Sista utposten

Bilen rullade planenligt norrut från Prout Place, Falls Church, Virginia, vid 15-tiden i lördags. 37 svettiga grader. Lite köer vid passering av NYC, men annars inga problem på färden. Natten tillbringade på sunkigt motell i New Havens utkanter. Connecticut! Bara 33 fuktiga grader på kvällen... puh! Martin som vaknade tidigt var dock hurtfrisk och joggade in till stan och kollade in Yale University. Vi andra fick ta oss en titt från bilen. Sedan bar det nordost över mot Rhode Islands fina sandstränder. Vi hade läst in oss på nätet och trodde oss veta att lille Tage skulle få vara med oss på stranden. Väl framme så visade det sig att vi behöver läsa på bättre. State law: No dogs on any beach in the state of Rhode Island. Jahupp, så det var bara att komma på en nödlösning. Martin och barnen började "beacha", jag och Tage tog en promenad i skogen och blev totalt uppätna av myggen. Sedan bytte jag och Martin. Således var både barnen och Tage trötta och nöjda när det väl blev dags för ett nytt bilpass, denna gång med destination Boston. Och de vuxna hade många vackra myggbett. Men bra och svalkande vågor.

Rhode Island beach girl!

Det är underbart att kunna kolla upp hotell med iPhone i bilen! Det går bra att resa runt med både barn och hund, men det blir knappast enklare...

Idag har vi besökt (läs Pia och barnen) JFK museum, medan Martin och Tage fick en härligt myggfri promenad. Friska havsvindar gjorde temperaturen behaglig. Sedan promenerade hela gänget runt i downtown Boston. There is a first for eveything: Isak gick själv hela tiden! Ja, kanhända att vi inte gick superlångt, men i alla fall. Vi har dock inte alltför höga förhoppningar att detta ska hålla i sig när vi vill ut och knalla runt i skogarna i Maine. Maine ja. Där befinner vi oss nu. Återigen på ett motell några kilometer från motorvägen, men med lite mer gräsmatta runt omkring än tidigare. Tage är helnöjd och vi kan åter sitta ute igen på kvällen, vi njuter lite av att temperaturen sjunkit strax under 20 grader. Efter lite plask i poolen drar vi imorgon förmiddag fortsatt norrut, mot Moosehead Lake. Sedan blir vi eventuellt utan mottagning (vi har hört att det varken finns telefontäckning eller internet) och dessutom utan elektricitet i vår rustika stuga. Tror att det blir en mycket nyttig erfarenhet för våra TV-råttor till barn. ;-) Ja, för all del, även för oss som snabbt har vant oss vid att kolla mejlen, facebook, etc stup i kvarten via iPhone. Så nu blir det kanske tyst från oss tills 1 augusti.

Jaa, fotografen hade fel på exponeringen hela dagen. Ingen semester utan missöden. Men det är i alla fall guldkupolen på Massachussetts State House i Boston i bakgrunden.

Biltullsnota hittills: 34 dollar och 80 cent. Antal delstater passerade ännu så länge: tio.

Into the wild!

Not quite travelling lite

Nu är första jobbhalvåret i USA slut, semestertider stunder. Bilen står packad på uppfarten, redo att ta oss norrut från de tryckande 37 grader vi har här i Washingtonområdet idag. Tält, sovsäckar, hundbur, badkläder och en vansinnig massa andra prylar. New England väntar.

Glad sommar! önskar familjen Holmberg

The rf

Agnes nya specialité är att skriva lappar och bildtexter. Det kan handla om allt möjligt, men mest är det i still med "I love my mom" eller "I love my puppy", med ackompanjerande bild. Efter en konflikt vi hade fick jag en "I hate you dad" lapp. Ibland blir det små uppsatser, rentav. Varför inte ett helt post-it block med ett ord på varje lapp...?

Ovanstående är lite förskönat. Inte tematiskt, utan stavningsmässigt. Hon stavar helt efter gehör, och på engelska är detta nästan vansinnigt svårt. Jag menar, visst har vi sje-ljud (eller är det sche-ljud) på svenska, men det är ändå inte i samma division. Men nu vill hon inte skriva på svenska, bara på engelska. Sheep, cheap, ship, chip, chirp, burp, weather, weak, week, steak. Jäkla språk att lära en 5-åring. Helt stokastiskt är det väl inte, men man får lära sig helt enkelt. Med Agnes har vi inte sett någon som helst anledning att ha stavningskurs ännu, utan försöker bara uppmuntra kreativiteten. Någon gång har hon frågat, och då har vi sagt hur det "ska" vara. Så viktiga orden "The" och "Love" är nu alltid rättstavade när  hon skriver.

Min riktiga favorit i hennes strävan att kämpa med engelska språket är för tillfället rubriken. Ackompanjerar ett annat av henne favoritmotiv för teckningar för tillfället, dessa av en blå planet med gröna landområden. Håll med om att det är ganska fyndigt.

En regnig eftermiddag

Liten prydlig pojke bakar!

Cookies and milk. Yummie!

Nyvunnen energi blir till bus både inne och ute.

Sedan dags för pärlplattepyssel.

Sommar, sommar, sommar

Jordgubbar och vispgrädde känns somrigt även här!

Ja, ni njuter härlig sommar även hemma i Sverige nu har vi förstått. Inte illa. Svensk sommar är nog det bästa som finns, när den väl vill framträda vill säga. Här har vi det fortsatt varmt och fuktigt, men inte lika hett som i förra veckan. Nu har vi "bara" drygt 30 grader. Och Agnes är nu inne på sin tredje veckas sommarlov. Helt, helt ledig är hon dock inte. Första dagen på höstterminen ska hon lämna in en arbetsbok à 116 sidor. Visst, mycket av det är bara att färglägga och så, men i alla fall. Det gäller att vara flitig även på somamrlovet när man är 5 år!

Denna vecka är det i alla "Summer camp", med underrubriken "Great Outdoors for youngsters" som står på schemat för både Agnes och Isak. Fyra timmar om dagen ska de knalla omkring i en jättelik park och busa omkring med likasinnade. Ska snart iväg och hämta dem, så då får vi väl se hur bra det har varit.

Här följer lite bilder från den senaste tiden:

Relativisten

Det är kvällsdopp i en pool i norra Falls Church som gäller. Dagen har varit årets hittills varmaste i Washingtonområdet, med en topp på ohyggliga 39 fuktiga grader på seneftermiddagen. Isak trycker sig upp för trappstegen i bassängens djupa del och kubbar sedan droppande runt bassänghörnet för ännu ett våghalsigt tokhopp från 1½-meterssvikten.

"Det är suuuuperkallt här uppe, pappa".

Skulle man kanske ta och berätta för honom om blåskalla och regniga junidagar på Hyllinge friluftsbads simskola anno 1981?

En gringo i familjen

Jo, så var det ju så att vi blivit med hund. Vi har adopterat en s.k. rescue-dog eller shelter-dog, en hund som av en eller annan anledning övergivits. Vi hämtade vår lilla hanhund hemma hos en fosterfamilj i Harrisburg, Pennsylvania, för ett par veckor sedan. Ursrpungligen ska ha och hans 3 syskon ha kommit från Tennessee, men ha blivit förflyttade norrut på jakt efter familjer som kunde ta hand om dem. Pia hade anmält oss till ett nätverk här redan för flera månader sedan, och vi har gått igenom lämplighetstester och allt. Till sist blev det så att vi valde att försöka få en liten valp efter att ha hört lite skräckhistorier om hur barn blivit bitna av adopterade vuxna hundar som verkade snälla men som inte var det när det blev för tuffa tag. I alla fall. Valpar är ju inte lika lätt att få tag i, så vi fick vänta en del tills vi blev erbjudna en för adoption.

Vår tanke på en springerspaniel blev bara delvis bönhörda. Vår lilla vovves mamma är förvisso en springer, men pappan är det definitivt inte, snarare en beagle eller kanske snarare något slags terrier. Nåväl, nu blev det som det blev, en liten gatukorsning med spanielögon och öron, mjukaste spanielpälsen men annars rätt mycket "annat" i kroppen. Vi kämpar i alla fall på för att få honom rumsren, gläds av hans upptåg och försöker att inte uppröras alltför mycket av alla uppätna skor (barnskor som inte lagts in i garderoben ligger ofta risigt till), njuter av hans supermjuka gosiga päls och öron, försöker se till att alla vaccineringar blir klara och så vidare. Inte riktigt en ny bebis, men ändå rätt mycket jobb. Pia och Agnes har redan varit på en första lydnadskurslektion med honom (ett av flera krav för att få adoptera).

Le voilá:

Det var lite klurigt att hitta på ett bra namn, vi jobbade runt med en massa alternativ. Barnen fastnade för ett av dessa. Så nu heter han Tage, fast det inte är klockrent på amerikanska. Huruvida det var ett sannolikt val av namn eller inte låter vi andra bedöma, men åkte man och hämtade honom i just Harrisburg så gjorde man det. Punkt.

God loves fat people

...står det med bulliga bokstäver över en stor del av en betongvägg bredvid cykelvägen jag använder för att komma till jobbet.

Möjligen pekar detta på ett område där sociala stigma och trauma kan vara särskilt betungande (no pun intented), trots att USA sedan länge är mega-tjockisarnas förlovade hemland. Eller så är det någon slags ironi... Men till vem är budskapet egentligen riktat? Jag är inte säker här heller, men jag vet att jag i vilket fall inte sett en enda tjockis joggande eller cyklande längs den där muren.

Mycket att tänka på medan man trampar sina dagliga mil.