Där vilda hästar vandra...

Enligt legenden härstammar dagens hjord från överlevande hästar som simmade i land från ett sjunkande spanskt galeon-skepp någon gång på 1600-talet. Oavsett hur mycket sanning det ligger i detta, så är det en sak som är säker - de vildponnyer som lever på Assateague Island vid Marylands södra Atlantkust har lyckats väl med att anpassa sig till dagens omständigheter. Det vill säga att dra nytta av tusentals campares oförsiktighet med hur de bevarar sin utrustning och mat när det kommer till det naturreservat som ön nu är - dessa hästar är nämligen experter på att öppna kylboxar.

Nej, det är inte någon skröna. Jag, Agnes och Isak - i tillfällig exil från hemmet där nyfödd och nyförlöst behövde lugn - var där förra helgen och spanade in läget. Det var en sedan länge planerad flerfamiljsutflykt som gick av stapeln med ett gäng av Agnes skolkamrater - informella namnet för detta gäng är "United Nations" (några vi firat diverse högtider med under vår tid här i USA - nyår, thanksgiving, Fourth of July och sådant). Förutom den homogena men decimerade svennefamiljen var det denna gång en amerikansk-indonesisk, en tysk-marockansk, en turkisk-boliviansk och en amerikansk-engelsk familj som hängde på. Som väntat var det brutalt utmattande med strand, bad, sol, bloddonation till de lokala myggfamiljerna, rejäla åskväder, grillning, lekar, spökhistorier vid lägerelden och alldeles för lite sömn. Och det var ju roligt att få glädja de andra. Det fnissade nämligen åt vårt "europeiska" tält - inofficiellt det minsta bland många hundra på den gigantiska campingen bakom sanddynerna. Samtidigt försökte de vara uppmuntrande: "ja, det fångade ju i alla fall inte upp vinden lika mycket när åskbyarna drog förbi". Hrmm.

Och jo, när vi återvände från en utflykt hittade vi en hästfamilj inne i ett av "förtälten" där de vänt upp och ner på en kylbox (dvs. en amerikansk kylbox, sådana som är stora som ett halvt kylskåp), om än bara för att hitta öl och is däri. Behöver jag säga att det fnissades lite åt vår svenska kylbox också. Den klarade sig dock ifrån hästattacken!

A night to remember

Vårt älskade lilla pyre, nuttan, gullstumpan, ja Elsa alltså, föddes klockan 22.43 måndagen den 18 juni. Det har gått en vecka sedan dess, en halv oändlighet och samtidigt bara ett kort andetag i livets snabba gång. Bäst att skriva ner några ord nu, innan detaljminnet sviker, om hur det gick till när vårt tredje barn såg nattens artificiella ljus för första gången. För hon gjorde det ju på ett sätt som gjorde att hennes pappa slapp skräcken för att det skulle bli en baby född på the Beltway, Washingtons stora ringväg ökänd för sina köer. Och hon gjorde det på ett sätt som gjorde att hennes mamma också fick som hon ville - nämligen att få tiden i amerikansk klinisk-administrativ sjukvård minimerad, därtill utan behov av epidural eller snitt eller annat klyddigt.

40+6 dagar. Precis som syrran. Pia sade att hon kände det annorlunda, men utan värkarbete blev det IMF och jobbet för mig denna måndagsmorgon. Själv körde hon på i vanligt högt tempo - 2 dagar efter flytt och fortfarande med massor att ordna både i gamla och nya huset. Behöver jag säga att jag sade åt henne att ta det lugnt? Men nej, klart att hon bland annat åkte och monterade ner gardinstänger, uppflugen på stege, tills värkarbetet på allvar satte igång framåt seneftermiddagen. Då hade jag lyckats klara av styrelsemöte om Sverige och till och med nödvändig rapportskrivning från densamma. Efter Pias samtal, ut på cykeln och hem till huset, precis som för fem och ett halvt år sedan med den där märkliga känslan av att veta att något helt fantastiskt ska hända en denna dag och att ingen runt omkring en riktigt kan förstå det.

Väl hemma vid nya huset började jag kolla hur tätt det var mellan Pias värkar. Hon själv var hur lugn som helst, försökte fortfarande säga att det kanske inte var så etablerat. Men visst kom de, värkarna, om än inte fullt regelbundet så ändå tillräckligt för att det var att sätta igång sista förberedelserna hemma. Förutom att Pia hade en ny idé - hela familjen skulle gå ut med hunden. Jaha, då gör vi väl det. Värkarna kom ju bara var åttonde, nionde minut, så vad göra - vi gick ut med hunden i fortfarande för oss helt nya området. Men när tiden mellan värkarna föll från åtta till sju, och sedan till fyra, tyckte jag inte det var roligt längre, så vi gick hem. Väl där minskade intensiteten igen, Pia sade att hon skulle tvätta av sig men slutade med att ta ett bad. Jag plockade och väntade, klockade värkar och försökte underhålla barnen. Vi hann till och med att äta middag - Lucila fixade potatismos och köttbullar - även om blivande modern kanske inte hade superaptit. Vi berättade förstås för ungarna vad som höll på att hända, men när väl TV:n kommit på efter maten kunde vi lämna huset utan sentimentalitet. Oerhört skönt att bara kunna lämna med Lucila i kontroll på hemmafronten. Pia ringde jourhavande förlossningsläkare (separat från sjukhuset - men sådan är amerikansk sjukvård) och sade att vi skulle åka in.

Så blev det en väldigt lugn färd ut till Inova Fairfax-sjukhuset, kanske så snabbt som på 20 minuter. Relativt lite trafik, och relativt välvilliga värkar (says who, I know...) - i alla fall ingen stress som det var med Isak, när Stockholmstrafiken och näranog krystvärkar gjorde färden till SöS till en, låt oss säga, mindre njutbar upplevelse. Värkarna kom förvisso fortfarande med fyra minuter emellan, men Pia andades sig lugnt igenom dem. Så parkerade vi utanför BB-avdelningen,sådär strax före åtta på kvällen, men istället för att gå in på sjukhuset tog jag en ryggsäck på och min fru i handen och promenerade sakta genom sjukhusområdet, genom en liten skogsdunge och ut i ett oerhört lugnt och välordnat bostadsområde. Värkarna kom regelbundet, och Pia jobbade sig igenom dem stödd på mina armar. Antar att vi för den förbipasserande vid första anblick skulle kunna ha varit ett småhånglande par. Skymningstimma, eldflugornas blinkande och grodors insisterande kväksång i en närbelägen damm utgjorde bakgrundsscenen till denna långsamma promenad. Småprat om livet emellan värkarna. Men när jag efteråt kallade vår promenad för "väldigt romantisk" så fnyste Pia: "För dig, kanske". OK, det fanns romantiska element mitt i galenskapen som barnafödandet innebär, låt oss säga så i vilket fall. Och det var effektivt, för det var med tätare, och framförallt klart starkare värkar, som vi åter nådde BB-ingången ett par timmar efter att vi först nonchalant passerat den.

Amerikanska sjukhus fungerar inte som svenska. Vi visste att det skulle vara mycket pappersarbete, men var kanske inte helt förberedda på att det skulle ske framför ett femtiotal personer som uppehöll sig i den stora receptionen. Pia var inte sugen på att ta värkar framför alla de där männsikorna; besökare, taxichaffisar, fikande sjuksköterskor och så. Vi hittade en liten avskild telefonhytt där hon kunde ta sina värkar ifred, medan jag fixade pappersarbetet. Visst var det lite stressande att inte ha koll på Pia, inte kunna stödja henne, men samtidigt var jag klart lugnare än personalen, som så fort de fick klart för sig hur långt gången hon var antagligen satte världsrekord i inskrivningshastighet. Jag skrev under allt som de lade fram - att ha läst allt det finstilta skulle ha tagit en vecka. Nu tog det fem minuter. Pia nobbade rullstol och vi tog hissen upp till förlossningsavdelningen...

...där den första mottagningsreceptionen var tom. Helt tom. Med Pia nere på knä i tuffaste av tuffa värkar blev jag lite parodisk - sprang och bankade på dörrar och hojtade. Till sist fick jag fångat upp en sköterska i korridoren och hjälp kunde tillkallas. Mottagande personal ville, enligt protokollet, först ta Pia till ett kontrollrum för att se hur långt gången hon var. När hon sade nej blev de först helt konfunderade och tysta, men när de sedan såg henne ta nästa värk liggande på knä så insåg de också att det inte var nödvändigt. In på förlossningssal omedelbart. Sedan gick det snabbt. Vår förlossningsläkare kom, det drällde av sköterskor och annan personal som genom hela förloppet ställde frågor och fyllde i papper, men det enda som betydde något var att allt verkade framskrida så bra det nu kan göra när en livs kärleks kropp genomskärs av smärta. Hon är tuff, om någon nu tvekat om det, nekade till epidural och svarade på frågor (viskade i hennes öra) om hennes man någonsin slagit henne (enligt protokollet!) mellan krystvärkarna.

Det gick fort, på runt en halvtimme efter att vi tagit hissen upp föddes vårt barn. Läkaren tog snabbt emot henne, gratulerade i samma ögonblick oss med ett "Congrutulations - you had a baby girl", klippte snabbt av navelsträngen och lämnade över henne till assisterande sköterskor som tog flickan till ett närbeläget bord. Hasten rättfärdigades med att hon hade navelsträngen två varv runt halsen och var ganska blå. Tack och lov började hon skrika omgående - detta ljuvaste läte - och med hjälp av syrgas och lite allmän rengöring av näsa, munhåla osv. så blev hennes hudfärg sedan snabbt bättre (även om det ser brutalt ut för en lyckligt storgråtande pappa att se på hur sjukhuspersonal hastigt och brutaleffektivt hanterar en nyfödd). Men jag kunde stå bredvid, ingen klagade på att jag var i vägen, de berättade hela tiden varför de gjorde vad, förklarade hennes status, och så kunde jag rapportera tillbaka till Pia några meter bort. Jag var aldrig rädd - hon skrek ju!

Första fotot

Alltså, jag ska inte säga att det inte var tufft, men jag måste säga att Pia såg oerhört fräsch och pigg ut när hon slutligen, kanske tio minuter efter födseln, till sist fick träffa vår lilla, lilla flicka, och lägga henne till bröstet. Vid detta magiska ögonblick var vår flicka redan mätt (53 cm), vägd (3970 g) och vaccinerad, tillika magpumpad två gånger eftersom hon svalt en massa fostervatten med mek i.

Ett par timmar gammal, på mammas arm.

Ja, det blir förstås lite för mycket detaljer för de flesta, men ni får förlåta mig, jag sitter här och återupplever det samtidigt som jag skriver det, och har ingen lust att rationalisera bort allt för mycket. Det var en stor upplevelse för mig - en av de största i mitt liv - och min kropp talade om det på det sätt som jag bara grät och grät av lycka över att få se min dotter födas, andas, skrika (och som de tårar som väller fram när jag skriver detta sju dygn senare väl också är ett tecken på). Så vansinnigt häftigt, så oerhört coolt. Tack Pia. Tack Elsa. Tack Dr. Hibschman. Tack alla sköterskorna. Tack världen. Tack livet.

Välkommen Elsa!

Det har blivit för mycket jobb, för mycket flytt, för mycket kartonger, för mycket stress, för mycket värme, för mycket av det mesta på sistone (kanske undantaget sömn). Men den 18 juni klockan 22.43 föddes vår älskade lilla Elsa, och av henne kan vi inte få nog. Frisk, kry och vacker, som sin mor. Och idag kom hon hem - eller i alla fall till det hus som kanske kommer att kunna kallas hem så småningom men som inte riktigt förtjänat epitetet ännu. När vi hunnit få mer balans i tillvaron kommer det kanske att bli mer bloggande, mycket mer Elsa, men bli inte förvånade om det kommer att vara lite ojämnt här ett tag.

Detta foto fick 59 kommentarer på Facebook inom 9 timmar...

100 år, 32 grader, 200 000 tjejer

100-årsfirande för Girl Scouts of America på the National Mall inne i DC förra helgen. 32 grader varmt och fuktigt. Tvåhundratusen deltagare, så där mellan tummen och pekfingret!

Och självklart: Agnes was there!

En vild tjej

Den 14 juni 1972, på dagen 40 år sedan idag, började ett tropiskt lågtryck byggas upp över Yucatán-halvön i Mexico. Stormen som utvecklades tilltog i styrka när det drog ut över Karibiens varma vatten och namngavs av de amerikanska vädermyndigheterna, såsom årets första storm av någon storlek, med ett namn på A. Orkanen Agnes var född.

När hon sedan de närmaste 10 dagarna drog igenom Nordamerika blev hon den dittills mest kostsamma orkanen någonsin, 128 människor miste livet från Florida till Kanada, och över 110,000 hus förstördes helt eller delvis av regn, vind och översvämningar (här länk till Wikipediasidan om henne). Även huvudstadsområdet drabbades hårt. Potomacfloden steg mer än 22 fot över normal nivå i norra Virginia, alltså nästan 7 meter! Det näst högsta uppmätta flödet sedan man började hålla koll i mitten av 1800-talet. Stora delar av Georgetown översvämmades, dock lyckades man hålla the Mall och centrala DC ganska torrt (även om det sägs att det plaskade lite om fötterna i de lågt liggande pressrummen i Vita Huset).

Behöver jag säga att vår dotter blev lite stolt när jag berättade för henne om Agnes vilda framfart?

12-6-12

Rubriken syftar till dagens datum, som var Sillens beräknade födelsedatum. Dagen kom och gick utan att familjen fick glädjas åt en ny familjemedlems ankomst.
Egentligen är det faktiskt mest praktiskt om förlossningen väntar till efter lördag då vi ska flytta till det nya huset, men det är inte för inte som begreppet "gå omkring som en äggsjuk höna" myntades. Det är psykologiskt lite jobbigt att gå över tiden, och det blir på intet sätt bättre av att man här måste boka in en eventuell igångsättning cirka två veckor i förväg. Det gör mig ruskigt stressad! Annars har jag egentligen inte så bråttom med att få ut det lilla barnet. Det kommer att finnas många kartonger att packa upp, samt diverse annat att fixa för få iordning nya huset. Visst, är det lite tungt nu på sluttampen, men man vet var man har kulan och den skriker aldrig eller kräver mat på momangen.
Överlag har jag mått och mår fortfarande jättebra under denna graviditeten. Under första tredjedelen led jag mycket av huvudvärk, som ofta blev så svår att jag sov bort många eftermiddagar och kvällar. Men sedan det gav med sig har jag hållit mig hyfsat aktiv med cykling, promenader och främst simning. Har gått upp ca 11-12 kg, och alla mina värden har hållit sig bra.
På det stora hela så har det inte skilt sig så mycket på vården i Sverige och USA. En stor skillnad är naturligtvis att här träffar man först en sköterska som väger en och kollar blodtryck, samt lyssnar på bebisens hjärtljud. Sedan får man träffa läkaren. Klinken dit jag har gått till har 6 förlossningsläkare och filosofin där lyder att man måste träffa alla eftersom man inte vet vem som kommer ha jouren den dagen man åker in. Jag tycker att det har varit sådär. Visst har alla varit vänliga och trevliga, men jag föredrar det svenska systemet där man träffar samma barnmorska under hela graviditeten och sedan blir det någon okänd från sjukhuset som förlöser en. En annan sak som skiljer är att man gör lite fler tester här -och man betalar dyrt för allt. Hittills ligger notan på cirka $8-900, men den siffran kommer att stå sig blek när alla olika räkningar från själva förlossningen rullar in.
Lite ironiskt är att jag valde den klinken bland annat för att de använder sig av det sjukhus som vi bor närmast och med tanke på hur fort det gick med Isak så tänkte jag att det var bäst att inte vara så långt ifrån. Nu verkar det som om vi i alla fall får köra lite längre för att komma dit......

Tack och välkommen

Styrelsen i IMF:s Family Association avtackades i sedvanlig ordning vid årsmötet för några veckor sedan. Christine Lagardes särbo är hedersordförande i IMFFA men kunde inte vara med då han mestadels bor i Frankrike. Så det fick bli the Managing Director själv som fick komma. Hon höll ett engagerat tal där hon tackade organisationen för dess mångfacetterade arbete för de över 2000 medlemmarna (på helt frivillig basis), och lyfte fram dess betydelse för att fonden som helhet fungerade bra. Och hon ställde upp på otaliga foton, först och främst med IMFFA:s styrelse, inklusive med den avgående höggravida sekreteraren (och tillika tillträdande kassören)...

Alla ska med

Isaks sista vecka i skolan: en kavalkad av roliga saker. Men det betyder inte att tillvaron är ångestfri. Exempelvis, hur göra när det vankas en dag när alla ska ha på sig sin favoritsporttröja, och man har fem olika att välja mellan. Jo, efter många om och men vägrade vår 5 1/2-åring välja - han tog med sig alla fem: HIF, Sverige, Ukraina, Guatemala och Werder Bremen. Jag byter, sa pojken.
Imorgon är det "crazy hair/crazy hat day". Kan bli en intressant morgon...

Uppdatering...

När november kommer...

När nu Mitt Romney slutligen säkrat alla de delegatröster som formellt behövdes för att kröna honom till Republikanernas presidentkandidat vid valet i november, är det väl dags att sticka fram näsan med en gissning – Romney kommer att förlora!

Jag ser två huvudanledningar till varför jag tror att det kommer att bli så.

Först och främst är sittande presidenter svåra att slå. Jimmy Carter åkte ut på en svag ekonomi och fick en utrikespolitisk kris på halsen som han inte klarade av att hantera (gisslankrisen på amerikanska ambassaden i Teheran). För George Bush d.ä. var det också ekonomin som strulade. Läget i den amerikanske ekonomin har förbättrats det senaste året, vilket talar för Obama. Förvisso är den fortsatt svag med hög arbetslöshet, fallande bostadspriser och låga investeringar, men det lustiga är att folket enligt diverse opinionsundersökningar fortfarande skyller detta mer på förre presidenten Bush d.y. och på kongressen än på presidenten (vilket det iofs finns goda skäl till). Obama är fortfarande rätt populär, även om mycket av glansen har falnat.

För det andra är kandidaten Romney relativt svag. Han är en förvånansvärt oinspirerande och stolpig talare. Han har därtill som en del av primärvalskampanjen tvingats till en allmän radikalisering av sin politik på de ekonomiska och sociala områdena, och jag tror inte att mittenväljare helt enkelt känner sig bekväma med att rösta på honom på grund av detta, oavsett vad de tycker om de många miljoner han tjänade på aggressiva företagsuppköp innan han blev politiker. Han har därtill sin religion emot sig. Innan Kennedy blev den förste katolske presidenten hade ett antal katolska kandidater gått bet på grund av misstänksamhet kring deras tro (och lojalitet), och även om USA är ett relativt tolerant land idag så tror jag inte att förste bäste mormonkandidat kommer att vinna – det tar längre tid för folk att vänja sig.

Så nej, även om det kommer att bli intressant att följa så tror jag inte att det kommer att bli särskilt spännande i slutändan. Det är på sitt sätt mer spännande att se vem Obama väljer som sin vicepresidentkandidat, eftersom denne om fyra år kommer att ha en ypperlig position för att bli den näste POTUS. Vad man än tycker om Joe Biden så vore det väl inte fel om han ersattes av någon mer dynamisk, kanske yngre. En kvinna vore idealt.