Den stillsamma revolutionen

Det var något som klickade mellan Agnes och den där flaskan med varm fullkornsvälling - sättet som hon glupskt klunkade den i sig medan kvällssagan lästes, blicken meditativt inåtvänd - redan innan hon var året fyllt. Och kväll efter kväll, år ut och år in, vartän vi befann oss, var detta sedan en så självklar vana att vi knappt reflekterade över att allt detta pulver behövde släpas över jorden. Hennes lillebror kunde aldrig uppbåda samma nivå av passion för Sempers bästa, och gick över till mjölk i kvällsnappflaskan ganska tidigt, eller struntade i vilket. Men inte Agnes. Nej, hon ville ha sin flaska i sängen varje kväll, och det blev riktiga kval när hon skulle åka på scoutläger eller vara på sleepover hos en kompis nu här i USA. Men denna trogna vän och vana hade förstås någonstans börjat spela ut sin roll. För någon månad sedan sade vi att nu fick det vara slut med nappflaskor - ville hon ha välling så skulle det vara helt OK, men hon fick dricka den i mugg innan hon gick och lade sig. Endast de lamaste av lama invändningar kom från någon som annars inte lider i tysthet. Brorsan slutade med mjölken på samma gång. Så gick det någon vecka med kvällsvälling i köket, men förtrollningen var bruten, det var uppenbart. Och när vi åkte till Kalifornien här i februari gjorde vi det som vi inte kunnat göra på sju år - vi struntade i att packa ner vällingpulver. Det var förstås aldrig något problem. Och något "återfall" har det inte blivit därefter, inte den minsta antydan om saknad. Nej, hon har lagt denna mångåriga vana bakom sig på ett sätt som är lika doser självklart som förvånande. Ännu ett steg, ännu en självklar revolution. Vi saknar förstås på sätt och vis vår lilla, lilla, vällingtjej. Men älskar vår stora, stora, tuffa andreklickartjej.

Big Girl, Made by Välling