Back at the scene of the crime

Morgonrundan bjöd, förutom 23 graders värme och hög luftfuktighet, högvilt för turisten. Nej, jag är inte i Vellinge, ej heller i Köpenhamn. Istället är det åter till välkända joggingtrakter. WW2 Memorial, Vietnam War Memorial, Korean War Memorial, och så minnesmärkena till alla gubbarna: Lincoln, MLK, FDR, Jefferson, Mason, Washington; avslut med Vita Huset.

Det känns bra men märkligt att vara åter i DC. Märkligt för att det bara var några få månader sedan vi som familj gjorde en heroisk insats att bryta upp med våra liv här och flytta allt vårt över Atlanten. Och så mycket har ju hänt sedan dess. Märkligt för att det viktigaste av våra liv här, i form av de människor som vi interagerade med, ändå finns kvar där de "borde" vara. Det mesta intakt, med några få undantag. Tänker på Lucila, inte minst. Och att komma tillbaka sätter igång en del gamla tankegångar, minnen spelar spratt, man blir lite sorgsen och sentimental.

Men det är kul, jättekul. Precis som när jag åkte till Stockholm på jobbresa härifrån, så är det full fart med kurs/konferens hela dagen, pepprat med små fikor och möten med vänner och bekanta, och sedan med rejäla kvällsaktiviteter. Hittills i form av middagar och en fantastiskt pianokoncert. Och så dålig sömn och många löpturer.

Ett stort privilegium ändå, att få komma åter så här. Att det rivs av en del sentimentala sårskorpor är väl en del av upplevelsen.

Hulka Hogan Holmberg

Jag måste erkänna att jag alltid varit lite fascinerad av amerikansk wrestling. Nu kan man fråga sig vad man kan se i bisarra shower med oärlig fejkfajting av inoljade män i tajta dräkter, och det har jag inget bra svar på, annat än att det är något med själva showfajtandet som är avväpnande. Eller så är det bara så att det är resterna av 10-åringen i mig som fortfarande fascinerades över hur brutalt annorlunda WWF-showerna jag fick se på kompisarnas kabel-TV var jämfört med TV1, TV2 och DR:s slätstrukna tråksändningar 1985.

Så över till vardagen för en småbarnsförälder. Elsa är nämligen vår egen lilla wrestling-showgirl, och det serveras spännande underhållning varje kväll. Läggningsrutinen innebär nämligen för tillfället att jag eller Pia tar med henne upp i vårt sovrum med en vällingflaska. Vi lägger henne mitt i dubbelsängen och bullar upp täcken och kuddar till en mjuk ring i "utkanterna", och lägger oss själva på en av kanterna. Efter vällingen börjar showen omedelbart. Elsa sätter sig upp, och börjar sedan krascha runt i sängen, kastar sig än hit, än dit, gärna upp i ringkanterna. Hon gör utfall, trillar, gnäller och grymtar, skrattar och frustar, skallar och sparkar - precis som om hon vore Hulk Hogan i en fajt med André the Giant, Macho Man eller någon annan minnesvärd motståndare. Det gäller att se upp - efter en skallning i förra veckan fick jag näsblod. Om jag var motståndare eller bara collateral damage är oklart. Energin ebbar förstås långt om länge ut, och då kryper lilla Hulka gärna tätt intill sina största fans för att sedan somna sött. I alla fall ibland.

American blood?

Flyttdamm

Att dammråttor kan ses som ett tecken på att någon gjort något roligare än att städa är välkänt. Oavsett om avsaknaden på blogginlägg på Gringo Challenge ska ses ett tecken på att vi ägnat oss åt roligare saker, eller möjligen som tecken på att vi just haft huvudena fulla av flyttdamm, så är dylika fenomen mindre citeringsvänliga. Även om båda är sanna.

Det har inte oväntat varit många och långa timmars ordnande och fixande med att försöka komma i ordning i vårt nya hem på Lindesgatan 5B. Det finns förstås positiva element i detta, men mest har det varit en press. Kanske är det en allmän flytt- och stökutmattning som nu slutligen lägrat sig över oss efter det senaste årets strapatser. Vi är så trötta på (och av) det hela, på kartonger, på hantverkare, på att montera IKEA-garderober och sätta upp gardinstänger, att fixa abonnemang för ditt och datt, att återigen börja om. Men trots trötthet har vi ändå mycket, mycket kvar, om någon nu skulle undra.

Och samtidigt måste ju sägas att det redan infunnit sig stora och många element av njutning centrerade kring vårt nya hem på sistone, något som inte heller gynnat bloggande. Många besök och middagar, inklusive rejäla besök av långväga gäster (heja Tyskland och Ukraina/USA) i vårt nya hem, med livliga barn och lekar i alla hörn och gemytligt middagskaos i vårt ljusa kök. Vårens fantastiska genomslagskraft de senaste veckorna som pryder våra näromgivningar är fantastiskt upplivande, som sig bör.

Vi har köpt ett stort hus som kommer att kräva mycken kärlek även efter det att den sista kartongen är uppackad. Men det är ett hus som vi redan är lite kära i, och där mycket folk är och ska vara välkomna. I Vellinge, Skåne, Sverige, Jorden, Universum - kom gärna hit, ät en bit, drick ett glas, skruva upp en tavla, plocka en maskros och kasta en football!

Frodo upp på pallen

Att flytta och inte ha tillgång till sina grejer är lite som att ta en paus från det "normala" livet. I vår utdragna karusell har det ofta känts som om det inte bara varit en kamp för att återfinna vårt normala, utan ofta en kamp för att identifiera det nya normala, och sedan att anpassa oss till det. Men visst är det sant att många normala rutiner sätts på undantag under transitionen.

Tag något så basalt som att gå och klippa sig. Det är krångligt på nytt ställe och lätt att skjuta undan en tid. Men nu klämtar klockan för Isaks första hårklippning 2013, efter det att han gradvist och ofrivilligt glidit in i ett hobbit-inspirerat frisyrfack. Själv hittade jag dansk-libanesiske Sami på Christianshavn i förra veckan, som räddade mig från distinkt icke-centralbankiga lockar och rufs.

Vi har faktiskt tagit sjumilakliv senaste veckan. Vårt nya gamla hus är betalt, och vi flyttade in förra onsdagen. Vecka ett har bjudit en väldig ström hantverkare för att fixa små saker som överenskommits i säljprocessen. Själva har vi jobbat på hårt som envisa, trägna åsnor för att komma i någon slags gradvis förbättrad ordning med det enorma flyttlass som så levererades. Behöver jag nämna att storkidsen haft julafton hela veckan...

Mycket återstår, men det känns redan som om vi är en god bit på väg. Och vi gillar vägen - det är nästan svårt att ta in att vi verkar ha lyckats finna och därtill ha råd med ett så speciellt och trevligt hus. Och med en vår som slutligen kommit utökas kravlistan: Pia har blåsor i händerna och ont i axlarna efter kamp mot eländiga maskrosor på vår ännu helt kala men förhoppningsvis snart kommande gräsmatta på framsidan.

Idag fyllde Elsa 10 månader. Hon är en ganska bestämd flicka som gärna gör sin röst hörd. Samtidigt är det många goa 3-tandsleenden och skratt från lilltösen, inte minst när man kommer hem från jobbet. Tillsammans med Tage formerar hon en så intensiv välkomstkommitté att man blir helt rörd och lycklig. Senaste favvotricket är att bära runt på små biblioteksböcker överallt, och så att spela maraccas i sambatakt förstås. Och dricka ur glas är ju mycket häftigare än ur pipmugg. Tycker hon, ja.

Snacket går

Vi ska inte överdriva. Urvalet är säkerligen varken representativt och är därtill inte ens särskilt stort. Men ändå, det är lite oroväckande att samtalsämne nummer ett i våra sociala kretsar, denna senfärdiga svenska vår 2013, verkar vara: skilsmässor. När vi lämnade Sverige 2007 var det bostäder och bostadspriser för stora delar av slanten i vår bekantskapskrets, lika säkert som ett alliansparti under spärren i en opinionsundersökning mellan valen. 

Så då är frågan - är det något som hänt i Sverige, eller något som hänt oss? Väldigt sannolikt det senare, skulle jag själv tro, och det är inte heller något drastiskt och borde inte vara oväntat.  Medianskilsmässan enligt SCB sker 12 år efter bröllop, och våra bröllopsinbjudningar peakade 2002, så det är bara att säga "hej demografi" och se lagom apatisk ut. Denna trend lär därmed fortsätta ett tag. Om vi själva anstränger oss kanske vi kan få 40-årskris att övertrumfa skilsmässor under de nästa två åren, men i ärlighetens namn är det väl ofta helt sammanlänkade fenomen. Och i sig inte heller särskilt upplyftande.

Skilsmässor är lika vanliga i USA som i Sverige, knappt hälften av äktenskapen slutar på detta vis (och resten med döden, as the saying goes). Men det verkar vara större skillnader mellan olika sociala strata än i Sverige, om vi ska ta våra subjektiva erfarenheter till intäkt. Nej, inte med döden, dumskalle, med skilsmässorna. Så det var väl lite skyddad verkstad för oss, omgivna av äktenskap som rullade vackert (nåja) på i våra lugna förstadskvarter. Nu är det back to democratic old Sweden. Back to life, back to reality, som Soul II Soul sjöng (cirka ett medianäktenskap före det att vi gifte oss).

Vi har...

...en liten härligt sprallig och glad tjej som kryper på sitt eget lite speciella sätt, och som säger "nana" till sin mor och "dada" till sin far (lite generöst tolkat).
Vi har påsklov, påbörjat med tre febersjuka i familjen, och med oväntat vintriga förhållanden för att vara södra Skåne i slutet av mars.
Vi har skrivit köpekontrakt på ett hus från 30-talet och skrivit säljkontrakt på ett annat från 70-talet, men bor fortsatt i ett tredje med minimalt med prylar och helt utan våra grejer från USA. Vi har börjat tröttna på det sistnämnda, men hoppas på förändring i april.
Vi har sårskorpor på den del av hörselnerven som registrerar schlagerlåtar.
Vi har lärt oss älska det lokala biblioteket, men alla av olika skäl (tillgången till Wii Skylander Giants är inte det som främst lockar oss alla, till exempel).
Vi har återupptäckt vår kärlek till vackra öppna fält, och saknar inte betongen och trafikhetsen i DC-området (men det hade förstås varit najs om vår stora importerade bil kommit igenom registreringsbesiktningen och också fått komma ut på de skånska vidderna).
Vi har också igen börjat inse, trots att vi borde ha vetat om det, hur lång tid det kommer att ta att bygga upp ett "lagom" nätverk av kära vänner i närområdet. Men tid har vi ju (så länge vi har den).

Always look on the bright side

Söndag i slutet av februari. Tunga mörka moln drar in från havet och över lilla Vellinge. Vindbyar med blött stänkregn gör det till en helt klart ganska ovänlig dag att vara utomhus. Men temperaturen har glidit upp just över nollan från de minusgrader som vi faktiskt vant oss vid under större delen av februari. Så när vi går från parkeringen in emot badhuset Vanningen utbrister Agnes glatt: "Det luktar sommar". Utan någon som helst ironi.

Våra två stora barn är de riktiga hjältarna i vår flytt. I snart två månader har de bott i Sverige utan något märkbart gnäll över vädret, över att ha behövt lämna en invand tillvaro i Washington, haft en uppdelad familj, över att tvingas bo halvt i kappsäck, ny skola, you name it. För det mesta positiva, utan gnäll kring stora saker utan mer bara över sådant som de redan gnällde över innan, typ hur mycket TV de får se. Och de har inte ens blivit sjuka i alla de kräkhistorier och influensor och allt sådant som verkar cirkulera i oanade mängder på en genomsnittlig svensk grundskola. Isak kommer hem varannan dag med helt genomsura vinterstövlar efter rastfotbollsmatcher över oceanstora pölar av blandat vatten och slask - men han verkar knappt märka det. Inget gnäll - så är det ju bara.

Idag är det den förste mars. Morgnarna är redan mycket ljusare, och plusgraderna ser ut att kunna bli några fler de närmaste dagarna. Snön har smält. Fågelsträck på himlen då och då, och koltrasten sjunger. Pappa drömmer på danska. Mamma drömmer om inredning i ett nytt hus. Vi har nått fram till vår första gemensamma skånska vår. Ska bli spännande.