 |
| Samhällsinformation på busshållplatsen vid Washington Circle. |
Är skuldtaket då inte ett nödvändigt ont, att sätta en gräns för hur skuldsatt ett land kan bli? Jag tillhör den gamla skolan som gärna skulle se budgetbalans lite oftare och lägre statsskulder generellt, men skuldtaket är ett idiotiskt sätt att försöka uppnå målet. Det är som att på förhand bestämma sig för att man bara ska få ta ett visst antal andetag på en långsimning, för att sedan ligga där hundra meter från stranden och tvinga dig själv att hålla andan medan du simmar vidare. Javisst, du borde kanske inte simmat så långt ut, men när du väl är där ute är det ganska kontraproduktivt att bestraffa dig själv med att inte fortsätta att andas. Jobbigt och onödigt. För det är ju inte så att USA inte kan låna fler pengar, eller ta fler andetag för att följa liknelsen. Det kan man på alla sätt och vis. Det är inte som för simmarna från Sri Lanka och Ghana, som förra året blev för tunga och sjönk under ytan. Men visst, USA har ett skuldproblem, simmaren har stenar i badbyxefickorna, om vi leker vidare med liknelsen. Denna skuldövervikt har dock inget med skuldtaket att göra, utan är kopplat till ett polariserat politiskt system där långsiktigt ansvarstagande inte premieras. Det är inte bra, men ingen orsak att vara en idiot. Att hålla andan och simma vidare är dumt. Dumt, jobbigt och onödigt. Sedan snabbt farligt. Blodtrycket stiger. Simmaren kommer att tuppa av av syrebrist någon gång, och hjärtat kan stanna. En amerikansk statsbankrutt skulle vara finansvärldens motsvarighet till simmarens hjärtinfarkt. Varför det är så kan man spendera många timmar i hetsig diskussion kring, men ingen större tvekan finns bland ekonomer kring att tillit till amerikanska skuldpapper och dollarn är helt centrala delar i det förtroendespel som är en förutsättning för stabilitet i dagens globala finansiella system.
Vän av ordning frågar: varför höjer kongressen bara inte skuldtaket då? Tillbaka till det polariserade, dysfunktionella politiska systemet – ena sidan tänker att man kan straffa den andra genom att tvinga hela staten att hålla andan. Trogen läsare av ekonomiska nyheter frågar: har inte det här med att slå i skuldtaket hänt förut i USA, bara för att försvinna när man hittar någon poltiisk kompromiss "down the line"? Rim och reson dikterar ju att man hittar en lösning. Jodå, det har hänt massor av gånger. Men bara för att man simmat långa sträckor utan att andas förr betyder inte att det inte är riskfritt att göra det igen. Det som oroar mig är att rim och reson inte är något som biter på de extremistiska kulturkrigare som utgör en mindre men inflytelserik del av det republikanska parti som sedan några veckor har en majoritet i kongressens ena kammare, representanthuset. De kommer att kräva orimligheter för att stödja ett höjt skuldtak, eller bara tvärvägra. Och skulle något mer moderata delar av republikanerna söka stöd hos demokraterna för ett höjt skuldtak kommer en häxjakt på förrädare att skena genom republikanerna. Ingen vet hur det skulle sluta. En hjärtinfarkt för det globala finansiella systemet vet vi dock lite mer om, eftersom det i princip var vad som hände 2008. Det blev inte vackert. Ingen anledning att testa igen, speciellt inte i onödan.
