Wild river, sharp tongue

Första nationalparksbesöket sedan bosättning idag. Grand Falls, uppströms längs Potomacfloden sett från Washington, men bara en dryg kvart från vårt hus. Skog och vild vårflod, picknick med kaffe och varm choklad, minsta barnet som vanligt med obefintlig promenadvilja när det väl gäller. Foto kommer om någon dag- imorgon ska vår Guate-flytt med datorn komma (om det hela inte regnar bort).

När vi kommit hem visar Agnes och Isak upp sitt hus för grannpojken Nathan, 6 år. De verkar helt uppriktigt stolta. "This is my bedroom, and that's just where my parents are sleeping..." Och bla bla bla från pratkvarn A. Och sen kommer en liten sak som vuxna lärt sig att inte säga: "It's very nice. It's not as messy as in your house".

Hanami

Enligt "the Post" är rubriken det japanska ordet för att titta på blommande körsbärsträd. Även om vi bara drog förbi folkmassorna en kort sväng så blev det i alla fall lite hanami för oss i helgen. Och the cherry blossom  är ju ändå en av Washingtons mest kända attraktioner (ca 600.000 besökare per år) så det kändes som att man ville passa på.

So what's the deal? 3700 japanska körsbärsträd runt vattensamlingarna och några av de mest kända nationalmonumenten i södra DC, ursprungligen en gåva från Japan 1912, blommar intensivt en dryg vecka i slutet av mars, början av april. Spektakulärt, naturligt vackert. Om man inte får krupp av trängseln bland flanörer med oanat antal foto-stopp. Lite för tidigt var vi ändå ute, zenit ska nås 1-4 april i år. Men häftigt ändå, även om risken för överreklamering definitivt verkar finnas då nationell media öser uppmärksamhet över denna inte alltför förvånande incident. Spring as sensational news.

Adjö pocket

Jag vet inte hur det ser ut på tunnelbanan i Tokyo, men en lite rolig sak med storstadsamrisarna är deras uppenbara beredskap att ge alla möjliga prylar och mojänger "the benefit of the doubt". Nu gäller det allehanda elektroniska bokläsare (e-readers). Lustiga namn har de också: Amazons föregångare heter Kindle, sen finns det Nook, Skiff, Que och så naturligtvis Apple's iPad. Istället för en trogen tidning (de seriösa har fortfarande sin stora Washington Post med sig, andra kör med någon av de två dagliga gratistidningarna här i DC), kanske en prasslig Economist eller en halvknölig pocketbok har dessa avantgardister alltså en platt skärm i större pocketformat där varje sida blinkar fram med ett litet klick med tummen. Böckerna (eller den text som en riktig bok innehåller) laddas ner i förväg via datorn hemma, alternativt direkt till din läsare om man verkligen ligger i framkant. Det går också att via abonnemang ladda ner tidningar och tidskrifter. Inga armbågsrörelser som stör medresenärerna alltså (vilket tyvärr ofta blir rfallet i rusningstid på den orangea linjen).

Jag har naturligtvis ingen, och planerar väl inte att skaffa någon heller. Teknikmässigt ligger jag ju inte i framkant, och därtill tillhör jag de som ser böcker som mer än bara en samling tryckt text - de är ju inredning också, man kan ge bort dem eller låna ut dem, och till och med ha att bläddra i vid tillfälle när en minnesdemon knackar på. Men å andra sidan - de flesta av våra böcker ligger i kartonger på vindar eller källare, pocketböcker (som jag köper mest) är inte så snygga ändå, ingen har tid att läsa de böcker de köper så varför skulle de låna en bok av någon annan, och om det är något man vill leta efter är det knappast i gamla böcker man gör sig besväret nuförtiden. Så kanske ändå.

Moment in the sun

Jaha, så kom det då, lite oplanerat, mitt ögonblick att vara 9 meter från världspolitikens glödande sol. Typ, alltså.

Bästa vårvädret lockar ut även den blekaste byråkrat med sin lunchmacka. Går ut från IMFs tunga gråbruna byggnad, svänger höger ner på 19e gatan och går långsamt ned mot den spirande grönskan på the Mall. Söderut, i solen. När jag passerar större E Street märker jag att poliser håller på att spärra av varje korsning på E Street i öst-västlig riktning. 4 kvarter från Vita Huset - man behöver inte vara Einstein för att förstå vad som kommer. Så jag väntar några minuter, tuggar förnöjt på min macka i solskenet. Inga förhoppningar - tonade rutor är ju uppfunna. Folk tvingas stanna upp, men ingen ser stressad ut, mest lojt nyfikna. På vår lilla trottoarhörna utbyts artigheter och man småpratar under magnoliaträd på väg mot full blom.

Jag kollar på polisbilarna i korsningen närmast, sedan bortåt, 2 per korsning i varje korsning. Det blir många. På E Street kommer ingenting på några minuter. En helikopter cirklar runt nära. Sedan, 1, 2, och så vidare upp till 9 polismotorcyklar i rad (2 med sidovagn). 3 polisbilar i spjutspetsformation. Sedan ett virrvarr av svarta monster-SUV-trucks. Kanske 8 stycken totalt, de första två av dem med flaggor. Monster-SUV-truck-limo! På Sveriges ambassader sitter alltid ambassadören eller besökande högdjuret bak till höger, och jag står på höger sida av kortegen. Och där i hundradelsvirrvarret ser jag tydligt president Obamas långsmala överkropp i vit skjorta, ansikte i profil. Tror jag. Eller hans body double, vem vet. Ingen tonad ruta i alla fall. Secret Service-jeeparna med skjutklara gubbar åt alla håll. Men in Black. En ambulans, och ett par vanliga polisbilar till. Sedan är showen förbi. Till höger om mig på trottoaren utbrister en man som blivit lite för involverad i samtalet med en yngre tjej: "Oh maaaan, now I missed the Prez again". med tydligt sarkastisk underton.

Och visst, hur spännande är det egentligen att vara några meter från USA:s 44:e president i ett par hundradelar?

Kollar på nätet, ser att presidentens bil är en Cadillac. Cadillac One, förstås. Flygs tydligen med på alla statsbesök utomlands. Inga besök hos skojarna på Hertz eller Avis för Barack alltså...

Klöver för alla

Idag firas St Patrick's Day i hela USA. Vanligtvis kriticeras vårt värdland för att innehålla mindre riktig kultur än en liter yoghurt. Men man får faktiskt säga att firandet över hela landet och över etniska gränser av det starka inflytande som irländska invandrare hade under landets första sekel är rätt kul. Alla barn måste ha grönt på sig i skolan och det är massor av spex och skoj. Rätt många vuxna bär också grönt, men firar dagen mer med barrundor än lekar. Och för college-kidsen, tänk Lussevaka. Visst finns det ett kommersiellt inslag, men går inte att jämföra med Valentine's. Historielöst är det inte, snarare en slags tribut till invandrarnas kraft och positiva påverkan att bygga landet. Att dagen också tidsmässigt faller här i Washingtonområdet när små gröna skott lockas fram av dagens 18 grader och sol är också skäl att fira. Grönt är skönt.

Frühlingsmanifest

Småstumma fingrar, men lyckliga lungor. Behövs handskar när våren kommit? Nej för tusan. Ingen tvekan, den är här. Säger min näsa, och termometern. Sus i öronen, rinn i ögonen, pumpande hjärta, på väg till tunnelbanan, doftcentrum jobbar för högtryck – detta är bra, detta är rätt, detta är gott, detta är nytt och ändå välbekant – men är det den varmare jorden, spirande växtlighet eller kanske nymornade maskar som gör att det doftar så? 45 dagar vinter – så lagom, och sedan njuta av berusande första vårdofter och högtstående sol. Spring - vilket bra ord egentligen, thank you English language! Men förbannelse över kontorsfönster som inte går att öppna. Över ständiga suset från luftkonditioneringen. Men ikväll, kryssande över motorvägsavfarterna och in i villaförortshjärtat, ska jag njuta igen. Tillfyllest.

Trögt och glidigt

Det är inte helt enkelt att uppdatera en blogg när man inte har internet hemma. Och kartonger att packa upp. Och bil att köpa. Och försäkringar att lösa, abonnemang för el, gas, sophämtning, vatten, telefon, internet och TV att ordna. Barn att vaccinera många gånger om och i allmänhet hålla glada. Ni förstår säkert. Livet känns helt enkelt lite trögt. Men med en iPhone är man alltid lite uppkopplad även om det tar tid att skriva en text. Och det mesta kommer väl att falla på plats efterhand. Idag kan det bli en bil om inte det strular med försäkringsbolaget, och vår lilla stora tjej håller på med sin första dag i skolan - Westgate Elementary School! Säkert mer om det senare. Ständigt visar hon prov på att hon sannerligen utvecklas: efter ett par vändor på Pildammarna härom veckan är hon nu självglidande på skrillorna - igår inledde hon sin karriär på smal rink; Fairfax Ice Arena

Orört land (enbart till namnet)

Ja, inte hade vi någon riktig koll på var man skulle bo i Washingtonområdet innan vi kommit hit, knappt heller att själva Washington DC var så litet. Men när vi väl var på väg haglade tipsen tätt, och de flesta rekommenderade att bosätta sig i Maryland, norr om DC, inte minst i eller kring förortsmetropolen Bethesda. Vi valde från början att söka lite bredare än så, och inkluderade därför också norra Virginia i vårt sökområde. Delstaten Virginia är lika stor som Belgien, 7 miljoner invånare, det är en av de ursprungliga Sydstaterna och har än idag rykte om sig som väldigt konservativt, även om delarna närmast DC mer torde kunnas sägas tillhöra något mer progressiva trakter (VA röstade på Barack 2008 men det var första gången sedan 1964 och LBJ som en demokrat "vann" delstaten). Men nu skulle inte detta handla om politik. Det sades i alla fall också till oss att många som bodde i denna del av huvudstadens förorter jobbar på Pentagon och CIA och att detta skulle påverka stämningen. Och att det är något mer ocharmigt i sin suburbia- blandning av bostadsområden omgärdade av massor av vägar och köpcentrum. Well, det senare stämmer nog. Det är inte vackert...

Det verkade ju först också som om det skulle bli Maryland, vi hade ju ett avtal så gott som klart och allt i januari. Men nu blev det inte så, muntliga avtal är inget värda när pengaöverföringen över Atlanten tog en dag mer än väntat. Och när det till slut visade sig att priserna var något mindre hutlösa för motsvarande kombination av bra skolområde och någorlunda vettig transport till stan än i Maryland började det lita åt Sydstaten. Så bidde det det till slut.

Vi har nu bott 5 dagar i ett ganska nytt och fint hus i den del av förortsghettot som kallas Falls Church, i alla fall innanför den motorringled (the Beltway) som omger Wasington. Återvändsgränd med mycket lite trafik. Lagom stor tomt, stor uteterrass med mycket sol,
10 minuters promenad från Agnes kommande skola, 10 minuter även till tunnelbanan fast med cykel. Några bilder av huset som jag tog när jag tittade på huset första gången finns här (har inte kunnat uppdatera pga att vi inte har internet hemma), här bredvid ett par andra. Vill ni skicka brev, kolla på Google eller hälsa på så är det följande som gäller:

Holmberg
1914 Prout Place
Falls Church, VA, 22043
USA

Family reunion och framsteg

I fredags eftermiddag landade de återstående tre fjärdedelarna av familjen Holmberg i en hård och kall vind på Dulles Airport några mil utanför Washington DC. Och förutom fantastisk kvalitetstid tillsammans tidigt tidigt på morgnarna (tack, o jetlag) så hann vi faktiskt vara ganska produktiva i helgen. Och då menar jag inte bara sightseeing. Tack vare visst fotarbete av pappa i veckan innan fanns ett utkast på hyresavtal på ett hus äntligen klart, och detta skrevs under i lördags efter snabbinspektion av Pia. Vi skrev på snabbt som ögat så att inte hyresvärden skulle ångra sig när de såg våra barn - Isak och Agnes utnyttjade tomma ytor till att tokspringa omkring.

Jaha, vågar man andas ut nu? Kan det vara så att vi efter vår motiga upplevelse med ett nästan-avtal i hamn i januari och ett otaligt antal husvisningar därefter har ett hem igen? Ja, det verkar så. Redan igår söndag började vi skeppa över en del grejer från lägenhetshotellet (Pia och barnen reste INTE lätt) tack vare billån av generös kollega. Idag har vi arrangerat så att vårt flyttlass från Sverige ska komma redan på onsdag - trevligt återseende av möbler som samlat damm i 2½ år. Och imorgon flyttar vi in (o ljuva luftmadrass, kanske bara en natt....). Antagligen är detta bara början på en ny runda administrativa utmaningar - sophämtning, el, vatten, internet och allt annat som behövs för att få ett hushåll i förorten att fungera. Och så skolanmälan för A och så småningom dagis för I. Och så vidare. Men trots lite fjärilar och oro så känns det bra. Riktigt bra. To be continued