Tankar om ledarskap

Vad är en bra ledare? Efter 22 år i offentlig sektor är jag trött på icke-visionära ”visionärer”, egenkära kommunikatörer, lismande klättrare, detaljstyrare med dålig självkänsla och förändringsivrare utan riktning. Så hur låter det här: någon som kan välja bort? 

Inte så sexigt kanske, och heller inte det som verkar efterfrågas hett, vare sig i chefsrekrytering eller när vi väljer våra politiker. Men en av de bästa cheferna jag haft gjorde just det, och fick oss i teamet att bli bättre på det som verkligen var viktigt genom att försöka göra färre saker. Jag har försökt själv, och kan konstatera att det är svårare än vad det låter. 

En annan av mina bästa chefer lärde mig kraften i att delegera. Det är på sitt sätt också att välja bort överdriven kontroll, nu när jag tänker på det. 

De sämre cheferna jag haft, och det är tyvärr flertalet, följer motsatt modell. De lägger på nya ”prioriteringar” men tar inte ansvar för att plocka bort något. Allt är viktigt. Kollegorna blir antingen stressade eller cyniska. Stämningen lider. Effektivitet blir något man oftare säger än agerar efter. Det levereras ändå då de allra flesta medarbetarna vill väl, vill göra gott, kanske till och med brinner för uppgiften. Men tänk så mycket bättre det kunde ha varit. 

En relaterad förmåga som få goda ledare/chefer har är att kunna sluta i tid. De överger inte, men kan välja bort sig själv när de inser att organisationen, eller de själva, skulle må bättre av det.

Donald Trump har ikväll annonserat att han startar en kampanj för att åter bli vald till president 2024.  Han kommer då att vara 78 år, och har bekräftade osunda ledaregenskaper.  Jag hoppas innerligt att President Biden visar riktigt ledarskap och annonserar det motsatta inom kort. Väljer bort sig själv för att ge partiet, ja landet, en chans att gå vidare i god ordning. Varför inte på hans egen 80-årsdag nu på söndag? Please go, Joe! 

Vår dagliga burgare, giv oss idag, och förlåt oss våra kreditkortsskulder…

Ber Askungen om ursäkt för plagiatet, men vad är väl en vecka med en jetlaggad familj i en lite för liten lägenhet? Det kan bli irritationsmoment i massor: känslomässiga tår som trampas på, kö till toaletten, kö till duschen, luftmadrasser som pyser, resväskor och butikskassar överallt, Wi-Fi som överbelastas, för lite energidryck, för mycket energidryck, exploderande kattungar, dålig doft, dålig luft. Ja, allt det där, och det kan ändå samtidigt vara alldeles, alldeles underbart (Exploding Kittens är ett kortspel!).

Förutom en helg i NYC var det här i DC som Holmbergsbarnen med moder spenderade höstlovet 2022. Mat, monument, museibesök och skoshopping var de kollektiva fokusområdena. Isak drack baconmilkshake, förutom att äta en daglig burgare. Agnes fick monsterskoskav av nya Dr. Martens-kängor. Elsa fick fira sin andra Halloween i USA, men den första med kilovis av egenhändigt insamlat godis (hon var bara 4 månader sist det begav sig). Barnen blev all-American, lånade pappas kreditkort och åkte till köpcentret själva. Vi satt i bilköer. Vi var på grillafton utomhus i 22-gradig novembervärme och i glada vänners lag. Barnen fick se pappas ”fängelse”.  

Kanske inte det helt ”stora stora”, men ganska mycket av det ”lilla lilla” med varandra som varit uteslutet för mig sedan i somras. Det var i alla fall ”mycket mycket” välkommet. Som bonuskörsbär på cheesecaken kom vänbesök från Malmö också hit och skämde bort mig (tack Johan och Nils!). Således ”boostad” inför den dryga handfull veckor som återstår innan julresan till hembygden. 

Land of opportunity vs. land of opportunism

För två år sedan förlorade Donald Trump presidentvalet, och ändock förväntar många sig att han om två år kommer att stå på valsedeln igen som republikanernas kandidat. Tisdagens mellanårsval i USA utspelar sig väldigt mycket i förhållande till denne mans varande och tyckande, trots att Delawares store son Joe Biden nu varit president i 22 månader. Då borde väl det kommande valen vara viktiga? Jag sticker ut hakan och säger: inte speciellt viktiga. I alla fall om man tänker på kongressvalen (1/3 av senaten och hela representantshuset byts ut). Om republikanerna får en majoritet i senaten och/eller representanthuset kommer deras initiativ att neutraliseras av presidentens vetorätt, och så går ett par år med positionerande inför nästa presidentval. Inget ovanligt. 

Normalt sett ”borde” också ett maktskifte ske i detta val. Demokraternas majoritet är liten till att börja med, och en del av de politiktilltag som de drivit igenom de senaste åren har varit felslag som bidragit till den rekordhöga inflation och kraftigt inbromsande ekonomi vi ser idag. Skolresultaten har fallit mest dramtiskt i demokratiskt ledda delstater, där lärarfacken hindrade en återgång till normal undervisning efter covid. Biden ser trött ut, och hans vicepresident är osynlig. Normalt sett, säger jag. Att det ändå inte är säkert säger något om den tveksamhet väldigt många här känner inför den trumpifierade republikanska oppositionens tokerier. Inte minst den extremt hårda abortpolitiken.

Republikanerna har genomgått en lång förvandling från ett marknadsorienterat företagar- och lågskatteparti med relativt flexibla kulturpolitiska värderingar till ett reaktionärt, faktaförnekande och konfrontatoriskt populistparti mer eller mindre kontrollerat av en narcissist med storhetsvansinne. Flera av dess kandidater erbjuder inte kompetens men svavel, aska och oftast komplett svuren trohet till "den store mannen". Detta är väl känt och säkerligen ingen nyhet för er som läser dessa rader. Därtill verkar strategin bygga på att hitta opportunistiskt lagda personer med någon form av "name recognition" - kändisskap som strategi (något Trump själv oförnekligen förfinat till en konst).

Av underhållsningsskäl för de masochistiskt lagda är de två senatsvalen i Ohio och Pennsylvania något att studera närmare som exempel på ovanstående. I båda valen i dessa "swing states" ställer republikanerna upp med kändiskandidater utan politisk erfarenhet men med stor utvisad lojalitet mot Trump och åtminstone en del av partiets reaktionära politikuttryck. 

I  Pennsylvania skickar republikanerna fram en TV-kändisläkare, Mehmet Oz. Enligt honom är alla aborter "mord", han menar att alla döttrar hatar deras pappors doft som en försvarsmekanism mot att vilja ligga med dem, och han kallar motkandidaten för "the most pro-murderer candidate in the country". I valet ställs han mot John Fetterman, en demokratisk politiker som ser ut som du tänker att en amerikansk lastbilschaufför gör. Tidigt under kampanjen drabbades Fetterman av en stroke, och har haft lite svårt att tala och agera som kandidat efter detta, något Oz hånat. 

Oz. vs. Fetterman

I Ohio ställer en snubbe som heter JD Vance upp för republikanerna. Han är ganska spännande faktiskt, eftersom han på några få år har omvandlats från en darling för den "liberala" kultureliten till MAGA-hardliner, samtidigt som han tjänat ett antal miljoner som riskkapitalist. 2016 utkom hans "Hillbilly elegy", en självbiografisk bok om uppväxten i det amerikanska rostbältet med white trash-familjer och oxycontindöd runt omkring sig. New York Times jublade över ett känslosamt och intellektuellt porträtt av vad som gått fel i det amerikanska samhället. Idag är Vance en hårdför kritiker av amerikanska medier, ifrågasätter vicepresidentens patriotism för att hon inte har barn, och tvekar inte att ge stöd åt diverse absurda konspirationsteorier, inklusive att Trump blev bestulen på valsegern 2020. I valet möter han en kongressledamot, Tim Ryan, som är mest känd för att han ställde upp i det demokratiska primärvalet för att bli presidentkandidat 2020 och för att han obehindrat använder svordomar i sina valtal. 

Vance vs. Ryan

Om ett par dagar vet vi hur det går i dessa val. Men som jag sa, kongressvalet är nog inte så viktigt. Viktigare, men säkerligen lägre ner på radarn i mediefokus både här och i Sverige, är de många valen till guvernörer och andra delstatspositioner, där vinnarna kommer att kunna ha ett inflytande på rösträkning och röstcertifiering i presidentvalet 2024. Där finns ett antal republikanska kandidater som får Vance och Oz att se ut som liberala mjukisar. I deras eventuella framgångar på tisdag  ligger den större faran för den amerikanska demokratins framtid.

Uppföljning 9/11: Det blev Fetterman respektive Vance som vann just dessa race mellan vita gubbar. 1-1 mellan partierna just här, och totalt jämnare än väntat, faktiskt så jämnt att ingen vinnare kunnat utses i någon av kamrarna två dygn efteråt. 

In New York you can be a new man!

Från det ena till det andra. Plötsligt var min lilla lägenhet invaderad av en höstlovsfirande familj, men bara ett drygt dygn innan vi tog en långhelgstur till New York. Staden som aldrig sover. Nåväl, tonåringar med eget hotellrum sover i alla fall längre än de borde om de skulle maximera besöket, men det är klurigt, det där med prioriteringar. Istället fick föräldrarna jogga en morgonrunda i Central Park med solen från en blå hösthimmel skinande in mellan skyskraporna i öster. Inte så illa ändå. 

Vi hann förstås med en hel del i alla fall. Det blev lite många donuts. Jag fick släpat allihop med till 9/11-museet, och Isak fick med oss på att äta världens bästa burgare (enligt burgerdudes.com, och då är det väl så) på ett ställe i West Village. Vi spanade utsikten från nybyggda skyskrapan Edge i Hudson Yard, och vandrade typ traditionsenligt över Brooklyn Bridge. Halloweenfirare och turister i drivor på Times Square såg vi. En trevlig kväll med kompisar från Malmö fick vi. Och det är inte vardag för oss att se någon injicera narkotika på trottoaren, vilket tyvärr också var ett av de många ”intryck” vi fick med oss. 

Agnes var den som njöt allra mest, inklusive med flest upplevda gåshudsögonblick, av musikalen Hamilton på en tvärgata till Broadway. Det var en kul show, och samtidigt en skruvad historielektion om självständighetskriget och USAs tidigaste historia. Alexander Hamilton var en av de mest tongivande militärerna och politikerna från denna period, något som skulle ha varit svårt att tro om man enbart sett till hans påvra bakgrund och tuffa uppväxt som föräldralös på en karibisk utpost. Men han lyckades ta sig till New York och där ”bli en ny man”, som en av låtarna i musikalen förmedlade. Den amerikanska drömmen och NYC som transformationens plats i ett. Någon ny man blev det väl inte av mig denna resa, men det var enormt välkommet att få lägga till några gemensamma familjeögonblick i minnesbanken efter nästan tre månader utan flocken samlad.

Livslång bästa vänskap

Helt plötsligt var jag efter nära tre månader hemma i Sverige igen. I torsdags morse köpte jag en biljett, och i lördags morse var jag åter hemma på Lindesgatan i Vellinge. Som ni förstår var det inte planerat, men för mig helt nödvändigt. Efter tolv och ett halvt fina år som hundägare till vår Tage var det dags att säga farväl. En dag man visste skulle komma men som man ändå inte helt kunnat förbereda sig på. 

För någon som inte har eller har haft hund kan det kanske te sig märkligt att akutflyga över Atlanten för att vara med under dens sista timmar och ögonblick. Jag kan inte förklara det bättre än med att det kändes som det enda rätta för mig och familjen. Att ha genomlevt de senaste dygnen har gjort ont i hela kroppen på det sätt som indikerar djup sorg. Tanken på att inte vara där gjorde mer ont. Vi har gråtit, kramats och tagit hand om varandra.

Nu tvingas vi vrida fokuset mot de många fina minnen som vi bär med oss från åren med vår älskade följeslagare. Hur han kom till oss som en förskrämd liten valp, en övergiven stackars liten blandrashund som vi via en organisation för ”Rescue Dogs” fick hämta i Harrisburg, Pennsylvania. På grund av Tage Danielssons formidabla monolog ”Om sannolikhet”, som handlar om denna orts avtryck i världshistorien, fick han sitt namn - trots att det inte fungerade speciellt bra i USA (Tagué, Tachey, Target???). Hans mjuka sätt, och hans fantastiskt underbara mjuka päls. Hur han alltid anpassat sig till förändringarna i familjen, inklusive en liten baby 2012. Hans speciella utseende (Sankt Bernhard, men….?) som aldrig upphörde att vara ett samtalsämne. Hur hans svans växte ut till att bli en fantastisk plym. Hans efterhand mörka skall när någon som han inte kände igen ville komma in på tomten. Hans skall som ekade i den tomma avgångsterminalen när vi flyttade med honom över Atlanten. Hur han njutit av det svalare klimatet i Norden, och inte minst den stora trädgården hemma i Vellinge. Hur han älskat de många promenaderna på stränderna nere på Näset. Hans passgång. Hur han älskade att komma med i bilen när vi skulle åka till fjällen, och hur han njöt av promenaderna i snölandskapet. Hans försiktiga nyfikenhet, men inte påflugenhet, gentemot andra hundar. Hans ”wildlife encounters” - några med dödlig  utgång. Hans lugn - koppel var egentligen aldrig något som behövdes. 

Tage fick ett riktigt bra hundliv efter en tuff start. Alltid frisk och stark intill det sista halvåret. Älskad av alla oss som haft honom som nära kamrat i vardagen, inklusive Lucila under åren i Washington och Bo&Lisen, hos vilka han alltid hade ett andra hem under alla åren i Vellinge. Det är hemskt hur mycket vi saknar dig, vännen. Tack.

Ur ett berg av förtvivlan, en hoppets sten

Jag gillar verkligen att komma ner på The National Mall, den drygt tre kilometer långa parken som går mellan kongressbyggnaden i öster och Lincoln Memorial i väster, med obelisken Washington Monument i mitten skuggandes Vita Huset. Dess östra halva är späckad med muséer och andra halvan har en rad monument och minnesmärken av olika slag. 

Favoritplatsen är Lincoln Memorial. Dit har jag vid ett flertal gånger gått bara för att sitta ner och njuta. Utöver sin pampighet med vita marmorstoder och sin vackra belägenhet just intill Potomacfloden är monumentet också en daglig folkfest som väl hedrar den viktigaste presidenten landet haft. Det är helt enkelt bara väldigt underhållande att hänga där ett tag, när man än kommer dit. Vid gryningen utför armérekryter sin morgonexercis på planen mellan monumentet och vattenbassängen, i vilken Washington Monument speglar sig. På dagarna passerar mängder av turistgrupper och skolklasser. På eftermiddagarna trängs familjerna där med ungar som med strålande ögon glider nerför marmorbalustraderna bredvid den breda trappan upp till templet i grekisk stil, medan föräldrar och farföräldrar går in och tittar på den tronande jättestatyn av Lincoln. Senare, när solen gått ner, sitter kärlekspar och vängrupper på trappor och avsatser, och på torget nedanför har man ”pop-up” salsalektioner medan mängder av elscooters med kids svänger fram och tillbaka. En levande plats på alla sätt.

Trappan upp till Lincoln Memorial är också platsen från vilken ett av 1900-talets med kända tal hölls. Den 28 augusti 1963 höll Martin Luther King Jr. ett 16 minuter långt tal där, under avslutningen av den "March on Washington"som medborgarrättsrörelsen anordnat den protestsommaren. Talet har efterföljande blivit känt som "I have a dream"-talet (länk här), och man måste nog ha vuxit upp under en sten om man inte hört talas om det.   Efter att ha passerat såväl minnesmonumentet dedikerat till MLK som Lincoln-monumentet på vägen hem från en löptur idag satte jag mig ned och såg hela talet på YouTube. Jag hade aldrig lyssnat på hela talet förr. Sen såg jag det två gånger till. 

En krans lagd på platsen där talet hölls, 59 år senare

Utan att vara detaljinsatt i medborgarrättskampens historia eller med förmåga att följa alla de religiösa referenser som denne pastor använde, måste jag säga att det fortfarande är ett helt fantastiskt medryckande och känsloskapande tal. Vackert språkbruk och fantastiska metaforer. Gåshud flera gånger, inte minst när han kommer till crescendot med "jag har en dröm", och speciellt när han relaterar till sina egna små barn (han var bara 34 år när talet hölls). 

"I have a dream that one day on the red hills of Georgia, the sons of former slaves and the sons of former slave owners will be able to sit down together at the table of brotherhood. /.../ I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character."

Men även passagen när han betonar vikten av icke-våldsprincipen för kampen, säkerligen en klart  bidragande faktor till att han fick Nobels fredspris bara ett år senare, är mycket stark.

"In the process of gaining our rightful place, we must not be guilty of wrongful deeds. Let us not seek to satisfy our thirst for freedom by drinking from the cup of bitterness and hatred. We must forever conduct our struggle on the high plane of dignity and discipline. We must not allow our creative protest to degenerate into physical violence. Again and again, we must rise to the majestic heights of meeting physical force with soul force."

Vad skulle MLK tycka om dagens USA? Han skulle kanske vara stolt över de förbättringar som skett, men ändå inte nöjd (för att halvt citera ett av svenskt 2000-tals bästa politiska uttryck - courtesy of Pär Nuder). Han skulle säkerligen ha stött Black Lives Matter-protesterna och upprörts över den segregation och stora ekonomiska ojämlikhet som fortfarande präglar USA. 

"We can never be satisfied as long as the Negro is the victim of the unspeakable horrors of police brutality. /... / No, no, we are not satisfied, and we will not be satisfied until justice rolls down like waters, and righteousness like a mighty stream."

MLK Memorial är ganska nytt, det invigdes 2011 och ligger en tre-, fyrahundra meter från Lincoln Memorial. Det visuella upplägget för monumentet är också hämtat ur "I have a dream"-talet: en majestätisk stenstod av MLK som dragits fram ur ett fiktivt berg bakom. 

"This is our hope. This is the faith that I go back to the South with. With this faith, we will be able to hew out of the mountain of despair a stone of hope."

Lokal vardag i global motvind och uppförsbacke

På ytan lever jag, liksom de allra flesta människor, ett mycket lokalt liv. På två månader är den längsta utflykt jag gjort till IKEA ute i förorterna, och de flesta dagar är det bara kontoret och lägenheten som gäller, två platser med en dryg kilometer emellan. Samtidigt är jag tillbaka på en arbetsplats där hela världens utveckling står i fokus på ett sätt som ibland gör att man får lite svindel. Och Världsbanken inte bara följer det som sker, utan försöker också påverka den så mycket den bara kan: den är världens största utvecklingsaktör med knappt 13.000 anställda och låneåtaganden på 104 miljarder dollar det senaste året för projekt i samtliga låg- och medelinkomstländer på vår planet (förutom Nordkorea och Kuba, som inte är medlemmar). Och även om Banken just slagit utlåningsrekord så går det plötsligt sämre med det som vi arbetar för. 

Under 2020 erfor världen den största ökningen av antalet människor som lever i extrem fattigdom sedan andra världskriget, självfallet som en följd av framför allt covid-pandemin. Även om man kan välja att se detta som en tillfälligt bakslag i mänsklighetens fabulösa framgång vad gäller just att reducera global fattigdom, kan ingen säga att det inte var ett hårt slag. Andelen människor som lever i extrem fattigdom har fallit från sex av tio 1950 till under var tionde människa idag. Det är förstås fortfarande väldigt många människor; över 700 miljoner. Men 2020 steg antalet extremt fattiga med nära 70 miljoner människor, eller nästan 10 procent. Och det är förstås bara mätt på förlorade inkomster. Barn i utvecklingsländer har i genomsnitt missat ett helt läsår i skolan. Om historiska samband håller betyder det att deras framtida inkomster får sig ett ordentligt hack ner. Över de närmsta trettio åren kommer ”kostnaden” av denna förlorade lärdom att vara mer än dubbelt så hög som det inkomsttapp världens fattiga drabbades av 2020. Uppförsbacke. 

Vi vet att världsekonomin studsade tillbaka 2021, men vi vet också att vi nu sannolikt är på väg in i en rejäl global recession. Inflation och räntor stiger historiskt snabbt, och många länder, rika som fattiga, står med historiskt höga skuldberg som hämmar förmågan att agera, inte minst att finna resurserna till den energiomvandling som världen behöver för att kunna bromsa den accelererande klimatkrisen. Krig i Ukraina betyder därtill svält och lidande i Afrika när stora delar av världens spannmålsexport slagits bort. Redan i slutet av 10-talet såg FN-systemets, och Världsbankens, mål om att utrota extrem fattigdom globalt till 2030 tufft ut att nå, och nu är det närmast ouppnåeligt. Och det är motvind. 

Att vara med och diskutera analyser av utvecklingen globalt, regionalt och i varje enskilt land, samt vad Banken gör och borde göra, tillhör nu min vardag i styrelsearbetet. Jag jobbar med folk från hela världen, och använder alla de språk jag kan så mycket jag kan. Mental vardagsglobetrotting. Någon annan gång ska jag försöka förklara mer pedagogiskt vad Martin från Vellinge egentligen håller på med, men jag kan i vilket fall slå fast att jag, mitt begränsade och hyperlokala rörelsemönster till trots, nog aldrig har känt mig så mycket som en del av hela det här klotet och dess ödesfrågor som nu.