Roten till det onda

Federal Reserve, USAs centralbank, bakom taggtråd. 13 december 2022.

Hypotes: Roten till det onda är A) för mycket av det goda, men kan också vara B) för lite av det goda. Om det inte är så att roten till det onda är C) ondska. 

Ta fem fenomen som bidrar till stigande fattigdom globalt idag. 

Ett. Vi är i en kombinerad global klimat- och miljösystemkris. Översvämningar. Torka och svält. Stigande temperatur och havsnivåer. Galopperande förlust av djur- och växtarter. Ännu så länge drabbar detta världens fattiga värst. Detta är typexempel A, för mycket av det goda som rot till det onda. Mänskligheten har länge konsumerat för mycket av det som producerats på ohållbart sätt. 

Två. Fattigdom igår är den tydligaste orsaken till fattigdom idag. Och fattigdom är i grunden en historia om brist. Brist på utbildning. Brist på hälsa och hälsovård. Brist på möjligheter. Brist på rättigheter. Brist på kapital. Brist på säkerhet. Brist på rättssäkerhet. Ofta också på brist på jämlikhet. Dessa brister skapar stor sårbarhet i turbulenta tider som dessa. Typexempel B, för lite av det goda som rot till det onda.

Tre. Vi har hög inflation, som urholkar köpkraften för dina pesetas. Och inte bara dina, men allas. Och mest drabbar det de fattiga. Centralbanker höjer räntorna för att motverka inflationen, inte minst här i USA, vilket bidrar till att kapital strömmar från fattiga länder till väst. Resultat - färre investeringar i låg- och medelinkomstländer som skapar jobb, tillväxt och fattigdomsminskning. Är det Fed-chefen Jay Powells och hans polares fel? Nej, det blev för mycket av det goda. Bidens megasatsningar med lånade pengar, ovanpå stora skattesänkningar av Trump, överhettade till sist amerikansk ekonomi. Tillbaka till typexempel A.

Fyra. Förutom det att i stora delar av världen beror hög inflation också på rekordhöga energipriser och galopperande matvarupriser, vilka i sin tur är som direkt följd av Rysslands invasionskrig i Ukraina. Och detta krig, mina vänner, handlar om typexempel C, ondskan som orsak till det onda.

Fem. Invasionen och bombningen av Ukraina har skapat en massiv humanitär och ekonomisk kris i landet. Kriget har lett till omfattande förstörelse av infrastruktur. Närmare en tredjedel av den ukrainska befolkning har fått fly sina hem. Ekonomin har i det närmaste halverats. Fattigdomen har femdubblats. Och detta är innan vi börjar tala om död och lidande. Snacka om ett renodlat typexempel C - ondska som direkt orsak till det onda!

Är du övertygad? Inte jag heller. Men Putin inför rätta för brott mot mänskligheten står högt på önskelistan i år.

Alternativ julmusik (tack!)

Livet går i vågor. Och cirklar. Och man minns de mest märkliga detaljer. Jag minns till exempel en speciell detalj från julen 2010, vår första i USA och även täckt i denna blogg. Detta var innan mina barn lyckats ta kontrollen över musikvalet hemma och innan deras ömtåliga hjärnor förgiftats av Mariah Careys bjällerklangsterror. Eftersom jag då liksom nu har begränsad uthållighet för vanlig julmusik hade vi en kväll julmys med gran och eld i öppna spisen till tonerna av Ryan Adams. Nej, inte Bryan - honom lämnade vi på 90-talet - utan just Ryan.

Denne singer-songwriter/amerikana/alt-rockartist hade jag på allvar upptäckt något år tidigare, och hans melankoliska, berättande och vackert klagande låtar tilltalade mig. Faktum är att de passar väldigt bra som julmusik. I alla fall om man hör till dem som kan bli lite melankoliska i dessa tider.

Tilltalade skrev jag, men tilltalar får jag väl säga, även om jag knappast varit en helt dedikerad lyssnare det senaste årtiondet. I alla fall, efter en dag med julmottagning på jobbet, där någon bl.a. fann det lämpligt att kittla kräkreflexen med José Felicianos ”Feliz Navidad”, var det ganska passande att jag på kvällen drog på ”julkonsert” i min smak. Med Ryan Adams, förstås! Tja, om man nu bor i en amerikansk storstad ska man väl ta tillvara på tillfällena. En cirkel sluten, en ny våg av julfirande sveper in.

Adams med Adams. En jultradition.

Ryan, garanterat mindre välfriserad än Bryan. 

Hemlös(ning?)

Att gå omkring i centrala DC 2022 är att med jämna mellanrum stöta på tält. Många står i större eller mindre parker, men ett inte oävet antal är uppslagna på trottoarer och till och med i kanten av trafiktunga korsningar. De flesta verkar stå där relativt permanent, och känslan de förmedlar är att DC har ett stort och kanske växande problem med hemlöshet. Det var också det jag trott sedan jag kom hit, eftersom denna företeelse inte var lika vanlig för 10 år sedan.

Washington Circle, med K street undertill, på min väg till jobbet. Krucifix, extra stenläggning och flerdubbla tältdukar indikerar en viss permanens. 

Skönt att ha fel ibland. Inte så att dessa tält inte har hemlösa boende i dem, men hemlöshetsproblemet i DC har faktiskt drastiskt förbättrats på senare år. Enligt stadens statistik har antalet hemlösa minskat med över 40 procent sedan 2016, från knappt 8.500 då till ca 4.400 nu. 

Men så har staden också satsat ordentligt på att hantera problemet. Man stängde ett ökänt jättehärbärge och har öppnat sju nya mindre och säkrare, som dessutom är öppna året om och inte bara på vintern. Man har utökat antalet subventionerade boenden, och har expanderat olika stöd för att förhindra ”nyrekryteringar”, såsom hjälp med elräkningar vid kort arbetslöshet. Det sociala skyddsnätet är vidmaskigt i USA, men med rätt ambitioner lokalt kan en del göras. 

Så hur är det med tälten då? Hemlösa som aldrig flyttar in på härbärgen är de som är svårast för myndigheterna att nå. Under pandemin slutade man att rensa gator och parker på tält för att reducera smittspridning via överfyllda härbärgen. Det ledde till att fler blev mer ”bosatta”, samlade på sig fler ägodelar, och ja, i många fall tydligen också fler tält per person. Det är därmed inte helt konstigt att känslan är att problemet växer. 

Varför inte bara rensa upp nu då? En speciell utmaning är att 40 procent av DC är federal mark, och där har staden alltså inte rätt att ingripa. Det måste federala myndigheter göra. Och koordination är tydligen inte så lätt. Därtill återstår problemet att det inte finns obegränsat med alternativa boenden i en stad med svår bostadsbrist till att börja med. Vi pratar också fortfarande om flera tusen personer. Plus att de som bor på detta sätt är de som på olika sätt är längst från att få rätsida på sina liv. Med en annalkande lågkonjunktur kommer tälten antagligen inte att försvinna från DCs gator och parker i första taget.

Thanksgiving, 401 år senare

Årets stora familjehögtid står för dörren. Sista torsdagen i november högtidlighåller amerikanerna den tredagarsfest 1621 som de nya kolonistpilgrimerna i Plymouth i dagens Massachusetts höll tillsammans med mer långtida amerikaner från Wampanoag-stammen för att tacka gud(arna?) för den första skörden som de förstnämnda fått i det nya hemlandet. Thanksgiving alltså. Trevligt med traditioner!

Thanksgiving är nuförtiden synonymt med gemenskap, familj, matöverskott, parader, välgörenhet och football, men föstås också med fulla flygplatser och vägar. I år förväntas 55 miljoner amerikaner (och andra) resa i samband med denna långhelg, för att äta ofattbara 46 miljoner kalkoner.

Jag kastar mig fullt ut i traditionen i år. Målet är att fira tacksägelsedagen med den närmaste familj jag har här i landet. nämligen systerson Joel och hans utbytesfamilj i Waunakee, Wisconsin. Det kan rapporteras att det idag, onsdag, har varit fullt men ändå välordnat på de flygplatser i Washington och Chicago som jag passerat. Sitter nu på en (enbart halvfull!) buss på väg till universitetsstaden Madison (som Waunakee är en förort till). Solen skiner från en blå himmel, det platta landskapet fladdrar förbi. Snön som kom för några dagar sedan har smält, och fälten är brungult vintertrist. Det ska vara en tretimmarstur från Chicago i normalfallet. Om det håller trots den täta trafiken på I-90 har jag ännu en anledning att vara tacksam.

Reagan National Airport

Gränstrakter mellan Wisconsin och Illinois. 

Tankar om ledarskap

Vad är en bra ledare? Efter 22 år i offentlig sektor är jag trött på icke-visionära ”visionärer”, egenkära kommunikatörer, lismande klättrare, detaljstyrare med dålig självkänsla och förändringsivrare utan riktning. Så hur låter det här: någon som kan välja bort? 

Inte så sexigt kanske, och heller inte det som verkar efterfrågas hett, vare sig i chefsrekrytering eller när vi väljer våra politiker. Men en av de bästa cheferna jag haft gjorde just det, och fick oss i teamet att bli bättre på det som verkligen var viktigt genom att försöka göra färre saker. Jag har försökt själv, och kan konstatera att det är svårare än vad det låter. 

En annan av mina bästa chefer lärde mig kraften i att delegera. Det är på sitt sätt också att välja bort överdriven kontroll, nu när jag tänker på det. 

De sämre cheferna jag haft, och det är tyvärr flertalet, följer motsatt modell. De lägger på nya ”prioriteringar” men tar inte ansvar för att plocka bort något. Allt är viktigt. Kollegorna blir antingen stressade eller cyniska. Stämningen lider. Effektivitet blir något man oftare säger än agerar efter. Det levereras ändå då de allra flesta medarbetarna vill väl, vill göra gott, kanske till och med brinner för uppgiften. Men tänk så mycket bättre det kunde ha varit. 

En relaterad förmåga som få goda ledare/chefer har är att kunna sluta i tid. De överger inte, men kan välja bort sig själv när de inser att organisationen, eller de själva, skulle må bättre av det.

Donald Trump har ikväll annonserat att han startar en kampanj för att åter bli vald till president 2024.  Han kommer då att vara 78 år, och har bekräftade osunda ledaregenskaper.  Jag hoppas innerligt att President Biden visar riktigt ledarskap och annonserar det motsatta inom kort. Väljer bort sig själv för att ge partiet, ja landet, en chans att gå vidare i god ordning. Varför inte på hans egen 80-årsdag nu på söndag? Please go, Joe! 

Vår dagliga burgare, giv oss idag, och förlåt oss våra kreditkortsskulder…

Ber Askungen om ursäkt för plagiatet, men vad är väl en vecka med en jetlaggad familj i en lite för liten lägenhet? Det kan bli irritationsmoment i massor: känslomässiga tår som trampas på, kö till toaletten, kö till duschen, luftmadrasser som pyser, resväskor och butikskassar överallt, Wi-Fi som överbelastas, för lite energidryck, för mycket energidryck, exploderande kattungar, dålig doft, dålig luft. Ja, allt det där, och det kan ändå samtidigt vara alldeles, alldeles underbart (Exploding Kittens är ett kortspel!).

Förutom en helg i NYC var det här i DC som Holmbergsbarnen med moder spenderade höstlovet 2022. Mat, monument, museibesök och skoshopping var de kollektiva fokusområdena. Isak drack baconmilkshake, förutom att äta en daglig burgare. Agnes fick monsterskoskav av nya Dr. Martens-kängor. Elsa fick fira sin andra Halloween i USA, men den första med kilovis av egenhändigt insamlat godis (hon var bara 4 månader sist det begav sig). Barnen blev all-American, lånade pappas kreditkort och åkte till köpcentret själva. Vi satt i bilköer. Vi var på grillafton utomhus i 22-gradig novembervärme och i glada vänners lag. Barnen fick se pappas ”fängelse”.  

Kanske inte det helt ”stora stora”, men ganska mycket av det ”lilla lilla” med varandra som varit uteslutet för mig sedan i somras. Det var i alla fall ”mycket mycket” välkommet. Som bonuskörsbär på cheesecaken kom vänbesök från Malmö också hit och skämde bort mig (tack Johan och Nils!). Således ”boostad” inför den dryga handfull veckor som återstår innan julresan till hembygden. 

Land of opportunity vs. land of opportunism

För två år sedan förlorade Donald Trump presidentvalet, och ändock förväntar många sig att han om två år kommer att stå på valsedeln igen som republikanernas kandidat. Tisdagens mellanårsval i USA utspelar sig väldigt mycket i förhållande till denne mans varande och tyckande, trots att Delawares store son Joe Biden nu varit president i 22 månader. Då borde väl det kommande valen vara viktiga? Jag sticker ut hakan och säger: inte speciellt viktiga. I alla fall om man tänker på kongressvalen (1/3 av senaten och hela representantshuset byts ut). Om republikanerna får en majoritet i senaten och/eller representanthuset kommer deras initiativ att neutraliseras av presidentens vetorätt, och så går ett par år med positionerande inför nästa presidentval. Inget ovanligt. 

Normalt sett ”borde” också ett maktskifte ske i detta val. Demokraternas majoritet är liten till att börja med, och en del av de politiktilltag som de drivit igenom de senaste åren har varit felslag som bidragit till den rekordhöga inflation och kraftigt inbromsande ekonomi vi ser idag. Skolresultaten har fallit mest dramtiskt i demokratiskt ledda delstater, där lärarfacken hindrade en återgång till normal undervisning efter covid. Biden ser trött ut, och hans vicepresident är osynlig. Normalt sett, säger jag. Att det ändå inte är säkert säger något om den tveksamhet väldigt många här känner inför den trumpifierade republikanska oppositionens tokerier. Inte minst den extremt hårda abortpolitiken.

Republikanerna har genomgått en lång förvandling från ett marknadsorienterat företagar- och lågskatteparti med relativt flexibla kulturpolitiska värderingar till ett reaktionärt, faktaförnekande och konfrontatoriskt populistparti mer eller mindre kontrollerat av en narcissist med storhetsvansinne. Flera av dess kandidater erbjuder inte kompetens men svavel, aska och oftast komplett svuren trohet till "den store mannen". Detta är väl känt och säkerligen ingen nyhet för er som läser dessa rader. Därtill verkar strategin bygga på att hitta opportunistiskt lagda personer med någon form av "name recognition" - kändisskap som strategi (något Trump själv oförnekligen förfinat till en konst).

Av underhållsningsskäl för de masochistiskt lagda är de två senatsvalen i Ohio och Pennsylvania något att studera närmare som exempel på ovanstående. I båda valen i dessa "swing states" ställer republikanerna upp med kändiskandidater utan politisk erfarenhet men med stor utvisad lojalitet mot Trump och åtminstone en del av partiets reaktionära politikuttryck. 

I  Pennsylvania skickar republikanerna fram en TV-kändisläkare, Mehmet Oz. Enligt honom är alla aborter "mord", han menar att alla döttrar hatar deras pappors doft som en försvarsmekanism mot att vilja ligga med dem, och han kallar motkandidaten för "the most pro-murderer candidate in the country". I valet ställs han mot John Fetterman, en demokratisk politiker som ser ut som du tänker att en amerikansk lastbilschaufför gör. Tidigt under kampanjen drabbades Fetterman av en stroke, och har haft lite svårt att tala och agera som kandidat efter detta, något Oz hånat. 

Oz. vs. Fetterman

I Ohio ställer en snubbe som heter JD Vance upp för republikanerna. Han är ganska spännande faktiskt, eftersom han på några få år har omvandlats från en darling för den "liberala" kultureliten till MAGA-hardliner, samtidigt som han tjänat ett antal miljoner som riskkapitalist. 2016 utkom hans "Hillbilly elegy", en självbiografisk bok om uppväxten i det amerikanska rostbältet med white trash-familjer och oxycontindöd runt omkring sig. New York Times jublade över ett känslosamt och intellektuellt porträtt av vad som gått fel i det amerikanska samhället. Idag är Vance en hårdför kritiker av amerikanska medier, ifrågasätter vicepresidentens patriotism för att hon inte har barn, och tvekar inte att ge stöd åt diverse absurda konspirationsteorier, inklusive att Trump blev bestulen på valsegern 2020. I valet möter han en kongressledamot, Tim Ryan, som är mest känd för att han ställde upp i det demokratiska primärvalet för att bli presidentkandidat 2020 och för att han obehindrat använder svordomar i sina valtal. 

Vance vs. Ryan

Om ett par dagar vet vi hur det går i dessa val. Men som jag sa, kongressvalet är nog inte så viktigt. Viktigare, men säkerligen lägre ner på radarn i mediefokus både här och i Sverige, är de många valen till guvernörer och andra delstatspositioner, där vinnarna kommer att kunna ha ett inflytande på rösträkning och röstcertifiering i presidentvalet 2024. Där finns ett antal republikanska kandidater som får Vance och Oz att se ut som liberala mjukisar. I deras eventuella framgångar på tisdag  ligger den större faran för den amerikanska demokratins framtid.

Uppföljning 9/11: Det blev Fetterman respektive Vance som vann just dessa race mellan vita gubbar. 1-1 mellan partierna just här, och totalt jämnare än väntat, faktiskt så jämnt att ingen vinnare kunnat utses i någon av kamrarna två dygn efteråt.