Jag måste erkänna - jag blev inte jetlaggad denna gång, med dubbel Atlantkorsning inom 72 timmar. Men sömnbrist blev det, så det kändes inte bättre än att vara laggad. Fortfarande idag onsdag känner jag mig liksom lite bakis. Visst var festen i Åstorp riktigt bra i lördags, men det torde inte vara alkoholintaget som spökar ännu. I alla fall.
Först sedan jag kommit tillbaka till USA har jag haft lite tid att fundera över det som
också hände i Sverige i helgen. Vår "förste" självmordsbombare, tack och lov av mindre framgångsrik modell. Stockholm. Drottninggatan. Att det handlar om en bombare som växt upp i vårt öppna samhälle, med dess (trots allt) relativt goda nivå av tolerans och möjligheter, gör det hela mer svårbegripligt. Men terror handlar uppenbarligen mer om en perverterad syn på rättvisa bland personer som känner sig hemma i aggressiva ideologier, än om hjärntvätt och förtryck. Men vad betyder den lärdomen för vårt samhälle då? Intuitivt är det svårt att se att något bra kan komma ur det.
Det skedda i Sverige har uppmärksammats ganska mycket i flera amerikanska tidningar; här är de ganska "hooked on terrorist stories". Tja, de har ju lite mer erfarenhet än vi, om man säger så. Jag hade ingen direkt inblick i USA före 11 september 2001, men min bild är att den förändring av det amerikanska samhället som skett sedan dess för att minska terrorrisker överlag inte lett till brutala övertramp internt även om det definitvt inte kommit utan bieffekter, inte minst externt. Tänk Abu Ghraib och Guantanamo. Klart är att polis och underrättelse- och säkerhetstjänst satsar mycket resurser på att stoppa potentiella terrorister. Det verkar ge resultat. Bara under året vi bott här har det här med jämna mellanrum kommit nyheter om hur tokar med ambitioner att genomföra eller stödja terroristdåd, ensamma eller i grupp, gripits av FBI efter lyckad infiltration. Så sent som i oktober plockade man in en jeppe som höll på med rekognocering för att
bomba bl.a. "vår" linje av tunnelbanan här i DC-förorterna på Virginiasidan.
Jag tror att Sverige, liksom övriga öppna västländer som kan tänkas vara eller bli måltavlor för fanatiskt religiösa terroristers angrepp, har en mycket svår väg att vandra. Ett öppet samhälle måste hantera utsatthet utan att förlora sin öppenhet i processen; skriver Financial Times i sin ledare igår om
"Stockholm's Bomb" (kan tyvärr inte länka till den). Konsekvensen är enligt skribenten att vi måste vara beredda att acceptera ett visst mått av risk, för skulle vi fullt ut vilja eliminera sådana risker kommer vi att undergräva öppenheten, denna vår styrka. Jo, det låter liksom rätt, men känns ändå på något sätt för teoretiskt. Öppenhet är inte något som är antingen av eller på, det är väl ändå mer som en glidande skala. Och jag har svårt att se att attityderna till öppenhet i Sverige inte ska ta skada av det som skedde i helgen. Vi glider nedåt på skalan för både öppenhet och tolerans. I min värld är det sorgligt.
När Isak fick sin arm gipsad på akuten fick han (och Pia) på någon timme träffa 5 personer som skötte olika administrativa spörsmål (registrering, betalning, blankett hit och dit) och 5 personer som stod för själva vårdinnehållet, varav en läkare. Hmm. Inte undra på att USA:s sjukvård kostar dubbelt så mycket som andel av BNP som svensk (och de är inte friskare). Nåväl, denna historia bara som ursäkt för att visa fotot här bredvid på vår stackars Isak (som hans mamma hittills bara lagt ut på Facebook).
Vår lilla del av Northern Virginia suburbia, området heter Pimmit Hills, ser ökad trafik i december. Tydligen är vi här i denna lilla triangel mark inklämd mellan Beltway och motorvägen till Dulles Airport ovanligt tokiga med julbelysningar och dekorationer i trädgården. Så att åka en sväng på kvällarna och spana verkar vara lite folknöje framåt jul. Jag var förberedd, eftersom självaste riksbankschefen (som länge bodde i regionen) varnat mig för fenomenet efter att ha hört var vi bor. Nåväl, tur att vårt hus ligger på en återvändsgränd. Det har dock inte dämpat Pias ambitioner på ljusområdet. Snabb tillväxt är det minsta som kan sägas gälla, och vi är inte ens vid tredje advent. Oh well, det är en god bit kvar till den nivå som många andra håller, inte minst det hus på gatan bredvid som våra grannar kallar "Griswolds" (efter Chevy Chase's Päron till Farsa...). Måste säga att det ser mer "imponerande" ut i verkligheten, men nedan en bild från härom kvällen som ger en indikation. För övrigt tycker Agnes att det ser "underbart" ut. :-)
