A night to remember

Vårt älskade lilla pyre, nuttan, gullstumpan, ja Elsa alltså, föddes klockan 22.43 måndagen den 18 juni. Det har gått en vecka sedan dess, en halv oändlighet och samtidigt bara ett kort andetag i livets snabba gång. Bäst att skriva ner några ord nu, innan detaljminnet sviker, om hur det gick till när vårt tredje barn såg nattens artificiella ljus för första gången. För hon gjorde det ju på ett sätt som gjorde att hennes pappa slapp skräcken för att det skulle bli en baby född på the Beltway, Washingtons stora ringväg ökänd för sina köer. Och hon gjorde det på ett sätt som gjorde att hennes mamma också fick som hon ville - nämligen att få tiden i amerikansk klinisk-administrativ sjukvård minimerad, därtill utan behov av epidural eller snitt eller annat klyddigt.

40+6 dagar. Precis som syrran. Pia sade att hon kände det annorlunda, men utan värkarbete blev det IMF och jobbet för mig denna måndagsmorgon. Själv körde hon på i vanligt högt tempo - 2 dagar efter flytt och fortfarande med massor att ordna både i gamla och nya huset. Behöver jag säga att jag sade åt henne att ta det lugnt? Men nej, klart att hon bland annat åkte och monterade ner gardinstänger, uppflugen på stege, tills värkarbetet på allvar satte igång framåt seneftermiddagen. Då hade jag lyckats klara av styrelsemöte om Sverige och till och med nödvändig rapportskrivning från densamma. Efter Pias samtal, ut på cykeln och hem till huset, precis som för fem och ett halvt år sedan med den där märkliga känslan av att veta att något helt fantastiskt ska hända en denna dag och att ingen runt omkring en riktigt kan förstå det.

Väl hemma vid nya huset började jag kolla hur tätt det var mellan Pias värkar. Hon själv var hur lugn som helst, försökte fortfarande säga att det kanske inte var så etablerat. Men visst kom de, värkarna, om än inte fullt regelbundet så ändå tillräckligt för att det var att sätta igång sista förberedelserna hemma. Förutom att Pia hade en ny idé - hela familjen skulle gå ut med hunden. Jaha, då gör vi väl det. Värkarna kom ju bara var åttonde, nionde minut, så vad göra - vi gick ut med hunden i fortfarande för oss helt nya området. Men när tiden mellan värkarna föll från åtta till sju, och sedan till fyra, tyckte jag inte det var roligt längre, så vi gick hem. Väl där minskade intensiteten igen, Pia sade att hon skulle tvätta av sig men slutade med att ta ett bad. Jag plockade och väntade, klockade värkar och försökte underhålla barnen. Vi hann till och med att äta middag - Lucila fixade potatismos och köttbullar - även om blivande modern kanske inte hade superaptit. Vi berättade förstås för ungarna vad som höll på att hända, men när väl TV:n kommit på efter maten kunde vi lämna huset utan sentimentalitet. Oerhört skönt att bara kunna lämna med Lucila i kontroll på hemmafronten. Pia ringde jourhavande förlossningsläkare (separat från sjukhuset - men sådan är amerikansk sjukvård) och sade att vi skulle åka in.

Så blev det en väldigt lugn färd ut till Inova Fairfax-sjukhuset, kanske så snabbt som på 20 minuter. Relativt lite trafik, och relativt välvilliga värkar (says who, I know...) - i alla fall ingen stress som det var med Isak, när Stockholmstrafiken och näranog krystvärkar gjorde färden till SöS till en, låt oss säga, mindre njutbar upplevelse. Värkarna kom förvisso fortfarande med fyra minuter emellan, men Pia andades sig lugnt igenom dem. Så parkerade vi utanför BB-avdelningen,sådär strax före åtta på kvällen, men istället för att gå in på sjukhuset tog jag en ryggsäck på och min fru i handen och promenerade sakta genom sjukhusområdet, genom en liten skogsdunge och ut i ett oerhört lugnt och välordnat bostadsområde. Värkarna kom regelbundet, och Pia jobbade sig igenom dem stödd på mina armar. Antar att vi för den förbipasserande vid första anblick skulle kunna ha varit ett småhånglande par. Skymningstimma, eldflugornas blinkande och grodors insisterande kväksång i en närbelägen damm utgjorde bakgrundsscenen till denna långsamma promenad. Småprat om livet emellan värkarna. Men när jag efteråt kallade vår promenad för "väldigt romantisk" så fnyste Pia: "För dig, kanske". OK, det fanns romantiska element mitt i galenskapen som barnafödandet innebär, låt oss säga så i vilket fall. Och det var effektivt, för det var med tätare, och framförallt klart starkare värkar, som vi åter nådde BB-ingången ett par timmar efter att vi först nonchalant passerat den.

Amerikanska sjukhus fungerar inte som svenska. Vi visste att det skulle vara mycket pappersarbete, men var kanske inte helt förberedda på att det skulle ske framför ett femtiotal personer som uppehöll sig i den stora receptionen. Pia var inte sugen på att ta värkar framför alla de där männsikorna; besökare, taxichaffisar, fikande sjuksköterskor och så. Vi hittade en liten avskild telefonhytt där hon kunde ta sina värkar ifred, medan jag fixade pappersarbetet. Visst var det lite stressande att inte ha koll på Pia, inte kunna stödja henne, men samtidigt var jag klart lugnare än personalen, som så fort de fick klart för sig hur långt gången hon var antagligen satte världsrekord i inskrivningshastighet. Jag skrev under allt som de lade fram - att ha läst allt det finstilta skulle ha tagit en vecka. Nu tog det fem minuter. Pia nobbade rullstol och vi tog hissen upp till förlossningsavdelningen...

...där den första mottagningsreceptionen var tom. Helt tom. Med Pia nere på knä i tuffaste av tuffa värkar blev jag lite parodisk - sprang och bankade på dörrar och hojtade. Till sist fick jag fångat upp en sköterska i korridoren och hjälp kunde tillkallas. Mottagande personal ville, enligt protokollet, först ta Pia till ett kontrollrum för att se hur långt gången hon var. När hon sade nej blev de först helt konfunderade och tysta, men när de sedan såg henne ta nästa värk liggande på knä så insåg de också att det inte var nödvändigt. In på förlossningssal omedelbart. Sedan gick det snabbt. Vår förlossningsläkare kom, det drällde av sköterskor och annan personal som genom hela förloppet ställde frågor och fyllde i papper, men det enda som betydde något var att allt verkade framskrida så bra det nu kan göra när en livs kärleks kropp genomskärs av smärta. Hon är tuff, om någon nu tvekat om det, nekade till epidural och svarade på frågor (viskade i hennes öra) om hennes man någonsin slagit henne (enligt protokollet!) mellan krystvärkarna.

Det gick fort, på runt en halvtimme efter att vi tagit hissen upp föddes vårt barn. Läkaren tog snabbt emot henne, gratulerade i samma ögonblick oss med ett "Congrutulations - you had a baby girl", klippte snabbt av navelsträngen och lämnade över henne till assisterande sköterskor som tog flickan till ett närbeläget bord. Hasten rättfärdigades med att hon hade navelsträngen två varv runt halsen och var ganska blå. Tack och lov började hon skrika omgående - detta ljuvaste läte - och med hjälp av syrgas och lite allmän rengöring av näsa, munhåla osv. så blev hennes hudfärg sedan snabbt bättre (även om det ser brutalt ut för en lyckligt storgråtande pappa att se på hur sjukhuspersonal hastigt och brutaleffektivt hanterar en nyfödd). Men jag kunde stå bredvid, ingen klagade på att jag var i vägen, de berättade hela tiden varför de gjorde vad, förklarade hennes status, och så kunde jag rapportera tillbaka till Pia några meter bort. Jag var aldrig rädd - hon skrek ju!

Första fotot

Alltså, jag ska inte säga att det inte var tufft, men jag måste säga att Pia såg oerhört fräsch och pigg ut när hon slutligen, kanske tio minuter efter födseln, till sist fick träffa vår lilla, lilla flicka, och lägga henne till bröstet. Vid detta magiska ögonblick var vår flicka redan mätt (53 cm), vägd (3970 g) och vaccinerad, tillika magpumpad två gånger eftersom hon svalt en massa fostervatten med mek i.

Ett par timmar gammal, på mammas arm.

Ja, det blir förstås lite för mycket detaljer för de flesta, men ni får förlåta mig, jag sitter här och återupplever det samtidigt som jag skriver det, och har ingen lust att rationalisera bort allt för mycket. Det var en stor upplevelse för mig - en av de största i mitt liv - och min kropp talade om det på det sätt som jag bara grät och grät av lycka över att få se min dotter födas, andas, skrika (och som de tårar som väller fram när jag skriver detta sju dygn senare väl också är ett tecken på). Så vansinnigt häftigt, så oerhört coolt. Tack Pia. Tack Elsa. Tack Dr. Hibschman. Tack alla sköterskorna. Tack världen. Tack livet.