Jag ska först erkänna att jag för det mesta verkligen gillar att vara utlandssvensk. Det må låta konstigt för den som aldrig bott utanför sitt hemland, men jag skulle hävda att jag kan vara mer ”mig själv” utomlands än när jag är i Sverige. För att bli lite mer precis så tror jag att det handlar om att jag utanför Sverige inte känner att jag måste leva upp till en massa underförstådda sociala koder och normer (tänk Jante, tänk klaga på vädret, tänk hålla rabatterna välrensade osv.). Och så är det spännande - man lär sig mycket om sig själv när man tvingas försöka förstå samhällsnormer och vanor på andra ställen. Men visst är jag kluven, för jag känner samtidigt mig väldigt svensk och är ofta stolt över det som befolkningen lyckats skapa i mitt hemland – högt ekonomiskt välstånd, human behandling av de svagaste, öppenhet för det nya, god infrastruktur, välfungerande rättssystem. Med mera. Och det är ju inte bara enkelt att bo utomlands – de eviga kulturkrockarna suger ju också ur en kraft.
Nåväl, dessa funderingar bara för att komma fram till den relativa chock det var att läsa
denna artikel på CNN:s hemsida igår – tydligen är barnaga tillåtet i samtliga 50 amerikanska delstater, och därtill har läraren rätt att örfila barn i 19 delstater. Vidare har USA inte ens ratificerat FN:s deklaration om barns rättigheter. Jämförelsen i artikeln med Sverige känns rätt brutal – även om det är vi som är annorlunda i amerikanernas ögon så känner jag förstås att det är de som är stenålders – hur kan man rättfärdiga våld mot barn? Med tanke på frevensen som man fortfarande har offentliga avrättningar i det här landet kanske man inte skulle ha blivit så överraskad, men ändå, det handlar ju, återigen, om barn!
Vi har tack och lov varit relativt förskonade från att behöva bemöta denna kulturskillnad ”head on” här i USA (eller i Guatemala för den delen). Visst vet vi att några av grannarna här ger sina barn någon örfil då och då, men vi har inte sett det direkt och inte heller förstått att det ska ha varit något ”omfattande”. Men på denna punkten är Sverige ett verkligt föredöme där jag inte ser värdet av det annorlunda. I Sverige ligger den moraliska och legala rätten så självklart på barnens sida, och där kan en utomstående utan risk för repressalier lägga sig i andras "barnuppfostran" om den innehåller våld. Vi måste förstås acceptera att det inte är så där vi nu bor, men det lämnar en dålig smak i munnen.
Jag frågade Agnes igår kväll om hon visste vad "spanking" var: jo det visste hon, men nej, hon visste inte om någon kompis som råkade ut för det. Jag undrar hur många svenska barn som vet vad "aga" är. Agnes vet det inte.
