Djur...

I Wyomings vilda nordvästra hörn saknas inte underhållning! Nedan ett litet urval av våra livs levande möten med faunan de senaste dagarna. I alla fall bortsett från Ursus americanus som hittills gäckat oss.

The final countdown

Ännu en mild, ja nästan varm, septemberkväll. Syrsornas sång dånar som vanligt över nejden när jag tar den sena kvällens promenad med Tage. Shorts, t-shirt, sandaler - samma uniform sedan början av maj. Men visst har det börjat bli klart mörkare på kvällen, och någon morgon har det nästan känts som om man kanske skulle ha en tröja på när man cyklar till jobbet. Den turen är klart kortare sedan vi flyttade till Arlington. Det går på 15 minuter.

Från North Taft Street, nerför backen på cykelvägen längs Lee Highway och sedan vidare längs Potomacfloden södra strand och den lätta dimman runt mörkgröna Roosevelt Island, där Teddy Roosevelts staty (som liknar Stalin) gömts undan. Upp på den supersmala cykelbanan över Roosevelt Bridge där trafiken dånar på ena sidan men man kan ju välja att titta ner i floden istället, på universitetsroddarnas båtar glidande bort mot Georgetown, eller också kasta en blick på något i en strid ström plan som kommer in från sydväst för inflygningen till Reagan-flygplatsen. Trampar sedan förbi Kennedy Center kisandes på dess vackra, vita, raka linjer och sedan tittar man bort från den saudiska ambassadblaffans fulhet, för att inte tala om de hiskeliga Watergatebyggnaderna lite längre upp längs flodstranden. Därefter genom tät morgontrafik runt George Washington University Hospital och andra delar av samma universitets campus på Foggy Bottom, och sedan fram till IMF som ligger där och ser allmänt brunfult fortaktigt ut mellan 19:e och 20:e gatan. Upp med ID-kortet för vakten och ner till den skrangliga cykelparkeringen på det första av de fyra parkeringsplanen.

Ja, alltså, det här är ett inlägg om ingenting speciellt. Se orden ovan som en spegling av de första droppar vemod som alltid bildas när man vet att tiden på ett ställe där man haft det bra börjar gå mot sitt slut. Av dessa droppar, och av ord som söker spegla dem, kan det säkert bli mer av. Nedräkningen har börjat.

Ett sjuherrans kalas

Ett målkalas, alltså. Isak gick in i knattefotbollens matchspel igår - Lightning mötte Pythons - som en av relativt få i sitt lag som både ville och kunde springa, kämpa och sparka bollen åt rätt håll. Resultatet där uppe på Taylor Elementary Schools septemberheta gräsmatta blev sju noteringar i målkolumnen för vår lille kille (men vem räknar, det är ju knattefotboll...). Kan dock konstatera att det väl är ungefär lika många som hans pappa väl gjorde i hela sin bollspelarkarriär. I alla fall, hela familjen var där och delade Isaks stolta ögonblick (även om Agnes demonstrativt hängde på lekplatsen och Elsa tog sig en liten lur i skuggan).

Förresten, någon som vet hur många mål Zlatan gjorde i sin första match? Knappast sju väl? Det trodde inte Isak.

The beginning of love?

Tja, vem vet egentligen, men det känns som om Isak skulle kunna bli en riktigt fotbollstokig kille. Inte att han nödvändigtvis har de perfekta genetiska anlagen för att bli bra, men han har passion i sig för att tävla (allra mest om han vinner) och har senaste året så smått börjat inleda en allmän kärleksaffär till bollsport/lagsport (han håller på Capitals i hockey, Redskins i amerikansk fotboll, HIF i fotboll och Sverige i handboll).

I förra veckan var han med på sin första träning med ett fotbollslag (Arlington Lightning) och stoltheten fullkomligt sken om honom över det nya matchstället. Det faktum att han pytsade in fem strutar i träningsliret gjorde inte saken sämre, förstås. Idag kompletterade vi i alla fall med första paret fotbollsskor samt benskydd. Träning på onsdag, sedan första "seriematchen" på lördag. Frågan är om inte hans föräldrar kommer att vara minst lika stolta och fotbollstokiga då.

Besökare med taggarna utåt

Sedan en dryg vecka går Agnes på ny skola: tredje klass i Brooksfield School i McLean, det vill säga samma skola som lillebror redan gått ett år i och nu börjat sitt Kindergarten-år. Mer om det någon annan gång. Nu dags att välkomna Agnes skolklassdjur, Spike, som kommit på helgbesök.

2 födelsedagar och 1 skolstart

Nej, det är ingen ny Mike Newell-film på gång och jag är ändå inte ett dugg lik Hugh Grant. Det handlar förstås bara om det normala innehållet under septembers inledning för familjen Holmberg i Washington. Nedan bilder från två av tre event - 37-åringen är ändå inte överdrivet snygg i pyjamas - kompenserar med extra foto på Elsa i storform istället.

Uppiggande pånyttfödelse

Man skulle ju kunna tro att Maryland Renaissance Festival skulle vara mer utvecklat än Visby Medeltidsvecka, men faktum är att det hela var ganska barockt, men inte en enda smula rokoko.

OK, slut med försök till besserwisser-lustighet. MRF utanför Annapolis var mitt och storbarnens utflyktsmål i söndags tillsammans med ett gäng vänner. Tornerspel, svärdslukare, ormtjusare, akrobater, labyrinter, billig men välsmakande öl,  pilbågsskytte, elefantridning, träsvärd och allsköns tingeltangel; och så framför allt, en herrans massa folk. Men inte bara den vanliga sladdriga-shorts-och-sladdrig-t-shirt-standardamerikanerna, utan en hel massa av den lustiga minoritet som kallas entusiaster. Folk som klätt ut (upp?) sig i allt från fulla riddarrustningar via mystiska Gandalf-inspirerade trollkarlsdräkter, Ludvig XIV-peruker och kråsade kragar till Braveheart-brövlare i typ sönderklippta potatissäckar - helt enkelt vad nu än som matcha en romantiserad, hollywoodiserad föreställning av något riktigt gammalt.  Många män hade gått all in på Pirates of the Caribbean-temat, och många kvinnor hade korsetter som tvingade fram mycket mer brösthud i dagen än vad som var klädsamt (och normalt sedligt vid barntillåtna evenemang här i staterna). Tack och lov fanns det också gott om plats under lövträden för civilklädda fluktare som oss. I vilket fall; ett allmänt spektakel, men inte krystat à la Disney utan ett slags burleskt kitchspektakel med en genuin feeling. Ja, vi gillade det faktiskt allihop och hade en riktigt kul dag.

Vågar inte lägga ut fotot jag tog på framsidan

Front-de-Boeuf möter Jack Sparrow

Hon fick välja vilken synd hon var skyldig till själv...

Hur jag än vänder mig har jag snabeln fram, svansen bak och tjoande gringos på ryggen.

Vissa lägger ner mer kraft än andra. Ond kraft.

Hårdklädda män med mycket ansiktsbehåring smäller ihop.

Agnes bakom sin kompis Sara.

Riddar Vilgot