Heading for (a) fall

När Åstorparna var här var det fortfarande svettigt värre, en dag faktiskt över 90 grader Fahrenheit (32 gr C). Ja, det blev visst någon typ av rekordsommar, med över 60 dagar då temperaturen nådde dessa höjder eller mer här i Washington, och vi har mer än en gång känt att det gärna får svalna av pronto. Vi var till och med tvugna att köra lite med AC:n ett par kvällar när mor och far var här för att få ner temperaturen på ovanvåningen. Om inte av annat skäl för att den som delade säng med kamin-Agnes inte skulle helt smälta bort.

Det var då det, en dryg vecka sedan. I lördags var det fortfarande frukost, lunch och middag utomhus som gällde (även om barnen klagade lite i sina tunna pyjamasar på morgonen). Sedan har det dock gått snabbt utför. Idag blev det aldrig mer än 12 grader ute, och regnet föll som om det just hade varit på studiebesök i Skåne. Kändes bekant, och ärligen inte helt välkommet. Lucila, Isak och Tage är väl de som lider mest, eftersom de (nästan) aldrig upplevt dylikt väder. Stora undantaget är förstås Agnes som ju älskar sitt fodrade regnställ. Därtill lääängtar hon efter snön. Inatt ska det bli 6 grader. Med den hobbyisolering som husen här tyvärr verkar ha patent på, innebär det att raggsockarna snabbt fått tas fram ur gömmorna. Värmen kan väl ändå inte sättas på ännu, för bövelen. 16 grader får man väl klara inomhus!

För övrigt ska det bli 23-24 grader och sol i helgen här. Så ni behöver inte tycka synd om oss för den annalkande höstens skull. Kanske lite synd är det om mig, dock, eftersom det är IMF:s och Världsbankens årsmöten så det blir jobb, jobb, och åter jobb hela helgen.

För att dela med oss lite av den tid som flytt, presenteras nedan dels ett litet klipp med Isak taget för en månad sedan, dels ett av Agnes i lite annan miljö från i söndags. Kan nämnas att vi skrapade ihop till en snöboll, som Agnes tvunget skulle ha med sig hem. Som stackars flickan grät när den nästan helt smälte bort på färden... Anyways, enjoy.

Vad sa du att ni gjorde, morfar?

Det känns dystert när man känner, efter några duster med att söka förstå amerikanska inrikespolitik, som om landet verkar vara på väg åt fel håll i en rad frågor. Som att stora delar av kollektivet är på jakt efter ett idealiserat förflutet som inte längre kan återskapas, och under jakten har den moraliska kompassen börjat imma igen. Skönt då att emellanåt påminnas om de möjliga längre perspektiven. I en artikel i the Post i helgen pekade den amerikanske filosofen Kwame Anthony Appiah kort men kärnfullt ut några (främst amerikanska) samhällsfenomen som torde ligga bra till att fördömas av framtida generationer, och där positiv förändring därför borde vara möjlig politiskt.

Vad tror då vår filosof? Jo, vi ska leta där motargumenten mot ett samhällsfenomen redan finns formulerade , där moraliskt koherenta argument för fenomenet saknas och där företrädare för fenomenet väljer att blunda för fakta som skulle tvinga dem att ändra åsikt. Fyra kandidatfenomen för framtida kritik presenteras: det amerikanska fängelsesystemet (där 1% av landets vuxna sitter inlåsta, en högre andel än i någon annan del i världen); industriell köttproduktion (oavsett syn på människans rätt att äta djur så finns det verkligen flera grader i helvetet, och här är det värre än i ex. EU); institutionaliseringen och isoleringen av de äldre (reell fråga i hela den industrialiserade världen men aningen svårare här där man flyttar oftare och längre), och slutligen den mest uppenbara kandidaten: den pågående miljöförstöringen.

Med artikeln gav Appiah mig lite mer hopp om positiv förändring i det längre loppet. Hoppet bygger dock på en tro på att våra samhällen utvecklas mot något som kan sägas vara en högre eller bättre moral, och det är i sig tyvärr inget annat än ett optimistiskt antagande. Men intressant övning är det att fundera över vad jag ska svara barnbarnen.

All inclusive

All inclusive-begreppet brukar väl mest förknippas med charterresor och mat- och dryckfrosseri på hotell.

Vi fick en helt ny definition på all inclusive när vi härförleden var ute och sportade lite. Agnes cyklade, Martin körde rollerblades, Tage och jag sprang, och Isak satt i joggingvagnen. En man som cyklade förbi oss sa "You're like an "all-inclusive-family".

Sorglig dag

Idag är kanske den sorgligaste dagen sedan vi bosatte oss i detta land. Visst, jag kanske överdramatiserar, men jag kan inte känna annat än stor upprördhet över att man ikväll i vår hemstat Virginia kommer att avrätta en kvinna dömd för medhjälp till mord. Illa nog som detta är, så blir det än värre när hon enbart med tvekan verkar kunna sägas vara herre över sina egna handlingar. Ni kan läsa bakgrunden som tas upp i bl.a. DN och av Sveriges Radio idag, men kort sagt: i samhällen där statligt sanktionerade mord är tillåtna finns det ett djupt omoraliskt drag. Amerikas förenta stater må ha många styrkor, men här är jag övertygad om att de som samhälle trots utbredd gudfruktighet hamnat helt jävla snett. Att detta planerade mord ska väcka någon varaktig debatt kan man ju alltid hoppas på, men jag är tveksam när ex. Washington Post inte alls nämner saken i sin upplaga denna morddag (även om det har skrivits om det tidigare i veckan). I alla fall mobiliserar alla MR-grupper i landet rejält idag; for what it's worth.

Jordbävning med dödläge

Jaha. Val i Sverige. Finns något nytt att säga, så säger vi det - det verkar vara linjen som amerikanska medier generellt tänkte. Så föga förvånande går Wall Street Journal ut och pratar först och främst om "the entry into Parliament of the far-right". New York Times rubrikmakare är inne på samma linje och kolumnisten kallar valet en politisk jordbävning. USA:s public service-nyheter PBS News kör också glammig blid på Åkesson och historien om det parti som nu fått tåfäste i "the Riksdag". Washington Post inleder dock lite bredare, om Alliansens behov av att uppvakta "the Greens". Reuters noterar lite torrare det oklara resultatet men ser kronans successiva förstärkning gentemot dollar och euro som bevis på att det inte är mycket att oroa sig över. Nu är ju The Economist inte en amerikansk tidning, men eftersom de har större upplaga i USA än i Europa får de dispens i min lilla medievalkrönika. Rubriken talar om dödläge, men också om Reinfeldts personliga triumf. Slutligen, amerikanska nättidningen Huffington Post verkar inte tycka att det finns något nyhetsvärd alls i det svenska valet - inga länkar alls om valet, dock finns en del gammalt om Tiger och Elin. Förstås. Man kunde ju tycka att de åtminstone kunde ha konstaterat att svenske statsministern hade (fått) valt en ovanligt ful färg på sin enfärgade "power tie" denna historiska kväll.

"Det var Schlingmann som valde den, själv är jag färgblind."

Nu gäller det bara att valets stora "loser", som naturligtvis får lite eller inget utrymme i amerikanska artiklar om vårt val, tillsammans med fem röd-gröna kompisar som kommit in i Riksdagen infriar sitt vallöfte om att inte ge SD makt genom att lova att inte rösta i kammaren i fyra år. Det mandatet torde de väl i alla fall ha från sina väljare.

Änglastund med dyblöt hund

Vill bara dela med oss av ett par ögonblicksbilder från en utflykt härom veckan, då vi vadade ut i Shenandoah-flodens harmoniska sensommarflöde.

Från konstiga lilla Sweden

Som utlandssvensk är en minihobby given: att läsa nyheter om vårt land och dess medborgare i lokalpressen. Nu är ju Reinfeldt vs. Sahlin hemma uppe på medial stormnivå, men ännu ett mycket kyligt tema i amerikanska tidningar vad jag kunnat se. Sverigeanknytningarna här i DC har under sommaren fortsatt att främst vara knutna till den evige Stieg Larsson (etta och tvåa på pocketförsäljningslistorna i månader), men också oväntat ofta till en 31-årig Carlsson: Robyn. Den senare har nämnts frekvent i The Post och figurerade förra onsdagen på en helsida i en av gratismorgontidningarna under rubriken "She's Feeling the Beat". Kanske resultatet av några spelningar här i stan under sommaren. Mycket positiv kritik får hon i alla fall - kanske dags att uppdatera sig lite bättre (har nog inte mycket mer än "Show me Love" från 1997 på iPod:en). I alla fall, här är länkar till ett par intervjuer på CNN.com med Robyn respektive Jose Gonzalez från Göteborg. Underligt nog handlar intervjuerna lika mycket, om inte mer, om landet Sverige som om deras musik. Hmm, en viss fascination finns fortfarande kring det där udda landet i norr.

Robyn på 9:30 Club i DC i början av augusti.

På Borders, K Street, härom veckan