Adjö pocket

Jag vet inte hur det ser ut på tunnelbanan i Tokyo, men en lite rolig sak med storstadsamrisarna är deras uppenbara beredskap att ge alla möjliga prylar och mojänger "the benefit of the doubt". Nu gäller det allehanda elektroniska bokläsare (e-readers). Lustiga namn har de också: Amazons föregångare heter Kindle, sen finns det Nook, Skiff, Que och så naturligtvis Apple's iPad. Istället för en trogen tidning (de seriösa har fortfarande sin stora Washington Post med sig, andra kör med någon av de två dagliga gratistidningarna här i DC), kanske en prasslig Economist eller en halvknölig pocketbok har dessa avantgardister alltså en platt skärm i större pocketformat där varje sida blinkar fram med ett litet klick med tummen. Böckerna (eller den text som en riktig bok innehåller) laddas ner i förväg via datorn hemma, alternativt direkt till din läsare om man verkligen ligger i framkant. Det går också att via abonnemang ladda ner tidningar och tidskrifter. Inga armbågsrörelser som stör medresenärerna alltså (vilket tyvärr ofta blir rfallet i rusningstid på den orangea linjen).

Jag har naturligtvis ingen, och planerar väl inte att skaffa någon heller. Teknikmässigt ligger jag ju inte i framkant, och därtill tillhör jag de som ser böcker som mer än bara en samling tryckt text - de är ju inredning också, man kan ge bort dem eller låna ut dem, och till och med ha att bläddra i vid tillfälle när en minnesdemon knackar på. Men å andra sidan - de flesta av våra böcker ligger i kartonger på vindar eller källare, pocketböcker (som jag köper mest) är inte så snygga ändå, ingen har tid att läsa de böcker de köper så varför skulle de låna en bok av någon annan, och om det är något man vill leta efter är det knappast i gamla böcker man gör sig besväret nuförtiden. Så kanske ändå.