Credo

Agnes och Isak har haft en del intressanta diskussioner om tomten på sistone, med varandra och med kompisar. Vad jag förstår är konsensus ändå upp bland 7-åringarna att Tomten faktiskt finns, men att inte alla tomtar är riktiga. Och att det behövs lite magi för honom att komma ner i skorstenen. Naturligtvis stödjer vi föräldrar dessa tolkningar, vad annars är rimligt?

När den småländska tomten (tomtan?) kom på julafton var både A och I mycket artiga, tog i hand, berättade vad de hette, ställde upp på foton, tackade för julklappar och var allmänna små ljus. Inte förrän vi skulle gå hem, med paketutdelning och tomtens avfärd sedan länge avklarad så gick Isak fram till min kollega Charlotte och lugnt och sakligt konstaterade (utan att anklaga) att: "men det var du som var tomten". Att paketen som sedan låg under granen och vid öppna spisen när de vaknade på juldagsmorgonen hade lappar som sade att de kom från kusiner och föräldrar spelade ingen roll - Tomten hade ju varit där och lämnat dem, det såg man ju om inte annat för att han ätit upp julgröten!

När juldagsmorgon glimmar...

För övrigt - är man en dålig förälder när man inte riktigt vill rätta sin 5-årige son när han leker att han är Sky Lukewalker?

Mellandagsblues

"Så vad är det du behöver när du mellandagsdeppar,
ja, inte är det väl badpeppar"

Ovan nämnda klassiska julrim från Lars Vegas Trios julskiva från 1992 skulle ha passat ganska bra för vår julaftonskväll med DC-vänner (för övrigt i området Friendship Heights), då flera verkade ha kommit till liknande slutsatser om lämpliga lagoma kompisjulklappar. Även om badsaltet som åsyftades av LVT nu på 2000-talet ersatts av badbomber och dylikt. Lush tackar och bockar för everybody's business.

Men allvar nu. Tyvärr, för det är inte bara återkomst till kontoret denna dag som gör mellandagsdeppet till ett relevant koncept. Strax före jul fick vi nämligen ett trist besked från vår hyresvärd med sannolikt rejäla konsekvenser för hela hushållet. Av någon legal anledning (sannolikt skilsmässa) måste han/de sätta upp "vårt" hus på marknaden för försäljning, och det relativt omgående. Vi har förvisso inte haft någon ordentlig diskussion med värden ännu, men hans fyraraders e-mail har satt igång en lavin av tankar och spekulationer. Vi har redan börjat söka hjälp hos legal expertis för att undersöka våra rättigheter, även om svar från denna lär dröja till en bit in på nästa år.

Det är svårt att veta vad som kommer att hända, men risken/sannolikheten att vi måste bryta upp från vårt stora, ljusa hus på Prout Place innan mitt kontrakt på IMF går ut är nog mycket hög. Och möjligheten att enkelt hitta ett nytt bostadsobjekt av lämplig storlek och prisklass inom samma skolområde är nog ganska begränsad, särskilt för en period kortare än ett år. Så risken för att detta blir en kostsam och utmattande logistisk röra verkar smärtsamt hög: 2012 såsom "resande cirkussällskapet Holmbergs oroliga år". Inte så kul, och därför kanske inte så förvånande att det har varit lite mer suckar än det borde under julen för vår del. Tja, det får väl helt enkelt ta lite tid att åter vänja sig vid att man inte har full kontroll på livets större skeden, när man under en längre period vant sig vid illusionen att så faktiskt var fallet. Och kanske, kanske kommer detta i efterhand att innebära förändringar till det bättre, i alla fall efter kaoset. Men ovälkommet i alla fall.

Fortsättning lär följa i denna kanal.

Merry, Joyeux, God, Feliz, Glædelig, Fröhliche

Nu kommer brevbäraren med sista (eller senaste?) julkorten ute på soliga Prout Place, trots lördag och julafton. Vi stressar efter julgrötsfrukost avslappnat vidare med sista fixet och trixet, och tänker på familj och vänner var de än månde vara.

God jul på er allesammans!

American Idol - X-mas edition

Först, en bloggnyhet - skriv in er mejladress i rutan här till höger om ni vill få blogginlägg direkt i inboxen!

Och nu till det viktiga.
Isak hade julavslutning på skolan förra fredagen. Diverse sånguppföranden där diskrepansen mellan publikens engagemang och uppskattning å ena sidan, och den egentliga kvalitén på sången å den andra, var så stor som den bara kan vara när det är den egna avkomman som uppträder. Isak har nu gått sin första termin på Brooksfield School, något som varit över all förväntan. Han verkligen älskar skolan. Och den dag i veckan han älskar mest är när hans musiklärare, idol och "personlige rockstjärna" (som Isaks lärare uttrycker det) John Henry England kommer till skolan. Vi har förstås en skiva med JH hemma, och den har gått minst lika mycket som skivan av grabben från Kattarp (som jag för övrigt hörde på amerikansk radio härom veckan !).

Tyvärr (?) är mina videosnuttar av sjungande barn för långa för att lägga upp här, men denna bild är inte dum. Kanske borde den egentligen sättas upp i ram på Isaks rum, men nu blir det först här i alla fall.

Väder, ögon och tänder

En smula senkommet - som det mesta i mitt liv känns det som. Jag hade tänkt att skriva detta inlägg den sista november. Ja, kanske lite för att undvika eller åtminstone tjuvstarta på någon av alla dessa uppdateringar som Martin menar kommer i denna, årets allra sista månad. Nåväl, november slutade med slask för vår del (i alla fall inte brask). I själva verket hade vi en strålande solig dag med cirka 5 grader varmt. Väderleksrapporten pekar på ungefär likadant väder nu till julhelgen, så den vita julen lär vi få klara oss utan (tja, för min del blir den vit, men i en annan bemärkelse). Annars hade vi ett par dagar i slutet av november som osökt fick mig att tänka på Skåne. Det vill säga, alldeles grått, spridda regnskurar och en vind som gjorde att regnet stundtals kom nästan underifrån. Det finns många saker som kan få en att längta hem, men vädret är sällan en av dem.
Tillbaka till november. Jag var med båda barnen på en grundlig synundersökning. Vid tidigare rutinkontroll hade det upptäckts att både Agnes och Isak kunde tänkas behöva bära bågar. Till mammas och pappas stora lättnad var så inte fallet, men speciellt Agnes blev mycket besviken.
Barnens tänder fick sig också sig en kontroll och inga problem där. Kan bara konstateras att vi "sliter ut en generation i taget" och nöter länge på mjölktänderna.

Alla dessa dagar

December, de eviga uppsummeringarnas tid. Jag vet inte hur det är för er andra, men personligen känns det som om mitt arbetsår sett i backspegeln saknar tydliga hållpunkter, ännu mer än privatlivet. Dagar, möten, mejl, rapporter att läsa, rapporter att skriva, mer möten, pendlingar, ja, allt flyter samman, och oftast inte så lite. För det mesta minns jag inte om det var i år jag sysslade med en viss fråga sist, eller kanske förra året. Igår eller i förra veckan.

Det är i alla fall antagligen inte en alltför modig gissning att det jag under ganska lång tid främst kommer att minnas från min tid på IMF, inkl. för 2011, är eurokrisen. Redan när jag började för knappt två år sedan var grekernas öde som krisland beseglat, även om det tog ändå till maj 2010 innan de fick sina första nödlån. Sedan dess har Irlands och Portugals regeringar tvingats be om stöd, och Italien tvingats till förudmjukande stödundervisning i hur man sköter en ekonomi. Det europeiska banksystemet knakar i fogarna, delvis för att det aldrig blev ett verkligt europeiskt system, dels för att bankerna varit en så villig finansiär av den lånefinansierade konsumtion och de tokiga spekulationsinvesteringar som nu måste betalas igen. Att försöka följa hur allt detta hanteras från IMF:s horisont, och förmedla det hem till mina månghövdade huvudmän, har klart varit huvudtemat för året, och inget tyder på att 2012 kommer att bli annorlunda.

Även årets geopolitiska bubblare, den arabiska våren, har fått genomslag på vad vi gjort, och kanske kommer jag att minnas även detta om ett decennium. Och även om delar av mig helst skulle vilja glömma IMF-årets verkliga rubrikskapare, så lär det bli svårt: Dominique Strauss-Kahns överbevisning inför världens alla ögon att han har personliga egenskaper som gjorde honom grovt olämplig på den högsta nivå i vår organisation dit han kommit. För att inte tala om såsom möjlig inneboende i Elyséepalatset, men det är ju en annan historia.

Långt bortom stora och små rubriker finns förstås mängder av saker små episoder som kunde förtjäna att minnas, kanske kollegor som kommit, gått eller gjort intryck, kanske till och med ens egna små stordåd och fadäser. Inte mycket som är av större allmänintresse är jag rädd. Men i slutändan kanske alla dessa dagar betyder något ändå - som Aristoteles lär ha sagt - “We are what we repeatedly do."

För övrigt finns ett nytt blogginlägg om Finland och eurokrisen här.

Fem solvarv

Pondering the dark side of the force.

Måndagar är ju som de är, fast om de är födelsedagar såg kan de ju vara speciella ändå. Särskilt om man fyller sitt första quinquennat. Isak har förvisso vaknat mycket tidigare än vanligt hela december - lysande pigga ögon som bara är nöjda när adventskalendrarna öppnats. En choklad- och en Legokalender i år. Men måndagen den 5 december var förstås ännu mer speciell, och det var bara många ord och förmaningar som kunde hålla lillkillen i sin säng tills sedvanlig uppvaktning var redo denna mörka förvintermorgon. Star Wars är årets presenttema (trots att killen inte sett en endaste snutt av filmerna) - plastsvärd, lego och Wii-spel, men frågan är om han ändå inte lekt mest med sina "BeyBlades" - en hottare blipp-blopp-version av gamla snurror. Let it rip! Eller med boxbollen och boxhandskarna som Lucila gav honom. Oväsentligt. I vilket fall - på födelsedagskvällen vankades chokladtårta OCH glass. Det var viktigt. Sånt är ju viktigt.

Glad måndagsmorgon.

På sin födelsedag hade Isak också med sig en poster till skolan (tidsödande söndagskreation för far och son) - All About Me - med främst ett dussintal foton som visade på viktiga saker och händelser i Isaks liv. Traditionen på hans nuvarande skola är att eleven får presentera denna på sin födelsedag, och därutöver har man en speciell firande-ritual någon dag under veckan, då en förälder också kan komma. Denna kallas "Walk around the Sun" och fick i Isaks fall bevittnas av Pia förra tisdagen. En stor solkalender låg på golvet mitt i rummet, alla elever satt ner i en stor ring och sjöng en sång medan Isak gick ett varv runt "solen". Efter varje varv/vers fick eleven visa ett foto på när de var ett år, sedan ett varv och foto för två år, och så vidare upp till fem solvarv för vår store lille pojke. Barnet i centrum denna gång var mycket nöjd med uppmärksamheten!

Inte Ikaros flykt, men brännhet ändå.