För snart sex år sedan gick vi en utresekurs på Utrikesdepartementet. Jag minns att en av sessionerna handlade om de mentala utmaningar som man som utsänd i rikets tjänst kunde råka ut för. Kulturchockarna. Stressen. Anspänningar i familjelivet. Samtidigt så var konsultens slutsats klar - det svåraste av allt är att komma hem, att komma tillbaka. Du känner dig öppnare, rik på upplevelser, mer insiktsfull. Och samtidigt är ingen intresserad av vad du gjort, allt verkar bara ha rullat på och fortsätter att rulla på i samma spår. Vädret likaså. Och så vidare. Men också att man i varje kulturomställning har ungefär tre månaders "smekmånad", det är först därefter chocken slår till.
Utöver konsulten den gången har detta med att det är svårare att flytta hem något som jag hört så många gånger under de senaste åren, av diverse diplomatfamiljer eller allmänna kringflackare, att jag inte vet om jag ska se det som en fullständig sanning eller en tröttsam klyscha. Vi är ju alla individer, varför skulle vi då reagera likadant på att komma tillbaka till det välkända hemlandet? Samtidigt är det dumt att vara naiv. Jag inser att jag inte gillar fuktig svensk vinterkyla mer än någon annan. Och varför skulle någon vara särskilt intresserad av mina erfarenheter av guatemalansk överklass och amerikansk huvudstadsmedelklass? Varför skulle jag vara bättre på att hantera det än andra hemvändare?
Smekmånad, ja det vet jag inte riktigt. Det känns mer som om det är ett kontinuum av riktigt mycket att anpassa och återanpassa sig till. Kanske är det bra? Vi har ju förvisso flyttat "hem", men ändå inte till samma hem som vi hade sist vi bodde i Sverige. Boende ska fixas och ordnas. Barnen ska fås in i nytt skolsystem. Och jag har ju börjat på nytt jobb i nytt, tredje land, så någon total återgång i gamla tröga spår är det ju absolut inte tal om. Helt konsekvent, kanske, att varannan dag känns bra och varannan motig som en blöt vintervind över Söderslätt.
Det är väl lite osäkert om vi kommer att fortsätta med bloggandet nu, men ännu ett tag kanske det finns anledning att skriva små snuttar och krönikor som denna, om det som bloggarna ändå handlat om från början - utmaningarna med att förstå och anpassa sig. Och kanske kan man också få lägga till små intressanta fakta, som att vår yngsta dotter förra veckan fick två tänder och ett personnummer. Och att hon igår lärde sig klappa!
A Few Quick Announcements
2 år sedan
