Livslång bästa vänskap

Helt plötsligt var jag efter nära tre månader hemma i Sverige igen. I torsdags morse köpte jag en biljett, och i lördags morse var jag åter hemma på Lindesgatan i Vellinge. Som ni förstår var det inte planerat, men för mig helt nödvändigt. Efter tolv och ett halvt fina år som hundägare till vår Tage var det dags att säga farväl. En dag man visste skulle komma men som man ändå inte helt kunnat förbereda sig på. 

För någon som inte har eller har haft hund kan det kanske te sig märkligt att akutflyga över Atlanten för att vara med under dens sista timmar och ögonblick. Jag kan inte förklara det bättre än med att det kändes som det enda rätta för mig och familjen. Att ha genomlevt de senaste dygnen har gjort ont i hela kroppen på det sätt som indikerar djup sorg. Tanken på att inte vara där gjorde mer ont. Vi har gråtit, kramats och tagit hand om varandra.

Nu tvingas vi vrida fokuset mot de många fina minnen som vi bär med oss från åren med vår älskade följeslagare. Hur han kom till oss som en förskrämd liten valp, en övergiven stackars liten blandrashund som vi via en organisation för ”Rescue Dogs” fick hämta i Harrisburg, Pennsylvania. På grund av Tage Danielssons formidabla monolog ”Om sannolikhet”, som handlar om denna orts avtryck i världshistorien, fick han sitt namn - trots att det inte fungerade speciellt bra i USA (Tagué, Tachey, Target???). Hans mjuka sätt, och hans fantastiskt underbara mjuka päls. Hur han alltid anpassat sig till förändringarna i familjen, inklusive en liten baby 2012. Hans speciella utseende (Sankt Bernhard, men….?) som aldrig upphörde att vara ett samtalsämne. Hur hans svans växte ut till att bli en fantastisk plym. Hans efterhand mörka skall när någon som han inte kände igen ville komma in på tomten. Hans skall som ekade i den tomma avgångsterminalen när vi flyttade med honom över Atlanten. Hur han njutit av det svalare klimatet i Norden, och inte minst den stora trädgården hemma i Vellinge. Hur han älskat de många promenaderna på stränderna nere på Näset. Hans passgång. Hur han älskade att komma med i bilen när vi skulle åka till fjällen, och hur han njöt av promenaderna i snölandskapet. Hans försiktiga nyfikenhet, men inte påflugenhet, gentemot andra hundar. Hans ”wildlife encounters” - några med dödlig  utgång. Hans lugn - koppel var egentligen aldrig något som behövdes. 

Tage fick ett riktigt bra hundliv efter en tuff start. Alltid frisk och stark intill det sista halvåret. Älskad av alla oss som haft honom som nära kamrat i vardagen, inklusive Lucila under åren i Washington och Bo&Lisen, hos vilka han alltid hade ett andra hem under alla åren i Vellinge. Det är hemskt hur mycket vi saknar dig, vännen. Tack.

Ur ett berg av förtvivlan, en hoppets sten

Jag gillar verkligen att komma ner på The National Mall, den drygt tre kilometer långa parken som går mellan kongressbyggnaden i öster och Lincoln Memorial i väster, med obelisken Washington Monument i mitten skuggandes Vita Huset. Dess östra halva är späckad med muséer och andra halvan har en rad monument och minnesmärken av olika slag. 

Favoritplatsen är Lincoln Memorial. Dit har jag vid ett flertal gånger gått bara för att sitta ner och njuta. Utöver sin pampighet med vita marmorstoder och sin vackra belägenhet just intill Potomacfloden är monumentet också en daglig folkfest som väl hedrar den viktigaste presidenten landet haft. Det är helt enkelt bara väldigt underhållande att hänga där ett tag, när man än kommer dit. Vid gryningen utför armérekryter sin morgonexercis på planen mellan monumentet och vattenbassängen, i vilken Washington Monument speglar sig. På dagarna passerar mängder av turistgrupper och skolklasser. På eftermiddagarna trängs familjerna där med ungar som med strålande ögon glider nerför marmorbalustraderna bredvid den breda trappan upp till templet i grekisk stil, medan föräldrar och farföräldrar går in och tittar på den tronande jättestatyn av Lincoln. Senare, när solen gått ner, sitter kärlekspar och vängrupper på trappor och avsatser, och på torget nedanför har man ”pop-up” salsalektioner medan mängder av elscooters med kids svänger fram och tillbaka. En levande plats på alla sätt.

Trappan upp till Lincoln Memorial är också platsen från vilken ett av 1900-talets med kända tal hölls. Den 28 augusti 1963 höll Martin Luther King Jr. ett 16 minuter långt tal där, under avslutningen av den "March on Washington"som medborgarrättsrörelsen anordnat den protestsommaren. Talet har efterföljande blivit känt som "I have a dream"-talet (länk här), och man måste nog ha vuxit upp under en sten om man inte hört talas om det.   Efter att ha passerat såväl minnesmonumentet dedikerat till MLK som Lincoln-monumentet på vägen hem från en löptur idag satte jag mig ned och såg hela talet på YouTube. Jag hade aldrig lyssnat på hela talet förr. Sen såg jag det två gånger till. 

En krans lagd på platsen där talet hölls, 59 år senare

Utan att vara detaljinsatt i medborgarrättskampens historia eller med förmåga att följa alla de religiösa referenser som denne pastor använde, måste jag säga att det fortfarande är ett helt fantastiskt medryckande och känsloskapande tal. Vackert språkbruk och fantastiska metaforer. Gåshud flera gånger, inte minst när han kommer till crescendot med "jag har en dröm", och speciellt när han relaterar till sina egna små barn (han var bara 34 år när talet hölls). 

"I have a dream that one day on the red hills of Georgia, the sons of former slaves and the sons of former slave owners will be able to sit down together at the table of brotherhood. /.../ I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character."

Men även passagen när han betonar vikten av icke-våldsprincipen för kampen, säkerligen en klart  bidragande faktor till att han fick Nobels fredspris bara ett år senare, är mycket stark.

"In the process of gaining our rightful place, we must not be guilty of wrongful deeds. Let us not seek to satisfy our thirst for freedom by drinking from the cup of bitterness and hatred. We must forever conduct our struggle on the high plane of dignity and discipline. We must not allow our creative protest to degenerate into physical violence. Again and again, we must rise to the majestic heights of meeting physical force with soul force."

Vad skulle MLK tycka om dagens USA? Han skulle kanske vara stolt över de förbättringar som skett, men ändå inte nöjd (för att halvt citera ett av svenskt 2000-tals bästa politiska uttryck - courtesy of Pär Nuder). Han skulle säkerligen ha stött Black Lives Matter-protesterna och upprörts över den segregation och stora ekonomiska ojämlikhet som fortfarande präglar USA. 

"We can never be satisfied as long as the Negro is the victim of the unspeakable horrors of police brutality. /... / No, no, we are not satisfied, and we will not be satisfied until justice rolls down like waters, and righteousness like a mighty stream."

MLK Memorial är ganska nytt, det invigdes 2011 och ligger en tre-, fyrahundra meter från Lincoln Memorial. Det visuella upplägget för monumentet är också hämtat ur "I have a dream"-talet: en majestätisk stenstod av MLK som dragits fram ur ett fiktivt berg bakom. 

"This is our hope. This is the faith that I go back to the South with. With this faith, we will be able to hew out of the mountain of despair a stone of hope."

Lokal vardag i global motvind och uppförsbacke

På ytan lever jag, liksom de allra flesta människor, ett mycket lokalt liv. På två månader är den längsta utflykt jag gjort till IKEA ute i förorterna, och de flesta dagar är det bara kontoret och lägenheten som gäller, två platser med en dryg kilometer emellan. Samtidigt är jag tillbaka på en arbetsplats där hela världens utveckling står i fokus på ett sätt som ibland gör att man får lite svindel. Och Världsbanken inte bara följer det som sker, utan försöker också påverka den så mycket den bara kan: den är världens största utvecklingsaktör med knappt 13.000 anställda och låneåtaganden på 104 miljarder dollar det senaste året för projekt i samtliga låg- och medelinkomstländer på vår planet (förutom Nordkorea och Kuba, som inte är medlemmar). Och även om Banken just slagit utlåningsrekord så går det plötsligt sämre med det som vi arbetar för. 

Under 2020 erfor världen den största ökningen av antalet människor som lever i extrem fattigdom sedan andra världskriget, självfallet som en följd av framför allt covid-pandemin. Även om man kan välja att se detta som en tillfälligt bakslag i mänsklighetens fabulösa framgång vad gäller just att reducera global fattigdom, kan ingen säga att det inte var ett hårt slag. Andelen människor som lever i extrem fattigdom har fallit från sex av tio 1950 till under var tionde människa idag. Det är förstås fortfarande väldigt många människor; över 700 miljoner. Men 2020 steg antalet extremt fattiga med nära 70 miljoner människor, eller nästan 10 procent. Och det är förstås bara mätt på förlorade inkomster. Barn i utvecklingsländer har i genomsnitt missat ett helt läsår i skolan. Om historiska samband håller betyder det att deras framtida inkomster får sig ett ordentligt hack ner. Över de närmsta trettio åren kommer ”kostnaden” av denna förlorade lärdom att vara mer än dubbelt så hög som det inkomsttapp världens fattiga drabbades av 2020. Uppförsbacke. 

Vi vet att världsekonomin studsade tillbaka 2021, men vi vet också att vi nu sannolikt är på väg in i en rejäl global recession. Inflation och räntor stiger historiskt snabbt, och många länder, rika som fattiga, står med historiskt höga skuldberg som hämmar förmågan att agera, inte minst att finna resurserna till den energiomvandling som världen behöver för att kunna bromsa den accelererande klimatkrisen. Krig i Ukraina betyder därtill svält och lidande i Afrika när stora delar av världens spannmålsexport slagits bort. Redan i slutet av 10-talet såg FN-systemets, och Världsbankens, mål om att utrota extrem fattigdom globalt till 2030 tufft ut att nå, och nu är det närmast ouppnåeligt. Och det är motvind. 

Att vara med och diskutera analyser av utvecklingen globalt, regionalt och i varje enskilt land, samt vad Banken gör och borde göra, tillhör nu min vardag i styrelsearbetet. Jag jobbar med folk från hela världen, och använder alla de språk jag kan så mycket jag kan. Mental vardagsglobetrotting. Någon annan gång ska jag försöka förklara mer pedagogiskt vad Martin från Vellinge egentligen håller på med, men jag kan i vilket fall slå fast att jag, mitt begränsade och hyperlokala rörelsemönster till trots, nog aldrig har känt mig så mycket som en del av hela det här klotet och dess ödesfrågor som nu.