mycket av detta än olika sorgliga "trailer parks" längs de vägar vi färdades under ännu en fantastiskt spännande rundresa i detta ofantliga land. Det var naturupplevelsen vi kom för, och vi fick mycket av den. Vilka vyer, vilka färger, vilken himmel! Grand Canyon i norra Arizona och de ikoniska stenmonumenten i Navajokontrollerade Monument Valley på gränsen mellan Utah och Arizona var utöver Santa Fe de främsta stoppen som jag, Pia och Elsa fick njuta av under en sexdagarsresa. Och det var slående, starka intryck på ett sätt som jag hade hoppats men ändå inte riktigt förväntat mig. Mycket coolt. Vi satte omedelbart upp en "kant-till-kant"-vandring över Grand Canyon på önskelistan över framtida reseprojekt!

Att "bara" resa med en bebis gjorde väl också det hela lite mer avslappnat (måste erkännas), och vi hade nästan glömt hur mycket positiv uppmärksamhet man kan få när man bär en liten en på magen. Speciellt om den lilla man har nästan alltid har ett underbart leende att bjuda på! Inte minst under vår sjutimmars vandring ner i Grand Canyon var det Elsa som ständigt kommenterades av de som vi mötte. I något fall var det andra vandrare som vi mötte som sade att ryktet om henne hade föregått hennes ankomst nere i dalen. "The cutest piece of gear I've ever seen in the Canyon" var väl ett slags komplimang. Ja, hon har varit fantastiskt tålmodig med vårt vandrande och bilåkande, naturligtvis med kompensationen att hon fått mer oavbruten uppmärksamhet av mamma och pappa än någonsin tidigare i sitt 4-månaders liv. Visst, hon kommer inte att minnas denna resa, men vi föräldrar kommer att vara glada att berätta för henne om vilken succé hon gjorde "in the Southwest".

Nu ska vi hem till ett Washington under orkanvarning, där mormor och morfar säkert också byter omsorgerna om de två större barnen mot att gulla med lillan medan vi gömmer oss för kommande kastbyar, pissregn och strömavbrott. Plus ca change!

Garderat

En granne till oss tar inga risker att hamna på den förlorande sidan i början av november!

Som vanligt slås man av hur vanligt det är att folk sätter upp små skyltar i trädgården där deras röstpreferenser signaleras, för att inte tala om att skänka pengar till kampanjerna. Enligt valmyndigheten FEC så har hittills över 660 miljoner dollar skänkts från privatpersoner till kampanjerna, varav över 400 miljoner dollar från "små" bidrag (200 dollar eller mindre). Vi pratar om miljontals med enskilda bidrag. Svårt att tro att motsvarande mobilisering skulle ske i Svedala.

Bättre förr?

Drygt två veckor kvar, och politiska kommentatorer gör allt för att hetsa upp sig över det kommande presidentvalet, som förväntas bli "historiskt" och "epokavgörande" (vilket de av någon märklig anledning alltid verkar vara). Av senaste debatten i tisdags att döma så har de i alla fall lyckats hetsa upp kandidaterna till den grad att de i stort struntade i att svara på de frågor som riktiga väljare ställde för att istället mest attackera den andre eller komma med vaga (Obama) eller vagare (Romney) indikationer om hur de stora utmaningar som USA står inför ska lösas. Inte så imponerande.

Nej, Obama-McCain för fyra år sedan var en mer spännande och spänstig match, som jag vill minnas. Det kanske är med Obama som med Sveriges fotbollslandslag - man höjer sig mot bättre lag men gör en slät figur när motståndet är av mediokert slag. 

Att se på den sista debatten inför valet känns därmed inte så intressant - om nu TV-n över huvud taget ska stå på (eftersom vi bor i en "swing state" så fylls etern av politisk reklam så debil att den allvarligt kittlar kräkreflexen) så får det nog bli politisk satir istället. Här är det världsklass. Härom kvällen kom Conan O'Brien med följande dubbeleggade instick:

"The Obama campaign is releasing a new ad showing Americans whose financial situation has improved over the past four years. Unfortunately, the only person who appears in the ad is Mitt Romney."

Den stora tomheten

Drygt hälften av Sveriges yta, men med en befolkning mindre än Göteborgs. Det är därför Wyoming, där huvuddelen av Yellowstone National Park ligger, kallas för "The Big Empty" (en variant av New Orleans "The Big Easy"...). Det mesta av delstaten är vindsvept och i stort skogsfri högplatå, och att åka däröver timme efter timme var en på något sätt tillnyktrande upplevelse. En vän från Stockholm berättade en gång att han nästan fick torgskräck när han kom till Söderslätt första gången, och jag måste säga att känslan för en skånepåg att åka över Wyoming var lite åt det hållet. Bara Yellowstone och grannparken Grand Teton är förresten större än hela Skåne, för perspektivets skull.

Agnes höll ett föredrag i sin klass om vad hon sett och upplevt och lärt i Yellowstone, om gejsrar och kratrar, bakterier i varma källor, vargspillning och skogsbränder. Hennes första powerpoint! Hennes två lärare skickade efteråt båda mejl till mig och Pia om hur bra de tyckte att det hade varit och hur duktig hon varit. Agnes var naturligtvis stolt, och det antal timmar som hade gått åt till att förbereda (med pappa slavdrivaren vid sin sida) under söndagen var som bortblåsta.

Bortblåst blir man nog i Wyoming om man inte passar sig (huvudmotorvägen i öst-västlig riktning stänger regelbundet under vintern när de stora vindskydd som satts upp inte räcker till). Förutom att besöka nationalparkerna så spenderade vi några dagar med vänner i Laramie, hemort för Wyomings delstatsuniversitet (där båda jobbar). 30,000 invånare, 50 procent av bilarna är pick-up trucks, rodeo är sommarens huvudnöje, bostadspriserna är en fjärdedel eller mindre av de i Washingtonområdet. Skidåkning på längden och tvärsen, 310 soldagar om året, mycket vilt och vackert även i denna del av Wyoming. Även om vi inte tillhör de mest entusiastiska friluftsnissarna så kändes det ändå på något sätt lite lockande - det är ju inte så att vi suddar ut nätterna på DC-metropolens klubbar och restauranger heller, för den delen.

Många liv att leva, men så lite tid...

... och natur.

Säga vad man vill om djuren, men det är ända de storslagna vyerna och naturfenomenen i och kring en av världens supervulkaner, Yellowstone, som får sinnen och lungor att öppnas. Med vandringar upp till sex kilometer (Elsa sover som bäst i sin bärsele; Babybjörn såklart) fick vi de första dagarna njuta till fullo av detta. När vi därefter haft gott om minusgrader och vind har det blivit mindre vandring och mer bil - gott om perspektiv men lite mindre njutning kanske. Några få bilder här kan i vilket fall inte göra dessa makalösa nationalparker rättvisa.

Djur...

I Wyomings vilda nordvästra hörn saknas inte underhållning! Nedan ett litet urval av våra livs levande möten med faunan de senaste dagarna. I alla fall bortsett från Ursus americanus som hittills gäckat oss.